Andlig science fiction

Andlig sf, kanaliserad sf, är ett stort ämne. Alltså sf som inte är så där insnävat ateistisk och materialistisk utan öppnar åt esoteriska fält. Men även formellt ateistiska författare som en Asimov kan ha andlig lyftning i sina verk (Stiftelsetritologin med sitt galaktiska imperium inger t.ex mig förundran), så gränsdragningarna blir svåra här. All sf bör ha något slags metafysisk feeling sägs det, det hör till genren på något sätt.

Mer härom senare. Jag fick i alla fall idén till denna tråd efter att ha läst om Star Treks eventuella "verklighetsbakgrund" i denna FB-tråd: https://www.flashback.org/p36270342#p36270342 Och här tänkte jag alltså nämna en del sf som likt Star Trek antagits ha "verklig", kosmisk-andlig bakgrund.

Avstampet får bli David Wilcock som nämndes i Star Trek tråden. Jag kan nu inte hitta det Wilcock säger om Star Trek (om Enterprise' attityd att inte blanda sig i kulturer som är för primitiva, att respektera olika arters självbestämmande), men 1.10.27 in i denna video http://www.youtube.com/watch?v=1kvZSR06lhE&feature=related nämner han esoteriska drag i tv-serien Stargates två första säsonger. Han nämner sedan annan möjligen kanaliserad sf som filmerna Contact, Total Recall och Minority Report. De två sista baseras f.ö på böcker av Philp K. Dick, en man som hade vissa gudomliga kontakter. Detta visades i romanen VALIS och dokumentet "Exegesis", som återger anteckningarna inför sagda VALIS.

VALIS var Dicks namn på den gudomliga uppenbarelse han fick. Han kallade den "Vast Active Life Improvement System". Se där en lagom teknisk och neutral beteckning på det outsägliga som är Gud. Mer om Exegesis här: http://lennart-svensson.blogspot.com/2008/02/dickish.html

Temat för denna tråd är andlig sf, i synnerhet kanaliserad sf eller sf som är öppen mot ockulta sfärer. En svensk sf-författare som stämmer in på dessa kriterier är Dénis Lindbohm (1927-2005).

På Wikipedia står det en del om mannen och hans verk. http://sv.wikipedia.org/wiki/Dénis_Lindbohm Om hans esoteriska sida sägs:
Lindbohm sa sig minnas tidigare liv på världen Kvatur Glon, belägen i en viss namngiven stjärnhop. Det är ganska starkt. Hans sista bok hette också "Kvatur Glon" (2005). Den återgav bl.a processen hur han som barn mindes livet där. http://libris.kb.se/bib/9853738

Men hur var Lindbohms sf då? Hans skönlitteratur? Vi kan ta "Frostens barn" från 1980 som är rätt frän. Inför en hotande istid samlas några människor i en underjordisk skyddsstad. Man skapar sitt eget samhälle medan civilisationen på ytan fryser bort. Man utvecklar allehanda ESP-förmågor och blir avancerade inom esoterisk teknik. Romanen är väldigt stramt berättad, allt händer snabbt och osentimentalt. En tät roman. Men kanske lite skral för den som gillar tegelstensböcker på 1000 sidor med oväsentliga utskott.

Nåväl, i denna roman kunde Lindbohm kamma hem poäng på sin outvecklade stil. I andra romaner blev det kanske inte alltid så lyckat, han var inte så subtil trots sin esoteriska läggning. Det är kruxet med "kanaliserad sf, andlig sf": det räcker inte att ha ett bra koncept, man måste kunna berätta också. Lindbohm nådde, kan man säga, inte alltid fram som konstnär. Men hans bibliografi var rik och kanske har något för alla. http://sv.wikipedia.org/wiki/Dénis_Lindbohm Och hans självbiografi med "Eko över bron" som del ett kändes äkta. Här berättar han om insikten att han i sitt tidigare liv varit sin moster. Ingen annan modern svensk författare har berättat en sådan historia. Jag menar, reinkarnationshistorier finns återgivna här och där men här har vi en etablerad författare som på 150 sidor gestaltar reinkarnation med allt vad det innebär. Det är värdefullt.

