Vidrigaste bok du läst?

Jag blev lite förvånad när så många nämner dödandet av hunden men ingen reagerar när han sticker ner en liten pojke på ett Zoo. Jag tycker att döda ett barn är ibland det hemskaste man kan göra. Sedan sättet han skriver på är så effekfullt att man häpnar...

Vet inte varför det är så men jävligt många människor har en helt annan nivå på djurvåld än människovåld. Det brukar oftast vara tjejer.
För ett par år sedan när jag var på avtändning och på riktigt dåligt humor bröt jag ner en tjejkompis helt totalt. Satt och flummade om att döda hästar och massa sjuka grejer. Slutade med att tjejen satt med fingrarna för örona och skrek och grät för att slippa höra mig Behöver jag nämna att vi inte är kompisar längre?

Sen om någon seriöst tycker att Gömda är den värsta bok som finns så har man inte läst mycket andra böcker. Jo kanske SCUM då

E bara å hålle me.

jag har sällan problem med skönlitteratur men Val Mcdermids senaste deckare har den mest obehagliga mordmetod som jag sprungit på på länge.

Det mesta i den regionen med den sortens tillhyggen är fysiskt jobbigt att läsa.

Håller med. När det gäller obehagliga mord så håller Karin Slaughter (sic) stt segla upp som den nya drottningen. Väljer spoiler även här.
Ällvarligt så undrar jag hur långt dagens deckarförfattare kommer att gå.

*Gäsp* Trist effektsökeri, ungefär som de makabra små noveller man skrev i mellanstadiet för att chokera lärarna. Att rada upp en massa fantasifulla blodigheter är inga som helst problem, det som är svårt är att få det psykologiskt närgånget, trovärdigt och otäckt; något som 99% av alla deckare misslyckas kapitalt med, mycket skrik och lite ull alltså.

Håller med till 100 %. När talangen saknas träder effektsökeriet in.

Jag får nog också hålla med här... Läs valfri text från dödsbandet Cannibal Corpse så framstår de två nämnda exemplen som ganska harmlösa.
http://darklyrics.com/c/cannibalcorpse.html

Och att blanda in Cannibal Corpse-liknande lyrik utan finess i sitt författarskap ger jag inte mycket för, även om det är ganska humoristisk läsning emellanåt. Deckarförfattare must die.

När Blodsbanden Brister av Hanna Svensson.

Där det beskrivs hur lille Lukas, två år blir våldtagen och misshandlad av sin far. Detaljerade beskrivningar på sår här och var, och hur allt går till. När det i början av boken står om hur Lukas mamma vid blöjbytena upptäcker röda sår och bristningar i anus så har man sina aningar om vad man kommer få läsa för hemskheter. När jag läste det fick jag tårar i ögonen, men när Lukas i boken blir tillräckligt gammal och kan berätta om det som hänt för sin mamma och beskriva allt så grät jag något fruktansvärt och får tårar i ögonen nu när jag skriver och tänker på det.

Den enda bok som jag verkligen gråtit förtvtivlat till, det värsta är att det är en sann berättelse.
Jag håller på att läsa boken nu och den är verkligen gripande.
Detta slår allt och att läsa om någon hundjävel som blir misshandlad och torterad är ingenting i jämförelse med detta.

*torkar tårarna*

Fattar inte hur folk orkar läsa om folk som blivit våldtagna?
Räcker med att jag hör talas om en våldtäkt så blir jag på sämre humör.
Skulle jag läsa en sån bok hade jag fan blivit galen av ilska.

Man blir sjukt deprimerad och förbannad när man läser sådant.
Då har författaren verkligen lyckats gripa tag om läsaren och det är fascinerande.

Just övergrepp och misshandel av barn måste vara det som dom flesta människor i samhället fördömer mest och tycker väldigt illa om?

Eller är det PK att tycka så nu också?