2005-02-19, 13:02
#1
Detta var första gången jag käkade svampar. Då börjar vi
Klockan var ungefär 20.00 när jag åkte över till min polare. Vi möttes utanför en affär och handlade massa godsaker och läsk. Sen gick vi hem till honom och började förebereda genom att ta fram bra musik och fixa till lite fint hemma hos honom.
Sen tog vi några groggar medans vi väntade på de andra.
Vid 24 tiden var alla samlade och då var det dags. Jag åt 1g svamp oralt med lite yoggi. Efter ungefär 20 minuter så började jag känna ett ganska starkt välbefinnande, och började bli pratig och småfnissig. Jag hade också hört av de andra att jag inte skulle få så mycket hallisar på 1g, men dom hade väldigt fel.
Efter ca 40 minuter så börjar jag känna ett visst illamående, och gick på toaletten för att spy, men det kom inget. Nu började jag verkligen känna ett obehagligt illamående, dels för att jag fick lite nojjor och dels för att jag lätt blir illamående om jag inte har kontroll. Så jag bestämde mig för att lämna alla och ta en tur i skogen utanför. När jag kom utanför började det verkligen kicka igång. Direkt när jag kommer in på en skogsstig ser jag 5 rådjur. Mina instinkter griper tag i mig och jag slänger mig ned på alla 4 för att jag vill vara en av dem, eller iaf locka dem till mig. Jag märker hur alla deras huvuden vänder sig emot mig. De står och stirrar i kanske 10 sekunder, sen springer de bort i en väldigt hastig fart.
Jag börjar gå vidare längs skogsstigen i mörkret, det fanns inga lampor eller så utan var en smal skidstig. Jag känner hur spåren från rådjuren blir väldigt tydliga i snön, och jag känner också att jag är med naturen, att människor är onda. Detta tema, människanVSnaturen gick igenom hela min tripp.
Jag kommer upp på ett berg och bestämmer mig för att stanna och kolla ut.
Då ser jag en helt majestätisk byggnad torna upp i himlen, och blir väldigt förvånad och intresserad. Detta är alltså ett område som jag känner bra och jag kände verkligen inte igen denna byggnad. Samtidigt som jag står stilla och tittar på denna byggnad(efteråt insåg jag att det var flera villor sammansmälta till ett, detta såg jag inte tydligt eftersom det var rätt mycket skog framför) så börjar träden framför mig att multiplicera sig, till slut så är jag helt omgiven av massa träd.
Jag blundar, ruskar av mig hallisen och går vidare.
Jag bestämmer mig för att gå ned på en väg och genom bebyggt område, vill komma bort lite från skogen.
Efter att ha gått på en upplyst väg ungefär 1 minut känner jag att jag vill tillbaka till skogen. Jag svänger in på en väg som leder till ett stort öppet fält.
När jag går märker jag att ett strålkastarljus kommer bakom mig, jag vänder mig hastigt om men inget är där. Samma sak händer ca 3 gånger till, precis som att en bil skulle köra precis bakom mig. Men återigen är inget där.
Nu får jag en helt överväldigande ångestkänsla, det lixom knyter sig och jag kan knappt andas. Detta beroende på att jag tror att jag är förföljd, samtidigt så får jag ångest för att mina vänner därhemma kanske ska oroa sig för mig.
Jag tycker jag har svikit dom som gått hemifrån, och den känslan fanns med mig hela kvällen efter det.
Jag kommer till en upplyst liten gata precis vid det öppna fältet, bortom fältet ligger mer skog. När jag kollar ner i marken börjar jag se en massa förvridna ansikten, väldigt lika ansiktet i tavlan Skriet:
http://user.it.uu.se/~hamo0815/oldpics/bild-skriet.gif
Och när jag vänder mitt huvud upp ser jag ansikten i precis allt, överallt. Ångestansikten, som typ vrider sig och skriker ut sin smärta och ångest. Jag börjar bli lite illa till mods men försöker att inte tänka på det.
Jag är nu väldigt nära min peak tror jag. Jag springer upp i skogen vid en isbacke som barnen har åkt i, jag bestämmer mig för att åka i den för att bli på bra humör. Jag står stilla ett tag och då får jag hallisar på direkten.
Huset som finns ca 500-1000 meter bort blir till ett ont ansikte, och husen bredvid detta blir hans vänner. Jag känner att han utmanar mig och skogen, men jag känner mig trygg(eller vill göra det) och utmanar huset att komma till mig, att slåss med mig och min skog.
Jag inser att det är lite absurt och går vidare, in på det stora fältet. Jag hittar en plats med 3 små träd/buskar formade som en triangel.