På min blogg har jag nämnt Lindbohm av och till. Egentligen bara en passant, inte så utförligt som här. Men för vad det är värt, här är diverse Lindbohm-rader på min blogg: http://lennart-svensson.blogspot.se/search?q=lindbohm

Reinkarnation är en kedja. Man lever i liv efter liv, man möter kära och skiljs från dem. Men här hade Lindbohm ett tröstens ord att ge: "Inget möte är det första och inget avsked är det sista." Det är för mig det bestående intrycket av Lindbohms filosofi.

Denna FB-kategori heter "Ufologi". De flesta sf-författare, -kritiker och -läsare brukar vara skeptiska till detta fenomen. Men den amerikanske sf-författaren Frank Herbert sa en gång, jag tror det var 1984 i samband med Dune-filmens premiär, att han trodde på UFO. Detta rapporterades i det engelska nyhetsfanzinet Ansible. Herbert ville i sammanhanget tona ner implikationerna av det hela, han var bara öppen för möjligheten av extraterrestriella besök på jorden.

Hans romaner om planeten Dune har vissa esoteriska drag. Man har sin religiösa relation med sandormar och den drog de producerar, möjliggörande trans och skådande in i framtiden. Mental träning är ett tema; man reciterar en litania mot rädsla ("the litany of fear") för att komma över själsdödande ångest. Mer här: http://lennart-svensson.blogspot.se/2010/02/radsla-dodar-det-inre-sinnet.html

Ramsan mot rädsla låter för sin del:
Filosofin som ligger till grund för detta sägs komma från Krishnamurti, han som utmålades som en gudsinkarnation hos teosoferna men hoppade av och blev en sekulär guru istället. En lagom-andlig guru, lämplig att inspirera en creddig vetenskapsmänniska som Frank Herbert. Herbert hade dock vett att ge sitt verk andlig prägel. Dune-serien står för mig ganska ensam i bred sf som ändå har esoteriska bottnar. Mer om Dune här: http://lennart-svensson.blogspot.se/search/label/dune Läs om symbolism, ökenvärld och hippiefilosofi under Arrakis' flyende månar.

Om vi återgår till UFO som jag började skriva om så förekommer detta marginellt inom vanlig sf, men dock. Ta t.ex Robert Heinleins "The Puppet Masters" (1951), om en utomjordisk art som lever som parasit på ryggen av folk. Den tar sig till jorden som parasit på tefatsmänniskor vars UFO bärgas i romanens början. Rätt rafflande. Och en halvseg film med Donald Sutherland från 1990-talet. Boken finns på svenska som "Styrd av det onda" (B. Wahlströms förlag).

Annars är UFO och esoterica som antytt lite anatema för sf-folk. Det blir liksom en kulturfråga, en fråga om seder och bruk, vad som passar sig i ett visst sällskap. Man möts av väldiga protester om man i sf-rörelsen luftar intresse för UFO. Ovannämnde Dénis Lindbohm (inlägg #2 i tråden) möttes ju av löje och hån när han blev öppet esoterisk. Men han härdade ut. Men jag gissar att många sf-människor i det tysta torde läsa och inspireras av UFO-fall. Man måste uppsöka gränsmarkerna och undersöka skymningsljuset.

En viss Bertil AG Schalén i Lund var en sådan gränsfallsmänniska; han kände Dénis, han skrev i sitt fanzine om UFO, sf, ockultism och allt som gör livet värt att leva. Fanzinet hette lämpligt nog Borderline. En levnadsteckning över denne BAGS finns här: http://www.dungeon.se/bags/bags.html Han har sin nisch inom paganism idag. Gotta love him. Hans fanzine inspirerade mig när det begav sig. Han skrev till och med om Ashtar, nämnd i denna FB-tråd: https://www.flashback.org/t1812031p30

Så att: ren sf som handlar om UFO:s stöter man inte på så ofta. Visst, vi har ju Whitley Streiber. Men han skriver ju om de där Grey Aliens som idag inte förekommer på jorden längre. Men vidare då, i bred, läsbar sf, där behövs kanske inte några UFO:s. Jag menar, som sf-diktare vill man ju skapa sina egna rymdimperier, sina egna aliens och egna världar. Då behöver man inte reducera det till UFO-fallets rapportprosa.

