Gudshypotesen och modern filosofisk koncensus?

Alltså, det finns inte särskilt många filosofer som tror på en epistemisk teori om sanning. Och det finns ingen konsensus inom de empiriska vetenskaperna gällande vilken sanningsteori som stämmer. Däremot finns det bred enighet om vad som räknas som vetenskap (fast vetenskapsteoretikerna har inte någon allmänt accepterat teori som förklarar exakt vad). Men kan säga att oavsett vad som är fallet, så pekar inget på en epistemisk teori om sanning, och till och med de epistemiska teorierna som finns nämner som oftast inget om konsensus. Om P är sant enbart om det finns vetenskaplig konsensus, och om det stämmer att det alltid finns en som inte tror på icke-P, då finns det ingen sanning, då finns ingen sanning. Dvs. den generella form av 1 är falsk, då nihilism är konsekvensen av det och nihilism är falsk. 2 stämmer inte, då man kan vetenskapligt "bevisa" något oaktad att någon random snubbe inte tror på det. Ett vetenskapligt bevis är principiellt omstötligt, men det ger likaväl så bra epistemiskt stöd som man kan få rörande empiriska frågor, t.ex. frågor om existens. Alltså är 2 falskt. Om 2 stämde skulle det leda till undran om vad fan vetenskapen tjänar för förmål, epistemiskt sett. Då ska man röra sig ner mot någon form av pragmatism - men finns det oberoende teoretiskt stöd för den något omuntra slutsatsen att vetenskapen är oförmågan att begrunda påståenden? Den debatten har mer eller mindre avgjorts av Stathis Psillos imo

Edit.: vi är eniga om 3. Det finns inte många som tror att Guds vara eller icke-vara kommer bevisas vetenskapligt. Och dessutom stämmer det nog att det aldrig kommer att hända. Vi är också eniga i att 1 är falsk i alla former. Men var inte så snäll mot 2.

Kollade igenom lite gudsbevis igår och fallt över Plantingas löjesväckande försök att återuppliva det ontologiska gudsbeviset. Det gamla beviset gick, något oformellt (vilket är förklaringen till att det kan se ut att fungera):

1) Det är möjligt att det mäktigaste tänkbara varelsen existerar. (utbyt "mäktigaste mot whatever Gud är ifall du ogillar "mäktigaste").
2) något som existerar är mer mäktigt än något som icke existerar.
3) men antag för reduktio att den mäktigaste tänkbara varelsen inte finns.
4) då kan det tänkas en mäktigare varelse, nämligen en som existerar.
Ergo: det kan tänkas en varelse som är mäktigare än den mest tänkbara varelsen.

Men slutsatsen är en motsägelse, då att vara den mäktigast tänkbara betyder att inget kan tänkas mäktigare. En utav satserna 1-4 måste vara falsk. 1) är triviellt sann, 2) verkar plausibel vid första anblick, 4 följer ur 1-3 så enbart 3 finns kvar att avvisa. Därmed: Gud existerar.

Det finns en mängd problemer som alla har avhandlats bra innan, och även Plantinga ger faktiskt en hyffsad kritik av beviset, omän han hade kunnat vara hårdare. Han vill då fixa dess sjukdom och får fram:

1) Det är möjligt att en maximalt mäktig varelse existerar.
2) En varelse är maximalt mäktig ifall det för varje möjlig värld existerar i den världen och är maximalt excellent i den världen.
Ur 1&2: Gud finns.

Men där vi innan hade ett stökigt bevis som var roligt då det tvang oss till slutsatsen via reductio har vi nu bara två löjliga premiss som ingen bryr sig om att erkänna ifall de inte redan tror. Hela fidusen med det ontologiska beviset är, att guds icke-existens är omöjlig. Nu behöver vi enbart avvisa 2., att gud är gud enbart om hans blotta möjlighet implicerar hans faktiska existens! Alternativt kan vi säga att då ingen varelse uppvisar maximal excellence i varje möjlig värld ramlar 1, dvs. guds vara är logiskt omöjligt.

Jag har nog slarvat lite, ville bara spotta in lite från den klassiska debatten som har hållit på sedan medeltiden, där Anselm of Canterbury försökte bevisa guds nödvändiga existens

Edit: det roliga är, att när Plantinga gör resonemanget explicit blir det uppenbart att Gudsbeviset inte fungerar och till och med kan vändas på huvudet. Det enda det krävs för att visa att Gud inte kan existera är att visa på en enda möjlig värld där ingen har maximal possible excellence.

Jag förstår inte...

1)"Det är möjligt att" och 2)"det är nödvändigt att" tolkas inom logiken (S5) så här:

Det är möjligt att p (där p är en vilken som helst hel sats med ett sanningsvärde) omm det på en tolkning W är så att för alla w i W så gäller att w[p]=T.

I klarspråk: för varje möjlig världen gäller det att p är sann i den världen.

En möjlig värld är inget annat än en tilldelning av sanningsvärden till domsvariablerna i sekventen man undersöker (sekventer är påståenden av formen q följer ur p, typ).

Om vi går tillbaka några hundra år så hade inte filosoferna lika bra logiska värktyg. Därför formulerade de sig oformellt. Det gav upphov till gudsbeviser, så som:

1) Det går att tänka sig en varelse så mäktig att ingen kan vara mäktigare än den.
2) Men föreställ dig att den inte existerar.
3) Då kan det tänkas en varelse som är mäktigare, nämligen: en likadan fast som existerar.
4) MEN! om varelsen i 1 var den mäktigaste som kunde föreställas, då är 3 en kontradiktion. Därför måste minimum 1 utav meningarna 1 eller 2 vara falska. Det är sant att det går att tänka sig en sådan varelse, så den enda meningen kvar är 2, dvs. propositionen att varelsen inte existerar. Den må alltså vara den falska satsen. Därför negerar vi den. Nu får vi: varelsen existerar. Och då den mäktigaste varelsen som går att tänkas är gud, så har vi bevisat guds existens.

