Idioten (sammanfogade trådar)/mod

Jag håller på att läsa denna bok för en litteraturkurs. Finns det någon här uppskattat den?
Skulle ni i så fall ha lust att förklara vad det var ni tyckte om hos den?

Just Idioten var min första riktiga läsupplevelse. Före den hade jag halvt om halvt gått på den löjliga vanföreställningen, att klassiker är välskrivna, men tunga och tråkiga. För första gången kände jag nu, att något handlade om riktiga människor och inte om endimensionella pappdockor. Före den hade jag försökt läsa den stentråkiga Shogun av James Clavell - en enda lång gäspning med försök till cliffhangers på varje sida strukturerad som ett Tintin-album där det står Caramba! (sagt av någon utanför bild) i en pratbubbla i rutan längst ner till höger på var och varannan sida för att man ska vända blad. Idioten fick mig att förstå att kultursnobbar har rätt. Ren underhållningslitteratur är sämre, dummare och tristare än riktig litteratur som ett glas fyllblask rödtjut jämfört med Château d'Yquem eller som en porrfilm typ Cocksmokers 29 1/2 vid sidan om ett svettig midsommarknull i vassruggen på Rödlöga. Leve Mysjkin, Rogosjin, Ippolit, Nastasja Filippovna och general Jepantjin!

Får jag fråga-
vad var det som gav dig uplevelsen att den handlade om riktiga människor?

Jag tycker den är ett mästerverk. Vissa kan säkert uppleva den som pratig, rörig, överspänd, gammalmodig, men den håller ändå för flera genomläsningar...Kanske mest tack vare Mysjkingestalten, en genuin, intuitiv karaktärsskapelse som man inte finner alltför ofta i romanvärlden. Överhuvud var Dostojevskijs psykologiska skarpsynthet och sensibilitet något för litteraturhistorien nydanande, där (liksom hos Stendhal) gjordes djuplodande realistiska landvinningar som sedan dess varierats i utspädd form av tusentals mindre talanger.

Varför har den irriterat dig, Ursa? Kanske det är på grund av att du "måste" läsa den (för litteraturkursen)?

Jag vill absolut inte förolämpa någon som gillar den.
Men jag saknar förnuft och glädje i boken.
Pratigheten, som du nämner, blir också för långt. Där bidrar absolut tidsbegränsningen till irritationen-
fast om jag inte gick kursen, skulle jag nog inte ha motivering att ta mig igenom boken.
Bitar av pratet är vackert, skarpt, insiktsfullt. Men merparten upplever jag som skvallrigt.
Boken handlar till större delen om överpriviligierade människor, och de är ganska hispiga allihop.

Jag har tänkt att den nog blir bättre vid en andra genomläsning, när man har bättre koll på karaktärerna. Men som sagt, förnuft och glädje skulle jag vilja ha mer av.

Mångfacetterade, oförutsägbara, klichéfria, djuplodade.

Ok.
Nä, där tycker vi olika. Jag finner karaktärerna ganska ensidiga och klyschfyllda.


***
Däremot är jag glad att kunna säga att min upplevelse av boken vände i går kväll, när Pitt-Pelle, eller vad han hette, skulle ta livet av sig. När det åtminstone handlar om sjukdom och dödsångest, känns det aningen mer verkligt än konstruerade smärtor som passionerade förälskelser i kvinnor som karaktären bara sett en gång (fjant).
Fattas bara att det visar sig att Pitt-Pelles sjukdom är hans eget påhitt.

Ensidiga må vara hänt att du tycker men klyschiga? Detta kommer ju av kliché alltså en färdig bit som man stoppar in eller med ett annat ord plankning. Det kan man ändå inte säga att D ägnade sig åt. Även om man tycker att hans böcker är den mest trögflytande deg, kan man väl hålla med om att han knådat den själv?

Vad passionerade förälskelser i kvinnor karaktären bara sett en gång eller denna fason överhuvud kan jag bara instämma i domen fjant. Den kvinna jag älskat mest tyckte jag bara var ful och dum, då jag träffade henne första gången.

P.S. Pitt-Pelle är sjuk på riktigt! D.S. Spoiler -

Idioten är en riktigt bra bok som jag inbillar mig att alla människor borde uppskatta. Är det något Dostojevskijs karaktärer inte är så är det väl ensidiga och klyschiga? På vilket sätt är t.ex. furst Mysjkins och Nastasia Filippovnas karaktärer klichéer?

Jo, jag upplever dem som klyschiga. Just projiceringen av alla de inre försiggåendena på andra är en litterär klyscha för att hålla handlingen igång. Alla är sådana offer för sina känslor! *kräks stilla i ett hörn*
Dessutom tycker jag att det blir viss likriktning när några av personerna hela tiden ska karakteriseras. Någon är alltid lismande, någon är alltid rakryggad.
Dessutom tycker jag att fokuseringen på välbemedlade är lite unken.

Aahh... nu har jag släppt ut alla klagomål, tror jag.

Men det var skönt att höra att Pitt-Pelle verligen är dödligt sjuk. Det innebär att hr D alltså kunde låta mänskligheten bibehålla en sympatisk egenskap; en tendens att inte spela döende!
Det finns hopp...

Hihi, vi får nog låta frontlinjen gå där den går verkar det som, men jag blir lite nyfiken, eftersom du inte gillar Dostojevskijs psykologi. Vad skulle du ta som ett eller gärna flera exempel på romaner med inkännande och djuplodande porträtt?

Pitt-Pelle var f ö mitt stora favvo, när jag läste Idioten, fast då var jag okej inte mer än 17 år och kanske själv en Pitt-Pelle, vem vet?

En ny diskussionspartner! Trevligt att träffas!

Har du läst Benfolket? Vann Bookerpriset... '84. Om jag inte missminner mig. Hyfsad översättning, men naturligtvis är originalet bättre.
Alternativt Peter Pohls Vilja växa.

Måste äta lunch innan min mage förtär min hjärna, men ska försöka komma på fler.

Alla människoliv innehåller ju alla känslor och alla mänskliga problemställningar. Det är mer intressant när dessa känslor och problemställningar får gestaltas hos olika människor.

Jag skulle inte säga att jag inte gillar Dostojevskis psykologi. Jag skulle säga att jag ogillar hans brist därpå.

Vi är nog alla Pitt-Pellar vid sjutton...