Kan människan vara lycklig själv?

Jag har en fundering.

Innan jag börjar med det så vill jag berätta att jag är trött på detta. Var man än går, vad man än gör, vad man än kämpar för, så verkar allt handla om samma sak: Kärlek.

Musikindustrin, filmindustrin, folket allt och alla verkar gå ut på detta. Deras livsstil, deras mening med livet, kärlek kärlek och kärlek.

Varför är det så? Kan man leva utan kärlek?

Jag själv är mer hatfull än kärleksfull. Folk brukar fråga mig om varför jag är så hatfull, varför jag hatar vissa specifika människor, varför jag inte ersätter mitt hat med kärlek istället, varför jag hatar folkslag, varför jag inte glömmer det förflutna, krig, mord, våld, och annat som man upplevt, jag svarar enkelt:
Jag missbrukar inte min kärlek med att älska vem som helst, eftersom jag kan värdet av att älska.

Ingen människa hatar inte, den som påstår att man inte hatar ljuger rakt av. Men vissa väljer och visa det vissa inte, jag visar det, jag älskar att visa mitt hat, för det visar att jag står för något, jag kan gå rakt in i en grupp bland 10 personer vars har något gemensamt som jag hatar och säga det framför dom och få på käften, eftersom då vet jag att jag gjort något jag stått för.

Jag ska inte så djupt nu, ska försöka hålla mig till den röda tråden, då handlar det om kärlek:

Folk är för giriga, folk satsar sina liv, sin rikedom och annat på kärleken. Idag skulle man snarare tro att kärleken är som ett företag och att folk investerar allt i det. Folk som har partners berättar om deras lycka.

Jag till skillnad från de är annorlunda, jag tror inte på sånt skit, sure folk lär säga något har gått fel och förstört dig, aja vi är medfödda med känslor, det är inte en inlärning. Men jag har inga syskon, alltid varit en typ som ska vara självständig, jag ser mig hellre sjunka än att ta handen som försöker hjälpa mig upp.

Kall i varje aspekt, vissa egenskaper som inte ens passar i dagens samhälle. Prioriterar moralen först, stoltheten och identiteten. Som jag brukar säga, rather be killed than bow for a creature.

Jag försöker få er och inse, därför skriver jag lite olika saker, för jag kan komma fram till min fråga direkt. Vi alla har våra oskrivna lagar i vårt liv, därmed har vi också en rankningslista över hur vi älskar folk. Vissa prioriterar sin tjej/kille före än sina föräldrar, andra tvärtom, vissa ser sin skapare som högst av alla. Jag själv har kärlek för 2 saker endast: 1. Gud, 2. Min nation, och dessa är de enda faktorerna som jag är redo att ge mitt liv för, dessa två ger jag ett högre värde på än mitt liv, jag ser mitt liv helt ovärd gentemot dessa.

Men hos mig existerar varken vänner, föräldrar, partner eller annat. Hjärntvättad? Nej jag tror inte det. Jag försöker motbevisa människorna omkring mig. Jag respekterar folk, jag respekterar vänner, jag är redo och riskera mitt liv för att hjälpa en vän eller anhörig i en kritisk situation.

Men jag tror det är det som gör människor svaga: Känslor. Kan vi leva ett liv utan att vara i behov av någon? Utan föräldrars hjälp, utan vänner hjälp?

Nu fördjupar jag mig i saken jag vill komma fram till: Nämligen, kan man leva livet utan någon vid sin sida?
Det är lite svårt att komma överens, med tanke på att ert perspektiv, er kultur är lite annorlunda än mitt. Dock är det jag som är här vid er kultur och känner igen den, kanske inte bättre än er.

Men rent allmänt, folk brukar säga att Gud skapade oss med brister, och de bristerna kommer en annan person i ditt liv och fyller på , och ni två blir kompletta.

Jag ser det såhär: Det är jag mot allihopa, samtidigt försöker jag inte bli högmodig, men det är jag mot allihopa, det är inte jag och en partner tillsammans, det är inte vi som en enhet, det är inte vi två mot allihopa, utan det är JAG, jag som egen individ mot allihopa oavsett om man gjort världens största äktenskap. Vi är individer.