Jag sätter mig i mitten och kollar på fältet framför mig. De buskar och växter som finns framför mig börjar växa och de blir väldigt tydliga. Jag börjar diskutera med naturen, om hur människan behandlat henne. Samtidigt ser jag sakerna växa överallt och bli väldigt tydliga, lite lysande.
Samtidigt får jag ångest för att en diskussion om människans övergrepp på naturen inte är någon bra och trevlig diskussion.
Jag reser mig upp för att gå djupare i skogen. Jag ser ett träd som ser skyddande ut. Jag frågar om jag får låna dess stam som stöd för min rygg, och ja det får jag.
Jag sätter mig och kollar upp på granverket, och blir väldigt förundrad över hur detaljerat det är. Då börjar det växa väldigt snabbt, allting multiplicerar sig i matematiska mönster, det växer tills det blivit en skyddande kåpa runtomkring mig. Då blundar jag och samma sak händer igen. Jag tänker att detta träd vill skydda mig från snöandet som pågår.
Men efter trejde gången så får jag en ond känsla, och mycket riktigt nu växer trädet till en slags ond figur i lövverket, och då beger jag mig vidare.
Jag går till bebyggelsen igen, vandrar utanför det ställe jag bodde på förut.
Jag ser balkonger och saker jag aldrig tidigare lagt märke till.
Allting ser helt nytt och spännande ut, det är en ganska fantastisk känsla.
Jag börjar gå mer centralt i området, där kioskerna och affärerna finns.
Vidare framåt hittar jag en lekpark och en bänk, jag bestämmer mig för att slå mig ned ett tag. Då hör jag ett droppande, dvs snö som faller från balkongerna. Det som är lustigt är att jag hör det väldigt tydligt, men det sker ca 500 meter ifrån mig.
Helt plötsligt hör jag bara en massa droppande, och det blir till en symfoni. Det var väldigt vackert att lyssna på, det lät verkligen som en form av låt.
Jag reser mig dock upp efter en minut, och går vidare hemåt dit min polare bor. När jag kommer nära honom så blir hela området upplyst av en grönfärg, som blir väldigt intensiv. Jag går samtidigt som jag kollar på denna vackra gröna färg.
Till slut kommer jag hem till min kompis, och bestämmer mig för att ta en dusch.
Svampen var fortfarande aktiv i 2 timmar till, och jag kände ett starkt illamående periodvis, och en stor osäkerhet. Bara i duschen kände jag mig någorlunda trygg.
Efter detta drog jag hem och gick o lade mig
Klockan var ungefär 20.00 när jag åkte över till min polare. Vi möttes utanför en affär och handlade massa godsaker och läsk. Sen gick vi hem till honom och började förebereda genom att ta fram bra musik och fixa till lite fint hemma hos honom.
Sen tog vi några groggar medans vi väntade på de andra.
Vid 24 tiden var alla samlade och då var det dags. Jag åt 1g svamp oralt med lite yoggi. Efter ungefär 20 minuter så började jag känna ett ganska starkt välbefinnande, och började bli pratig och småfnissig. Jag hade också hört av de andra att jag inte skulle få så mycket hallisar på 1g, men dom hade väldigt fel.
Efter ca 40 minuter så börjar jag känna ett visst illamående, och gick på toaletten för att spy, men det kom inget. Nu började jag verkligen känna ett obehagligt illamående, dels för att jag fick lite nojjor och dels för att jag lätt blir illamående om jag inte har kontroll. Så jag bestämde mig för att lämna alla och ta en tur i skogen utanför. När jag kom utanför började det verkligen kicka igång. Direkt när jag kommer in på en skogsstig ser jag 5 rådjur. Mina instinkter griper tag i mig och jag slänger mig ned på alla 4 för att jag vill vara en av dem, eller iaf locka dem till mig. Jag märker hur alla deras huvuden vänder sig emot mig. De står och stirrar i kanske 10 sekunder, sen springer de bort i en väldigt hastig fart.
Jag börjar gå vidare längs skogsstigen i mörkret, det fanns inga lampor eller så utan var en smal skidstig. Jag känner hur spåren från rådjuren blir väldigt tydliga i snön, och jag känner också att jag är med naturen, att människor är onda. Detta tema, människanVSnaturen gick igenom hela min tripp.
Jag kommer upp på ett berg och bestämmer mig för att stanna och kolla ut.
Då ser jag en helt majestätisk byggnad torna upp i himlen, och blir väldigt förvånad och intresserad. Detta är alltså ett område som jag känner bra och jag kände verkligen inte igen denna byggnad. Samtidigt som jag står stilla och tittar på denna byggnad(efteråt insåg jag att det var flera villor sammansmälta till ett, detta såg jag inte tydligt eftersom det var rätt mycket skog framför) så börjar träden framför mig att multiplicera sig, till slut så är jag helt omgiven av massa träd.
