alocs egna texter

Kattungar

Världen är stor men du är snabb
Snabbast, du springer över gräsmattan
hoppar över fläckar av snö och ner i buskaget
på andra sidan där småfåglarna burrar
Du fångar inte en enda
men ljudet av deras
vingar i flykt
trummar bakom dig när du fortsätter.

In i skogen. Det är bäckar här nu
Doftar rådjur - för stora, och räv - för farliga
Mössen rör sig här. De är nästan lika
snabba som du, och du har ett spår
i nosen, ett som går under fjolårets löv
ner i grenverket och upp på människostigen
där det försvinner. Det är blå himmel ovanför
det doftar, hela världen doftar.
Vinden är sval, en ekorre smiter upp i ett träd
och du efter, men han är smidigare
och försvinner över till någon gran
och du får bege dig ner igen.
Tomhänt, men det är okej

Adrenalinet kommer en sekund
för sent, du anade ingenting och
sen fattade du helt och fullt vad
som skulle hända - du fräser
samtidigt som kompisens tassar
sluter om dig och ni tumlar ner
för backen, en boll av päls och bus,
av klor och tänder
Du reser dig - först - och ser
på honom och han ser tillbaka och om
katter kan skratta så är det det ni gör nu
innan öronen faller bak och ni
hjälper varandra tvätta pälsarna rena

Du strosar sen. Tassarna vill framåt, men
du har inte energi för mer än en promenad
Följer människostigen men bara från sidan,
hela vägen till där det blir brant
till där det blir högt och du sätter dig en stund
ser ut över en hel värld som väntar,
som startar, som är där framför.
En värld av äventyr som du bara
börjat nosa på och du sätter av
snart igen

“Men hej lilla sixten var kom du ifrån”
Damen rör sig upp för backen, det går
sakta, rollatorn fastnar i gruset och
det är tungt, men hon kämpar på.
Det får ta sin tid, tänker hon, tid är väl
det enda hon har och det i överflöd
Kattungen stryker sig längs hennes ben
och han jamar, jamar, jamar, berättar
om snön, om fågeln, om ekorren
om kompisen om världen om hur
snabb han är, hur väldigt snabb han är
hur rädd han är för rävarna, hur stort
det är bara här runt hörnet till huset
och hon skrattar för en sekund eller två
så fattar hon allt. Backen är redan
slut och de två går in tillsammans
och somnar sen i soffan, han i knät
och hon med en hand i hans päls.

2000 år

“Håller du dörren” Farsan står framför dig
farmor framför honom och ni tar alla ett kliv fram
så du hamnar direkt i dörröppningen. För första
gången kan du se in i rummet framför och det
tar en minut eller två innan dina ögon vänjer sig.

“h.n s.. n.v..en ut” farmor säger något,
du hör knappt men pappa din skrattar,
och ser tillbaka på dig “han är det”
och de skrattar och du med men
du frågar ändå “Vad sa farmor?”
“Hon sa, nyvaken. Hon sa att du
ser nyvaken ut” och stolt som en tupp
vänder han sig till sin mor och de ser
till dig och du fattar ingenting men du
skrattar med dom, det är ingen illvilja där så
du kan ge dom det och dessutom, det
känns bra att få vara en del av det de har.

Kön ringlar fram i rummet framför dig.
Stort som ett klassrum, så inte stort alls
och med trettio, fyrtio ryggar där inne
så är det luftigt. Du ser ansikten i profil
du hör mummel av röster längre fram
du tänker på din klass på högstadiet
En bunt ansikten, en bunt ryggar, men
inte fler än att du känner alla direkt:
Framför farmor står en åldrad dam,
framför henne en ung man, yngre än dig
framför honom en tjej i lång kjol, i blus.
Som något tjejerna på söder har när de går ut.
Mannen framför henne knåpar på ett fiskenät
och ännu en bit längre ned i kön står en tjej
med en bunt tändved och söker med blicken
efter någon spis att slänga dom i.

Kön är stilla, men små viskningar rör sig.
För tvåhundraåttio år sen drar gubben
med skägget ett skämt och en våg av skratt
böljer genom kön hela vägen ner till dig
När du skrattar till du med så ser du upp
och gubben ger dig en nickning. Han har
din näsa, exakt din näsa, och är så nära att
du nästan kan röra vid honom, men kön är låst,
han är framför dig och du är bakom: en nickning
är allt du får, och ett skratt, glöm inte det.

Det är en familj av busungar ändå
så kön är fast men den ringlar sig,
viskningar gör olagliga hopp ibland
Din farmor står och snickesnackar med
han från medeltiden och de är de enda
här inne som har rött hår. Hon visar
en tavla hon ritat och han ger lite råd
något med kompositionen som sticker
och hon nickar bara, håller med. Tackar.