Som jag nämnde tidigare, så återkommer jag till saken igen, många lär säga något har gått fel i ditt kärleksliv, inget jag behöver ta upp, men jag ser upp till folk som har en kall personlighet, som man typ kan jämföra med att han kan trycka på avtryckaren på ett vapen riktad mot ett litet gråtande barns panna. NEJ man ska inte göra så, men jag försöker måla upp en bild av hur kall man som människa kan vara.

Många lider, man ser hur folk är deprimerade, man ser hur folk säljer sin heder, hur folk gör allt för vad? För en skapelse, för att älska någon. Jag själv tycker det är överdrift med att uttrycka så pass mycket kärlek. Eftersom vi dör någon gång, där kommer vi till nästa punkt: Döden.

När nära i mitt släkt eller vänner dör, så fäller jag knappast en enda tår, känner ingenting, känner saknaden, men uttrycker inte känslorna. För jag vet att förr eller senare ska jag också dö, och alla människor som existerat och ska existera och existerar. Det gör saken naturlig inte sant? Varför vissa ångest? Rädsla förstår man, för varje sak man inte har kunskaper gör att du blir rädd, ja om du nu inte tror på något.

Så min slutsats så länge är: Att älska en skapelse allt för mycket gör att du känner dig sviken, för allt som är dödligt ska svika dig förr eller senare.

Innan vissa saker hände i mitt liv, eller kärlekslivet så var jag den person, såg världen på ett annat sätt, var kall människa, prioriterade stolthet, heder, och hat mer än kärlek. Som jag nämnde, rather die than bow for a creature.

Det känns som att våra känslor styr våra liv, så min undring är, hur ska man kunna använda logiken oberoende från kärleken, är det möjligt?
Är det möjligt och finna sitt livs lycka utan en partner? Kan vi människor klara oss själva? Utan en partner tjej/fru och Gud vet vad?

Måste man vara en knähund, eller en som mopp som moppar golvet för en person? Kan man inte vara på sina ben och hålla sig till sina principer utan att bli påverkade av motsatta könet och vika sig ner, och vara en knähund , som vissa pajaser på facebook som ska skriva dikter 24/7, vars inte fattar att KÄRLEK ÄR MED HJÄRNA OCH INTE HJÄRTA. Ja det är min teori, hjärnan glöm hjärtat!

Ska dock knyta ihop säcken: Kan man leva sitt liv utan att vara beroende av en partner, eller har Gud skapat oss för att vi ska vara beroende av varandra? Jag tror nej, för vi dör själva, vi begravs själva, och vi står till svars för våra gärningar själva. Det finns varken föräldrar eller vänner som är där när du står till svars för det man gör.

Min slutsats: Människan hade varit starkare om känslor inte hade blandat in sig i logiken och kunskapen.
(För er som inte hänger med, så kan jag förklara ett snabbt fall här):
Vi är 4 personer. Vi blir jagade av massa zombies. Nu springer vi men någon av oss stuckar foten och ramlar. Om vi stannar upp så riskerar alla vi 4 och dö, springer vi iväg så klarar vi oss säkert men en dör. Valet är DITT, du är ledaren, du ser hur den som stuckat foten ber för sitt liv, med tårar i ögonen och kallar dig på namn och säger snälla lämna inte mig här. Dina känslor tar absolut över din logik (dvs det smartaste är att springa, glöm att vara hjälte, situationen ger dig inte chans att vara hjälte, tänk inte ur den synvinkeln, och tänk inte på att jag försöker vara egoistiskt, nej man ska hjälpa, utan mitt syfte är annorlunda här) och då väljer du och riskera gruppens liv för att hjälpa denna person för att ditt hjärta svider.

Tänk vad människan hade nått om inte känslor hade varit inblandat? Okej det är nackdel att inte ha känslor överhuvudtaget, eftersom då hade vi nog börjat döda varandra och varit helt iskalla, nej jag snackar inte om den nivån, utan partner-nivån. Kan man vara lycklig i livet själva?

