Svårt olyckligt förälskad...

Jag undrar om ni har några idéer vad man ska göra för att ta sig ur en riktigt svår förälskelse?

Jag är till 98,5% säker på att vederbörande inte är intresserad tillbaka, han ser mig nog som en halvtrevlig bekant bara.

Båda bloggar vi och kommenterar då och då på varandras bloggar och vi har spelat wordfeud de senaste dagarna.

Han är i precis lagom ålder, singel, ungefär samma intressen och till viss del samma bekantskapskrets. En mycket stor anledning till att han inte skulle bli intresserad av mig är att han är "socialt lyckad" med eget företag osv, medan jag är arbetslös, ful och tjock. Jag vet, jag kan banta och har börjat med det, men att gå ner så mycket som jag behöver skulle ta minst ett halvår-år och jag tror inte att hans intresse skulle öka under tiden...

Det enda jag kan tänka på är honom, jag var okej med att vara ensam, kom ganska nyligen ur ett långt förhållande och hade inte trott att jag skulle bli intresserad av någon på länge. Men så dök den här killen upp och han är underbar!

Vad ska jag göra för att komma över det här? Det gör mig så enormt ledsen och deprimerad att han (eller någon annan) aldrig skulle vilja ha mig...

Personligen har jag aldrig förstått hur social status kan stå i vägen för kärleken mellan två människor. Nu utgår jag ifrån att du antar att han inte skulle kunna bli intresserad av dig för att du är, som du uttrycker det själv: arbetslös, ful och tjock.

Jag skulle inte bry mig om huruvida du arbetade, hade eget företag eller var arbetslös om jag blev förälskad i dig, då jag blev just förälskad i dig och inte i de omständigheter under vilka du levde. Sluta trycka ner dig själv i sådant trams.

Vad ytlig du är ''perfekt ålder''.. ålder är en siffra, kom bort från det där tankesättet och lev i nuet.

Bryt kontakten med honom då. Du vet ju att han inte är intresserad så varför plåga dig själv?

Sen kan du ju banta och bli snygg, skaffa ambitioner och återkomma senare

Han är en kille med ambitioner och jag har de senaste typ 10 åren haft en del problem och fastnat skulle man kunna säga...

Och det där med tjock är inte så svårt att räkna ut, det är bara att läsa på Flashback att ingen vill ha en tjock tjej.

Men tack ändå!




Att jag tänker på det där med ålder beror på att jag för länge sedan var ihop med en 23 år äldre man ett par år och till en början tyckte jag det var bra, men insåg sedan att det gick utmärkt bra att trycka ner människor med "men visste du inte det, nej du var ju inte född då, höhöhö..."




Jag bryter gärna kontakten, problemet är att jag då måste bryta kontakten med den övriga bekantskapskretsen också eftersom han finns där överallt... Och det vill jag helst inte.

Förstår det, men vad är alternativet? Du vet att du måste göra det. Ta en paus eller nåt.

Så jag måste alltså pausa/avsluta min blogg just för att han (och massa andra) kommenterar, samt sluta umgås med våra övriga gemensamma vänner, enligt dig?

Det känns jäkligt hårt...

Vad tänker du själv då? Hur tror du att du kommer lösa det här problemet? Du säger ju att det är en svår crush. Du kommer säkert få ännu starkare känslor för honom, till slut kommer det bli konstigt mellan er och det kommer va jobbigt att umgås med honom. Hur kul kommer det va tror du?

Jag vet inte... Grejen är att nu ser jag fram emot hela dagen den lilla stund på kvällen när vi wordfeudar och så kan man ju inte hålla på...

Det känns bara lite jobbigt att de 50 bekanta/vänner som läser bloggen försvinner ut i tomma intet, jag har liksom inte så mycket vänner... Och jag vill inte gärna förklara varför, eftersom de är hans vänner också.

Jag tänker att jag får sluta gå in på facebook också för han finns ju där med och skriver inlägg som jag läser klistrad vid som ett frimärke...

Det vore klokast att kolla var han står innan du bestämmer dig för att glömma honom.
Han kanske gillar tjocka tjejer, det är inte så ovanligt som du tycks tro.

Sedan, vad har karriären för betydelse? Det är en skitsak. Så länge han inte är t.ex kriminell eller porrskådis spelar det väl ingen roll vad han gör?

Jag har varit i den där sitsen flera gånger och det är mycket lättare att glömma när man har blivit avvisad än när man inte vet och går och tänker "men tänk om?".

Skriv till honom vad du känner så får han tid att formulera sitt svar.

Jag tror nog faktiskt att jag skulle dö av pinsamhet av att skriva och berätta för honom.

Flera av våra gemensamma bekanta har konstaterat att han har varit ensam så länge de känt honom, dvs 4-5 år, så han kanske har blivit ordentligt bränd, eller så är han helt enkelt bög i hemlighet!

Det känns liksom som att jag är totalt "out of his league" om du förstår, han är egenföretagare med 35.000 i månaden i lön, har ett fint litet hus vid en sjö osv. Jag är fet och arbetslös och har dessutom barn, det kanke han inte heller är så intresserad av...

Jadu, fucked up. Nu vet jag inte hur starka känslor du har, eller kan få, men jag har varit i en liknande situation och jag klarade inte vara vän med henne, det fick mig att må dåligt till slut. Du får själv försöka tänka ut vad du tror är bäst för dig.