Men kanske är mången sf sant stellär; den är kanske kanaliserad ändå, bara det att författaren inte vet om det...? C. S. Lewis Perelandra-trilogi sägs ju ha kanaliserade passager. Jaha, hur vet man det då? Skrev Lewis i sin dagbok: "Fick i natt en vision av en planet med rosa himmel. Wow, det måste jag skriva om!"

Men "kanaliserad sf" blir lite en självmotsägelse. Man kan säga: ju mer kanaliserad, desto påvrare stil. Vi läser idag kanaliseringar på Ashtar Command, S:t Germain blog osv. https://www.flashback.org/t1812031p30 Och dessa texter är nyttiga. Men stilen kan vara lite enahanda. Nu blir jag väl persona non grata i de ascensions som ska komma i år, men iaf, att läsa kanaliseringar av stjärnbudskap kan bli lite enformigt. Vi bör läsa dem, visst, men många av dem är lite abstrakta. Och långa, utan mellanrubriker = svårlästa. Då behövs stil och form, då behövs en författare.

Men för sjutton, nu ska vi inte vara konstnärsaktiga och stilpjunka dagen lång. Kanaliseringarna av idag är som sf när det vill sig. Se bara dessa på Brother Veritus sajt: "Galactic Wars I" http://www.luisprada.com/Protected/galactic_wars_i.htm och "Galactic Wars II" http://www.luisprada.com/Protected/galactic_wars_ii.htm innehåller feta scenarion för romaner. Men jag hinner för egen del inte skriva dem. Och 21/12 i år är det ascension time. Men om man orkade skulla man gärna sammanfatta det väsentliga innehållet för folk, blogga om det och så. På temat: "Sf - don't just read it - live it! An interstellar spaceship, coming soon to a backyard near you"...

Dock: leve stjärnresornas narrativ, i kanaliserad form eller gestaltad av en sf-författare. Vi är alla stjärnstoft och den mesta sf:en torde i slutändan vara astralt inspirerad. För motsatsen, direkt negativ, icke-andlig sf är svår att tänka sig. All sann sf har ett metafysiskt drag. Med stjärnor och planeter och framtid blir berättelsen metafysisk: verklighetens natur blir med nödvändighet lite flytande, läsaren måste bilda sig en uppfattning om vad som sägs. I jämförelse är en kriminalroman mer vardagsmässig och common sense.

Denna distinktion tror jag är fruktbar. Kriminalromanen är, har det sagts, epistemologisk, den är kunskapsteoretisk. Detektiven löser en gåta, han når SVARET som han på slutet lägger ut för en förstummad menighet. Sf-romanen är för sin del metafysisk, den ifrågasätter verklighetens natur på ett helt annat sätt. Själva verklighetens natur sätts under lupp och skapas av läsare och författare i ett slags samarbete. Det är för mig den främsta lockelsen med sf: man deltar som läsare på ett helt annat sätt än i common sense-världens realistiska romaner. I sf måste man skapa sig en bild av främmande världar, främmande väsen.

Allt ligger i stöpsleven. Sf är till sin natur spekulativ. Robert Heinlein föreslog t.o.m att förkortningen sf borde stå för "speculative fiction".

Har nog större chans i Litteratur
Ufologi -> Litteratur
/mod

Andlig sf, astral sf. Sf med lite esoterisk touch. Det handlar denna tråd om. Och här tänkte jag parentetiskt nämna en egen bok som stämmer in på detta. Jag vet att puffande för egna böcker på Flaschback inte är riktigt koscher, men 1) boken ifråga finns som fri resurs 2) hade jag INTE nämnt den hade jag ju mörkat och betett mig som MSM. Därför några rader om ett eget verk. Sedan fortsätter jag som vanligt att spegla övrig andlig sf.