Söker svar, eftersom jag är ganska ung och oerfaren.

PS:Jag försöker inte vara för extrem eller för tolerant i ämnet, jag är alltid en person som är mitt i mellan i varje sak. Se detta också sådär: Inte för mycket kärlek men inte heller för lite kärlek.

Tack ska ni ha!

snusmumrik är väll apex i ensamhetsprincipen? Han bevisar hur man gör för att klara sig ensam.

Va?

En sak jag stör mig på är att folk låtsas vara glada hela tiden fast dom är arga/ledsna. Folk fejkar lycka hela tiden, dom fejkskrattar hela tiden osv.

Jag gör det, men det är för att jag inte vill ha folk i röven på mig som oroar sig och ska försöka hjälpa mig.
Det är störigt om man håller på med folk gång på gång och förklarar sina problem, till slut tappar folket tålamodet.

kul att leva ett liv, när du inte kan va dig själv

Det är inte att vara dig själv.
Man kan skratta även om man är i depression. Så om du skulle bli utskälld från morsan, och du är ledsen, sen kommer jag och drar ett skämt och du tycker det är roligt och skrattar, ska jag anklaga dig för att du fejkar det eftersom du var ledsen för 5 minuter sedan? Nej.

Skratta kan man göra, men när skrattet och det roliga är över så kommer man tillbaka till samma situation igen. Vissa känslor varar längre än andra.

Så det är inte att vara fejk, snarare att dölja saker för andra. Man behöver inte berätta allt för alla, men annars ska man vara sig själv i allting, och det är det jag menar med min text, folk ändrar sin personlighet (se exemplet då jag sa att man ska vara knähund) för en tjej eller annat.

Har också tänkt lite smått i samma banor, alltså människan styrs så sjukt mycket av känslor.
När det gäller att man är en grupp på 4 så är det ju väldigt lätt att säga att man hade struntat i den som blev kvar o att vi inte skulle riskera hela gruppens liv. Men skulle det väl hända så skulle inte förnuftet ta över utan känslorna. Och vad det gäller kärlek hit o dit är jag väldigt trött på allas facebook statusar hur lyckliga dom är hela tiden men ena veckan är det "ett komplicerat förhållande" och andra veckan "singel status" osv.

Nästan glömt hur det är att vara i ett förhållande för det var ett antal år sen man lika bra att vara forever alone.

Ja självklart, jag erkänner att jag också skulle riskera gruppens liv och mitt liv för någon. Jag är likadan som alla andra, men försöker och inte vara de.

Förhållande och förhållande, ger mig inte in i såna saker eftersom som helhet ser jag inte det som en positiv sak, men jag vet att förr eller senare så måste jag ge mig in i den banan, och jag vill helst stoppa det i förväg, därför jag har dessa frågor

Läste du ens hans inlägg för att sedan komma på din teori

Helt sant fan ja kunde inte sagt det bättre själv! Stämmer in på dom flesta som du nämnde att människor bygger upp en falsk trygghet och lycka när dom egentligen känner nått helt annat.

Vi lever i ett mycket konstigt decennium där folk vrider och vänder på allting enligt mig..

Okej låt mig ta det exemplet:
En person vars du känner har gått dig på nerverna, sen träffar du en annan på gatan en vän till dig, och han hälsar med ett leende, och du ger honom en vänster rakt i ansiktet, för du kunde inte le tillbaka för du var arg? Det låter lite dumt.

Eller ska du och gråta framför en random snubbe på gatan för att du blivit dumpad av din tjej ?

Visa saker måste man dölja för sig själva. För vissa folk har ingenting med det och göra och därmed bör man inte uttrycka det för dom, så ser jag på det iaf. Men jag kan säga att jag är arg eller ledsen, men säger inte varför, utan bara meddelar i förväg med känslorna, då väldigt kortfattat jag är inte på humör idag bla bla.