Citat:
I dag hittade jag en recension av boken som beskriver nästan precis vad jag tycker om den. Texten är på nynorska och jag har försökt så gott jag har kunnat att översätta den till svenska men jag kan inte garantera att varje ord är rätt.
Ursprungligen postat av Grandioso
Okay. Jag förstår. Jag har fattat fel, tyvärr.
Ditt mycket välskrivna inlägg är övertygande.
Jo, jag kommer ihåg att vi dryftat Breiviks relationer i någon tråd, men inte detaljerna.
Ja, vad mister Freud hade uppdagat vid granskning av mitt språkbruk, det vågar jag
inte närmare tänka på...
Han hade nog fått till någon hiskelig diagnos.
Ditt mycket välskrivna inlägg är övertygande.
Jo, jag kommer ihåg att vi dryftat Breiviks relationer i någon tråd, men inte detaljerna.
Ja, vad mister Freud hade uppdagat vid granskning av mitt språkbruk, det vågar jag
inte närmare tänka på...
Han hade nog fått till någon hiskelig diagnos.
Citat:
Hela recensionen finns att läsa här: http://www.dagogtid.no/nyhet.cfm?nyhetid=2402
Definitivt inte historien om 22 juli
Av Kaj Skagen, 02.11.12
"...Borchgrevink bygger upp slutledningskedjor där alla länkar kan vara fiktiva. Det kan vara så att Breivik var utsatt för sexuella övergrepp i barndomen, men det kan också vara så att han inte var det. Modern kan ha varit borderline, eller kanske inte. Pojken kan ha varit störd i sin förmåga att knyta ordentliga mänskliga relationer, men vi vet inte.
På denna hypotetiska grund tecknar författaren Breivik som en psykiatrisk fantom, en "zombie", en tom person, en västkantvarulv som Wilfred Sagen från Johan Borgens Lillelord, en "avatar" som Jake i filmen Avatar.
Det är en analys som bygger mer på fiktion än på fakta, fantastisk på ytan och banal i innehåll, fortsätter i meningar som passar med facit: "Det avvisade barnet lagrar raseri och hat, ungefär som en tryckkokare, och vid ett givet tillfälle kan det spricka" (s. 51). Så kan man också förklara alla krig, alla skilsmässor, all högerorientering och alla mord sedan Kain slog Abel till döds.
Mycket av boken hålls i en stil som ligger närmare kriminalgenren än facklitteraturen. Detta skrivsätt ger mig känslan av att läsa en kioskroman: "Han hade misslyckats med de positiva raggningsknepen, och nu följde han blondinen med en hotfull min. Stalker." Detta sviker min tilltro till historien.
Ett annat berättartekniskt verktyg från romangenren är de parallella historierna, där några av de Breivik ska möta på Utøya, tidigt blev införda. Här skriver Borchgrevink en hagiografi över den norska arbetarrörelsen.
I Ap och AUF är det bara goda människor, i det förflutna som i nuet. Det är de som har byggt landet och kommer bygga ut det i framtiden, i motsats till "priviligerade människor på Oslo väst" som bara tänker på att bevara sina privilegier.
Denna idealisering av den sociala verkligheten är fatal för berättelsen. För när socialismen, jämställdheten och mångkulturen framställs utan skuggsidor, förlorar också Breiviks projekt all social dimension. Hans manifest kan läsas "med psykoanalytiska glasögon", så att den tillräckligt abnorma politiska kritiken blev omskriven till en insats för att få "hämnas på mor" och att vinna tillbaka "den förlorade fadern"."
Av Kaj Skagen, 02.11.12
"...Borchgrevink bygger upp slutledningskedjor där alla länkar kan vara fiktiva. Det kan vara så att Breivik var utsatt för sexuella övergrepp i barndomen, men det kan också vara så att han inte var det. Modern kan ha varit borderline, eller kanske inte. Pojken kan ha varit störd i sin förmåga att knyta ordentliga mänskliga relationer, men vi vet inte.
På denna hypotetiska grund tecknar författaren Breivik som en psykiatrisk fantom, en "zombie", en tom person, en västkantvarulv som Wilfred Sagen från Johan Borgens Lillelord, en "avatar" som Jake i filmen Avatar.
Det är en analys som bygger mer på fiktion än på fakta, fantastisk på ytan och banal i innehåll, fortsätter i meningar som passar med facit: "Det avvisade barnet lagrar raseri och hat, ungefär som en tryckkokare, och vid ett givet tillfälle kan det spricka" (s. 51). Så kan man också förklara alla krig, alla skilsmässor, all högerorientering och alla mord sedan Kain slog Abel till döds.
Mycket av boken hålls i en stil som ligger närmare kriminalgenren än facklitteraturen. Detta skrivsätt ger mig känslan av att läsa en kioskroman: "Han hade misslyckats med de positiva raggningsknepen, och nu följde han blondinen med en hotfull min. Stalker." Detta sviker min tilltro till historien.
Ett annat berättartekniskt verktyg från romangenren är de parallella historierna, där några av de Breivik ska möta på Utøya, tidigt blev införda. Här skriver Borchgrevink en hagiografi över den norska arbetarrörelsen.
I Ap och AUF är det bara goda människor, i det förflutna som i nuet. Det är de som har byggt landet och kommer bygga ut det i framtiden, i motsats till "priviligerade människor på Oslo väst" som bara tänker på att bevara sina privilegier.
Denna idealisering av den sociala verkligheten är fatal för berättelsen. För när socialismen, jämställdheten och mångkulturen framställs utan skuggsidor, förlorar också Breiviks projekt all social dimension. Hans manifest kan läsas "med psykoanalytiska glasögon", så att den tillräckligt abnorma politiska kritiken blev omskriven till en insats för att få "hämnas på mor" och att vinna tillbaka "den förlorade fadern"."
__________________
Senast redigerad av NothingToLose 2012-11-02 kl. 16:45.
Senast redigerad av NothingToLose 2012-11-02 kl. 16:45.
samtidigt komma att vändas emot dem.