Så att: i höstas la jag upp en historia om krig mot ödlelika aliens på webben. Länkar till filerna (e-pub och pdf) finns här: http://lennart-svensson.blogspot.se/2011/03/lennart-svensson-stridsmiljo-2500.html Det möjligen andliga med denna bok är att den framtid det gäller inte krigar med atombomber, det tycks mig vidrigt även som sf-inslag. Att "tro" på kärnvapenkrig är ett nerköp, mörker och död. Nåväl. Storyn innehåller dessutom diverse möten som huvudpersonen har med en guru; man möts i Virtual Reality, när huvudpersonen är i koma samt, till slut, IRL. Man diskuterar krigarlivets andliga sidor, man färdas genom dimensionsportar och man möter en rad olika aliens, krigiska som mer fredliga.

- - -

Nog om mig nu och över till annan andlig, esoterisk sf. Och kärnan i bred, läsbar sf som ändå har klart ockulta drag finner jag hos den Philip K. Dick jag nämnde i inlägg 1. I en viss antologi ("The Best of Philip K. Dick" från 1976) sa han nämligen varifrån han får sin inspiration:
Detta är verkligen far out. Han antyder att han har utomjordisk kontakt. Han kanaliserade sin sf. Och resultatet av det hela blev nästan alltid ypperligt. Det är annars problemet med esoteriska sidor man läser, om kanaliseringar av rymdmänniskor: det kan bli lite långrandigt, lite abstrakt. Mycket love-love utan substans. Nog behöver man kärleksbudskap men när man redan är utvecklad och kärleksfull vill man läsa mer substantiella saker. Som sf av Phil Dick. Den bästa sf:en av hans hand är Time Out of Joint, The Game-Players of Titan och novellen We Can Remember It For You Wholesale. Den sista med sin teleportation till Mars är enligt David Wilcock en fungerande esoterisk teknik, nyttjad i hemliga baser... Mer konkret kan sägas att filmen Total Recall är baserad på denna novell.

- - -

All sf har ett metafysiskt drag har jag sagt. Även materialister och nihilister som skriver sf kan ha esoterisk lyftning. Ta bara Isaac Asimov, bekännande ateist och traditionell vetenskapare. I Foundations Edge (1983) nämner han t.ex hur hela galaxen kan vara ett levande väsen (= en galaktisk Gaia-hypotes). Och som nämnt är detta hans stiftelse-imperium med galaxen som spelrum förunderligt i sig, esoterica som i en ask. Och hans boktitlar ångar av drömstämning: The Currents of Space, The Stars, Like Dust och The End of Eternity. Ingen kommer undan metafysiken.

Mer som är? Asimovs kollega Robert Heinlein var en liknande hands-on, down to earth praktiker. Men ändå finns i hans texter vurmen för reinkarnation (To sail beyond the sunset), ockultism (Atlantis-storyn Lost Legacy) och annat som jag berättar om här: http://lennart-svensson.blogspot.se/2008/01/robert-anson-heinlein-man-and-his-music.html -- I Heinlein anar man en sökande ande som känner sig instängd av den rådande common sense-kulturen. Detsamma kan sägas om redaktören John W. Campbell som redigerade Analog/Astounding; han hade krav på vetenskaplig stringens men hade ändå hade öppningar mot evighetsmaskinen och annat:
http://lennart-svensson.blogspot.se/2010/09/central-metafysik.html

- - -

En tredje figur i Astoundings författarstall jämte Heinlein och Asimov var A. E. van Vogt. Denne var också vetenskaplig på ytan men esoterisk under den, mer så än Heinlein och Asimov. Drömmar spelade stor roll för honom; han brukade sätta klockan på väckning successivt under natten och skriva ner de idéer han fick när han vaknade. Klart originell metod... http://lennart-svensson.blogspot.se/search/label/van%20Vogt

van Vogt var en inspirationskälla för Phil Dick. van Vogt kunde ge drömlik stämning, han hade nära till det obegripliga och mysiska. Ibland var det konstigheter för dess egen skull men stilen var alltid transparent så det hela verkade plausibelt på så vis. van Vogt var bäst i början, från debuten 1939 till 1950 eller så. Första Weapon Shops-boken, novellsamlingen Destination Universe och Null-A One är präktiga saker. Null-A är en bra bok för den som "har för vana att sätta sig i 14 obegripliga saker före lunch", med andra ord, just så som den sedvanlige metafysikern lever sitt liv.