Så låter resonemangen sådan cirka. Men om vi formulerar det i lite mer formella termer, så ser vi problemen med beviset. Jag tolkar "det går att tänkas" som "det är möjligt att", och lika så "kan vara". Den första meningen ger då:

1) Det är möjligt att: det finns en varelse så att varelsen är maximalt mäktig.

Men andra delen av satsen sa "så mäktig att ingen mäktigare kan tänkas" - detta indikerar att något är maximalt mäktigt endast ifall det är omöjligt att något annat mäktigare kan finnas. Det ger då implikationen:

2) en varelse, x, är maximalt mäktig --> det är omöjligt att någon ANNAN varelse, y, är mäktigare än x.

Tills vidare låter allt fint fint. Den gamla mening 2 säger att vi kan tänka oss att maximalt mäktig varelse x inte existerar. Då "vi kan tänka oss" betyder "det är möjligt att" ger det meningen:

3) Det existerar ingen varelse, x, så att x är maximalt mäktig.

Sedan säger det gamla premiss 3: Men ifall x inte existerar, då kan det tänkas en varelse som är mäktigare, nämligen en som existerar och samtidig är maximalt mäktig. Men den meningen blir klurig:

Om det inte existerar ett x, så att x är maximalt mäktig, då är det möjligt att det existerar ett y, så att y är mäktigare än x.

Men hur ska vi tolka den meningen? Å ena sidan omtalar vi x som att dens existens nekas, å andra sidan bejakas den, idet den jämföras med y. Problemet är, att i det originala beviset härledar vi motsägelsen genom att 1) neka guds faktiska existens och 2) hävda hans möjliga existens. Men med vår definition av möjlighet som sann i en möjlig värld får vi inte annat än:

4) Det är möjligt att det finns en varelse, y, så att y är maximalt mäktig.

Ur detta får vi ingen motsägelse, så beviset har failat. Hela problemet uppstod för att man blandade runt olika innebörder av "möjlig" och "mäktig". På en någorlunda acceptabel teori om möjligheternas logik kan vi inte bedriva beviset vidare.

Sedan kommer moderna filosofer a la Plantinga, som vill att beviset likväl ska fungera. De går då in och hävdar att: Det är nödvändigvis fallet, att om någon är maximalt mäktiga, då har de egenskaperna allsmäktighet i alla möjliga världner.

Om vi accepterar den satsen, så accepterar vi helt enkelt att om 1) stämmer, dvs. om Gud är en möjlig varelse, då existerar Gud med nödvändighet.

Man har fixat beviset så, att om någon tror på möjligheten av guds existens och om de också tror på definitionen av allsmäktig, så måste de även tro på att Gud existerar, då om gud inte hade egenskapen "allsmäktig" i den faktiska världen, då skulle han inte vara maximalt mäktig (synonymt med gud), då det står att man är maximalt mäktig ENBART om man är det i alla möjliga världner, dvs. också i den faktiska värld.

Tyvärr skjuter Plantinga sig i foten, då en icke-troende skulle vända det på huvud: då gud inte existerar i den faktiska värld, så är antingen definitionen fel, annars är guds existens omöjlig.

Hela poängen med originalbeviset var att tvinga även ateister att tro på gud. I stället sluter vi med ett halvtaskigt flummbevis som lika bra kan vändas mot theisten.

Förlåt den kluriga text, e sjut trött.



Det låter som nonsens.

Världen är allt vi vet.
Gudarna finns inte i världen (De sitter och super på Valhall, har jag hört)
________________

Vi vet inget om gudarna. (Men vi tror desto mer)

Inget, absolut inget! Inte ens om de finns. Begriper inte att det skall vara så svårt att förstå.

Exakt. Och därmed utesluter vi, enligt den geniala Plantinga, att Guds existens ens är möjlig.

RESSURECTION:

Briljanta poster ovan, LucNN. Det tog mig ett tag att läsa men det var roligt. Har du kommit fram till kritiken själv?

Thomas Nagel får väl anses vara en av de största praktiska filosoferna just nu. Han har precis kommit med en ny bok, Mind and Cosmos, där han menar sig vederlägga eller i alla fall ge starka skäl att förkasta den moderna naturalistiska världsbilden.

Om någon har läst boken så får ni gärna ge ett utlåtande. Jag har själv bara läst det som finns på Google Books, vilket är en hel del.

Har inte (ännu) läst boken, men den följer ju Nagels antireduktionistiska synsätt.
Som jag förstår Nagel så hävdar han en icke-teistisk teleogi.
Ett annat läsvärt resonemang, om än från annan synvinkel, är: The Emperor's New Mind: Concerning Computers, Minds and The Laws of Physics där Roger Penrose resonerar kring slumpmässiga kvanttillstånd i hjärnan och medvetande.
Ingen av dessa författare förutsätter, eller, i Nagels fall, tror på någon avsiktlig skapare (Gud).

Nej det är riktigt. Nagel verkar tro på vad jag lite förenklat här väljer att kalla en livsprincip. Att världen är beskaffad på det sättet att komplexitet och "mening" har mycket större chans att skapas än oordning - klumpigt uttryckt.

Jag har bara läst första kapitlet i Nagels bok än så länge, men det är skönt när man hittar en bok som beskriver ens egen filosofi så bra. Nu kan jag hänvisa till den i fortsättningen.

Tack. Grymt bra tips.