Jag blundar, ruskar av mig hallisen och går vidare.
Jag bestämmer mig för att gå ned på en väg och genom bebyggt område, vill komma bort lite från skogen.
Efter att ha gått på en upplyst väg ungefär 1 minut känner jag att jag vill tillbaka till skogen. Jag svänger in på en väg som leder till ett stort öppet fält.
När jag går märker jag att ett strålkastarljus kommer bakom mig, jag vänder mig hastigt om men inget är där. Samma sak händer ca 3 gånger till, precis som att en bil skulle köra precis bakom mig. Men återigen är inget där.
Nu får jag en helt överväldigande ångestkänsla, det lixom knyter sig och jag kan knappt andas. Detta beroende på att jag tror att jag är förföljd, samtidigt så får jag ångest för att mina vänner därhemma kanske ska oroa sig för mig.
Jag tycker jag har svikit dom som gått hemifrån, och den känslan fanns med mig hela kvällen efter det.
Jag kommer till en upplyst liten gata precis vid det öppna fältet, bortom fältet ligger mer skog. När jag kollar ner i marken börjar jag se en massa förvridna ansikten, väldigt lika ansiktet i tavlan Skriet:
http://user.it.uu.se/~hamo0815/oldpics/bild-skriet.gif
Och när jag vänder mitt huvud upp ser jag ansikten i precis allt, överallt. Ångestansikten, som typ vrider sig och skriker ut sin smärta och ångest. Jag börjar bli lite illa till mods men försöker att inte tänka på det.
Jag är nu väldigt nära min peak tror jag. Jag springer upp i skogen vid en isbacke som barnen har åkt i, jag bestämmer mig för att åka i den för att bli på bra humör. Jag står stilla ett tag och då får jag hallisar på direkten.
Huset som finns ca 500-1000 meter bort blir till ett ont ansikte, och husen bredvid detta blir hans vänner. Jag känner att han utmanar mig och skogen, men jag känner mig trygg(eller vill göra det) och utmanar huset att komma till mig, att slåss med mig och min skog.
Jag inser att det är lite absurt och går vidare, in på det stora fältet. Jag hittar en plats med 3 små träd/buskar formade som en triangel.
Jag sätter mig i mitten och kollar på fältet framför mig. De buskar och växter som finns framför mig börjar växa och de blir väldigt tydliga. Jag börjar diskutera med naturen, om hur människan behandlat henne. Samtidigt ser jag sakerna växa överallt och bli väldigt tydliga, lite lysande.
Samtidigt får jag ångest för att en diskussion om människans övergrepp på naturen inte är någon bra och trevlig diskussion.
Jag reser mig upp för att gå djupare i skogen. Jag ser ett träd som ser skyddande ut. Jag frågar om jag får låna dess stam som stöd för min rygg, och ja det får jag.
Jag sätter mig och kollar upp på granverket, och blir väldigt förundrad över hur detaljerat det är. Då börjar det växa väldigt snabbt, allting multiplicerar sig i matematiska mönster, det växer tills det blivit en skyddande kåpa runtomkring mig. Då blundar jag och samma sak händer igen. Jag tänker att detta träd vill skydda mig från snöandet som pågår.
Men efter trejde gången så får jag en ond känsla, och mycket riktigt nu växer trädet till en slags ond figur i lövverket, och då beger jag mig vidare.
Jag går till bebyggelsen igen, vandrar utanför det ställe jag bodde på förut.
Jag ser balkonger och saker jag aldrig tidigare lagt märke till.
Allting ser helt nytt och spännande ut, det är en ganska fantastisk känsla.
Jag börjar gå mer centralt i området, där kioskerna och affärerna finns.
Vidare framåt hittar jag en lekpark och en bänk, jag bestämmer mig för att slå mig ned ett tag. Då hör jag ett droppande, dvs snö som faller från balkongerna. Det som är lustigt är att jag hör det väldigt tydligt, men det sker ca 500 meter ifrån mig.
Helt plötsligt hör jag bara en massa droppande, och det blir till en symfoni. Det var väldigt vackert att lyssna på, det lät verkligen som en form av låt.
Jag reser mig dock upp efter en minut, och går vidare hemåt dit min polare bor. När jag kommer nära honom så blir hela området upplyst av en grönfärg, som blir väldigt intensiv. Jag går samtidigt som jag kollar på denna vackra gröna färg.
Till slut kommer jag hem till min kompis, och bestämmer mig för att ta en dusch.
Svampen var fortfarande aktiv i 2 timmar till, och jag kände ett starkt illamående periodvis, och en stor osäkerhet. Bara i duschen kände jag mig någorlunda trygg.
Efter detta drog jag hem och gick o lade mig