Jag vet inte vad som menas med kanaliserad sf, men det andliga momentet i sf är mycket tydligt och vanligt.

Ett tema som uppträder även i mycket hard sf är den stora förklaringen av kosmos och vår roll i den. Denna dyker ofta upp i slutet av romaner eller trilogier, och har ett uppenbart släktskap med religion.
Några exempel gör detta tydligt:

Mission To Mars, film av Brian de Palma som allmänt betraktas som en total kalkon.
http://www.imdb.com/title/tt0183523/
Mystiska händelser på Mars leder till slut till en
David Brins Uplift trilogi handlar om ett mysterium, som till slut får sin lösning
Arthur C. Clarke skriver science fiction som i regel är väldigt hård, men nästan obligatoriskt utmynnar i de mest kosmiska religiöst färgade förklaringar av hur allt hänger samman, med verkliga gudar eller gudliknande aliens .

Själv tycker jag att dessa stora förklaringar ofta är påklistrade, onödiga och väldigt oombedda.
Över huvud taget är det en svaghet många sf-författare har; att de låter varje historia expandera till ett alldeles för stort ämne.


Det finns andra verktyg för att diskutera stora andliga och/eller existentiella frågor i sf, vilket vi t ex ser hos Iain M. Banks.

Kanalisering, channeling. Att vara en kanal för väsen i andra dimensioner och nedteckna deras budskap. Typ, att avancerade aliens berättar om sin civilisation för människor som här: http://www.st-germain.se/index.html

Skönlitteratur som mer eller mindre har detta ursprung kan sägas vara kanaliserad. Som Phil Dick som jag citerade nyss:
För övrigt BaalZeBub älskade jag Mission to Mars. Ett marsbesök med fokus i Cydoniasfinxen: helt enormt. Och den A. C. Clarke du nämner tycker jag är ett bra exempel på hur man förenar vetenskaplig stringens med esoteriska djup.

Ok. Tidig sf rymmer ganska mycket av detta. Camille Flammarion t ex.
http://en.wikipedia.org/wiki/Camille_Flammarion
Här är en bit från Urania, som även kom ut på svenska ca 1896.

http://fiction.eserver.org/novels/uranie/chap1-2.html

Olaf Stapledons klassiker har väl också ett stort mått av kanalisering. Tror jag. Har inte läst dem.
http://en.wikipedia.org/wiki/Olaf_Stapledon
http://en.wikipedia.org/wiki/Star_Maker

Stapledon! Han är onekligen en andlig storhet inom sf. Iofs blir inte jag hög på honom men visst var han en inspiration för Clarke och dennes astrala färder, med kulmen i 2001. Den filmen (den blev film först, sedan kom boken) var för sin del som en högmässa, en initiation. Inte bara företas höjning (ascension) till en högre medvetandenivå av astronauten som passerar sin Stargate; även åskådarna till filmen passerar sin stargate i form av filmduken man ser på och via skeendet dras in i. Har det sagts, jag tror av David Wilcock.

Vad söker du för svar? Vill du ha symbolik och serier förklarade eller bara ett erkännande att det finns mer bakom sci fi än enkel teknik och häftiga rymdskepp?

Jag vill ha Jupiters månar, plejadernas dans, djuprymdens evighet och galaxernas filur.

Ja, men oändligt mer än så...! Änglalik strålglans...! Och det får jag i Chris Foss bilder. Hans tycks mig idag vara inbegreppet av esoteriskt djup i sf. Hans rymdskepp är vad vi kommer att rida på när vi erövrar universum, inte Nasas fula pardodier på farkoster.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Solaris_%28roman%29

Solaris, perhaps?