Skillnad mellan "syftar till" och "syftar på"

Satt och skrev på ett inlägg och kom av mig totalt när jag inte kunde bestämma mig om det skulle vara 'syftar till' eller 'syftar på'. Och varken Google eller Flashbacks sökfunktion blev jag mycket visare av. Så här är jag.
Jag får själv känslan av att de båda har den gemensamma betydelsen att man 'hänvisar' till något, men att 'syftar till' inte alltid kan användas för detta andmål.
Däremot så kan väl 'syftar till' användas när man utrycker en förhoppning? Såsom: Kort och gott: vad är skillnaden mellan dessa uttryck? Är jag inne på rätt spår?

När jag läste posten första gången hade jag det stenklart i mitt huvud hur det skulle vara, när jag överanalyserade det tappade jag tråden totalt. Jäkla hjärna!

"Jag syftade på" brukar väl vanligtvis förklara vad man menar, till exempel;

"Han förstår ingenting!"
"Hur menar du?"
"Jag syftar på att han försöker läsa boken upp-och-ner!"

Medan "syfta till" precis som du säger är en hänvisning till något.

"Han syftade till den femte paragrafen i andra stycket, men här finner jag inget"

Jag kan vara helt fel på det, men det är i vart fall så jag alltid förstått ordet.

Syfta på = mena

Syfta till = ha som mål att

Nej, både du och sedan har helt fel om vad syfta till betyder. In-Fredel beskriver i sitt inlägg väl vilken betydelse syfta till har. Observera h*ns exempel, där syfta till inte följs av ett substantiv, utan av att + infinitiv. Det är den typiska konstruktionen för syfta till. I den mån syfta till följs av ett substantiv är det vanligen ett substantiverat verb, så att det lika gärna hade kunnat vara att + infinitiv.

NE Svensk ordbok har två exempel på »syfta till« och båda använder typiskt nog att-konstruktion. Samtidigt är konstruktionsmallen:

Konstr.: syfta till ngt el. [syfta till] att + inf

Utan någon som helst semantisk värdering vill jag tillföra följande exempel som en tänkbar utsaga baserad på direkt substantiv (inte avlett verb):

... reformen syftar till ökad rättvisa ...

I gränslandet mot semantiken kan man ändå fundera på innebörden av följande:

... reformen syftar till att öka rättvisan ...
... reformen syftar till ökning av rättvisan ...
... reformen syftar till ökad rättvisning ...

Den sista varianten känns inte som en rimlig utsaga, men genom ett utspel i Almedalen kan vad som helst hända på den politiska språkscenen. En Powerpoint-presentation av en tankesmedja kan nå allmänningen på timmar.

Du har alldeles rätt i att konstruktionen syftar till inte är utesluten framför icke-verbalavledda substantiv, och ditt exempel har en alldeles osökt klang. Men den användningen är påfallande ovanlig. Jag skrev vanligen ett substantiverat verb.

Vad gäller Svensk ordboks formulering och ordning tror jag inte att den behöver bottna mer än i ett slentrianmässigt placerande av ett substantiv som rektion som förstahandsalternativ vid en konstruktion som slutar med en preposition. Allt i ordböcker behöver inte vara lika genomtänkt som ett HD-prejudikat i Nytt Juridiskt Arkiv.

Verbet »syfta« kan användas med andra prepositioner än rubrikens exempel. Man kan syfta med pennan när man tecknar.

Speciellt används »syfta in« i geometriska sammanhang, men det är snarare en partikelkonstruktion, dvs ordet »in« är betonat och har en roll som drar sig mot adverb. Exempel:

Svårast var nog att syfta in var man skulle borra hålet i handskfacket.

Dioptern ersätter vapnets sikte och består av en "siktskiva" med ett cirkelrunt hål i mitten genom vilket skytten syftar in korn och mål.

I lite gammeldags stil kan man åsyfta någon eller något. Verbet »åsyfta« bildades innan »på« fick sitt p. Det är exempel på att sammansättningar ofta står stilla medan de enskilda orden förändras snabbare. Kanske kan jägaren påsyfta rådjuret i dioptersiktet, eller till och med insyfta målet.

I gammaldags stil kan man ju även beskriva en nyans' övergång till en annan med att det syftar åt...

Jag kan höra ekot av Grive:

- Blåbärsrisgrönt som syftar åt turmalin.

Tack alla för svaren!


Helt fel har jag väl ändå inte? Mitt ena exempel har konstruktionen syftar till + infinitiv, vilket överensstämmer med din beskrivning av hur uttrycket används. Eller kan en person helt enkelt inte 'syfta till' att göra något?

Kan det ha varit

– Blåbärsrisgrönt som skiftar åt rosmarin [till]

han menade? Den grabben hade verkligen poetisk licens.

Han hade nog läst SAOB:

Då var det bara färgtonen turmalin som kanske var en ploj. Om jag förstår saken rätt så kan mineralet turmalin anta de mest skiftande färgtoner, beroende på variant. Wikipedia:

Tourmaline ... Most commonly black, but can range from brown, violet, green, pink, or in a dual-colored pink and green.

Mycket stilenligt. Att hedras tål han i varje fall, Bengt Grive in memoriam.

En extra knorr fixade den nu döde poeten genom att hans fras med »syftar åt« är märkt med (†) i SAOB.