Jag skrattar åt allt och alla

Jag vet inte i vilken avdelning jag ska placera detta inlägg. Den passar väl mer eller mindre in i alla kategorier och dess underavdelningar.
Men oavsett vilket, för jag skiter just i vilket, kan jag inte sluta skratta. Och nej jag har inte knarkat, om inte "livets drog" kan klassificeras som just en otillåten substans.

Jag förstår inte hur alla kan ta livet på så blodigt allvar? Jag förstår det bara inte. Kan vi inte bara förstå att det är en illusion, en kosmiskt-intertextuell skapelse där ingen kan ackrediteras något. Det vi upplever som livet har existerat förut och kommer alltid att existera. Detta liv är en fet illusion vi låter oss själva var slavar under. Fyfan. Jag tycker synd om mänskligheten som tror de är deras kroppar och det vi kallar "medvetande".
Jag skrattar åt det seriösa pokerface nyhetsankaret har när han redogör för dagens Nasdaq-kurs.
Jag skrattar åt alla i Svt-debatt som debatterar för sin egen åsikt. HAHA.
Jag skrattar åt alla som är "duktiga" och kliver upp ur bingen 6:30, för att tjäna samhället.
Jag skrattar åt alla "oseriösa" aftonbladet-artiklar vilket gör att jag inte kan sluta skratta åt alla som läser artiklarna och viger sin liv åt dem.
Jag skrattar så jag tjuter av människor som blir överlyckliga av att vinna pengar(soppor) i olika fredags-lördagsnöjesprogram på bästa sändningstid.
Jag skrattar åt alla vandrande reklamskyltar vi ser var vi än befinner oss. Människan går runt med kläder med märken på som ska representera vad vi står för. Det är ingen skillnad mellan att bära reklamskyltar för att marknadsföra restauranger på plattan som att bära en tröja med ett känt märke på. Vi är omkringvandrande reklamobjekt som marknadsför företag.
Jag skrattar åt Breivik som tror stenhårt på sin urlöjliga frimurar-marxistiska-sionistiska-idéer.
Jag skrattar åt alla som rapporterar om Breiviks rättegång
Jag skrattar åt alla som ens tar Breivik-attentatet på blodigt allvar.
Jag skrattar åt de som tror att vi kan skapa fred i denna dualistiska värld.
Jag skrattar åt alla som tar sig själva på allvar.
Jag skrattar åt mig själv, som är en del av allt detta.

Men helt ärligt när ska människor börja att se igenom den här illusionsskapelsen. Det är så patetiskt, att folk tar den på allvar. Jag skrattar fortfarande..

Vad ska man göra då? Sitta apatisk och inte göra något? Ta livet av sig?

Vad menar du med illusionsskapelsen?

Det är därför man väljer ett stillsamt svensson-liv med många intressen och hobbys.
Det har nämligen blivit lite mainstream att kritisera svensson-livet och dess rutiner, filmer, böcker och föreläsningar hålls om detta. Den personen som är 100% självständig och inte bryr sig om något och någon är väl den som går emot TS alla "negativa aspekter".

Jag skrattar åt dig

Som kvantfysiken gör gällande:

En subatomär partikel kan te sig icke-fysisk och "fysisk" på samma gång.
Allting är energier som ger resonans och vibrerar beroende av obeservatören.

Denna "verklighet" som förefaller sig vara verklig är alla medvetna varelsers kollektiva uppfattning som i koncensus skapat dess konstruktion. Vi bekräftar varandras osanning/sanning, när allt existerar i våra hjärnor. Alla individer har ett eget existerande universum i sina huvuden som är alla anslutna till samma kollektiva verklighetsillusion.


Du är allt och inget. Du är alla ondska och alla kärlek Det handlar inte om att apatisk sitta still eller ta livet av sig (vilket i sig är att identifiera sig med något). Det handlar om att man ska idenfiera sig med allt, eftersom vi är en del av allt

Det är ju inte så att man slutar "tjäna" samhället då.. Det bästa alternativet jag kommer på skulle vara att flytta ut till skogen och bli totalt självförsörjande. Kanske jobbigt ifall man stöter på en hungrig varg dock

Då är vi två !

Sen då? Vad ska man göra när man identifierat sig med allt?

Det är ju att identfiera sig med något också? Att identifiera sig med allt som inte härrör samhället..

Den här världen vi upplever bygger på dualiteter. Ljus-Mörker, Godhet-ondska; rättvisa-orättvisa; krig-fred; kärlek-hat.
Människan måste hela tiden identifiera sig med någon av dualiterna i något sammanhang, det är det som resulterar i konfliker av alla dess olika slag.

När vi slutar identifierar oss med en polaritet så förstår vi att vi är en del av allt.

Håller med Ts.

Människans självbevarelsedrift är det enda som gör livet "seriöst", men i verkligheten är allt bara trams..