Som sagt, det är inte många här inne
två steg bakom snubben från medeltiden
så är det en liten tjej, högstadiet, max som
ser orolig ut, som att hon hamnat fel
men kön är ju låst så hon står där hon står
och mellan henne och han från medeltiden
är det en kvinna som bara gråter och
gråter och gråter. Bakom alla dom tre
står ett brödrapar av någon anledning
och sen är det några personer till
innan nästa dörr. Han längst fram
är skägglös, har ett ärr över ansiktet
och ett svärdhugg genom magen
och hans enda öga vänder sig mot dig
som för att säga att “det blir bra” innan han
tar ett steg in genom dörren och försvinner.

“Han ser nyvaken ut” Farsan säger det och
du hajar till. Svarar på ren reflex “Ja, han är det”
Bakom dig försöker det vackraste du sett,
fokusera sina ögon mot solen innan han ser
ditt ansikte och brister ut i ett leende som kan
smälta järn och du skrattar, du måste skratta och
din farsa skrattar med när du stolt som en tupp
svarar på vad din son precis frågade “Han sa -
du ser nyvaken ut” Din son nickar, ler och
du lyfter blicken från honom till rummet bakom
där trettio, fyrtio ansikten står och ser oroliga ut,
vilsna. Förvirrade. Du försöker lugna dom,
du viskar “Det blir bra” till sonen din och alla
bakom, en våg av lugn rör sig bakåt och du vet
inte, kanske funkade det, kanske inte, men kön
rör sig nu och du tvingas ta ett litet steg fram, minimalt,
men tillräckligt så du behöver fråga din son så
mjukt du bara kan “håller du dörren?” och han nickar,
fångar dörren i steget efter ditt och med ögon stora som tefat
ser han för första gången in i rummet framför.

Skymning


Det är inte i mörker skymning märks
utan i ljus: bilars strålkastare
bländar, skarpa koner av ultra-hd
i en värld av 480-p

Trafikljusen blir radioaktiva,
sura godisar ovanför oss. En gubbe
tänder sin cigg med fosfor och när
vi går förbi viskar du “tomtebloss”

du skrattar - ditt ansikte lyser när
du skrattar - och tar min hand.
Det börjar bli kallt men jag kan inte
bry mig mindre, du har min hand.

Glasrutor stora som bilar, vi passerar
skyltfönster och lägenheter,
andras liv på gigantiska tvapparater
som vi zappar förbi ner för gatan

Skymning märks inte i mörker men natten
gör det, plötsligt är bilarna rymdskepp;
ensamma astronauter på väg hem.
Bussarna, ubåtar, flyter fram ljudlöst.

En tjej ser ut från tusen meter djup.
Du får ögonkontakt, tror du, tills du fattar,
mörkt ute ljust inne, du är osynlig, det är
sin spegelbild hon har ögonkontakt med

“är det därför hon ser så ledsen ut”.
Du skrattar, inte illvilja utan igenkänning,
och när din hand flyttas till min midja så
glittrar dina ögon till, stjärnor i en fjärd,

i en natt som väldigt snart blir gryning.

Världens sämsta förälder

Du hulkar, bokstavligen
Har svårt att andas för du är så ledsen
Det är något med ytspänningen också
dina tårar är pärlor, smaragder, de stannar
precis under dina ögonen och de växer,
blir stora som hus, som planeter och
du ser mig genom dom, i oförstånd

“Blåbärssoppa” du upprepar ordet i hopp,
i någon form av hopp, att det kommer göra
skillnad, att pappa inte fattat vad det är du
vill ha men jag måste än en gång peka på
din mugg, full av blåbärssoppa, och säga att
du redan har, att vi har gett dig, att vi vet inte
vad mer du vill och du stirrar på muggen och
sen på mig som om att jag hånar dig

“INTE DEN” Du skriker, såklart, för hur ska du få
mig att förstå, du vill inte tro att jag gör det
med flit, men vad kan det annars vara?
För dig vill jag nog hålla blåbärssoppan
för mig själv, gömma den tills du somnat och
sen dricka mugg efter mugg efter mugg tills all
blåbärssoppa i hela sverige - skandinavien -
är slut och först då kanske jag ger dig den
där muggen som jag redan hällt upp.

Du vill inte tro att det är så, så du testar
“pappa dricka blåbärssoppa” och du
sträcker din mugg mot mig, ögon stora
som bumlingar och när jag skakar på
huvudet och säger att pappa inte gillar
blåbärssoppa och exploderar du såklart
för att om smygdricka blåbärssoppa är
en stöld så är att inte gilla blåbärssoppa
ett svek och du ser på mig som att du
aldrig någonsin kommer kunna se på mig
igen utan att se det så och du skriker tills
mamma bär dig mot sängen där du somnar

Till frukost blir det blåbärssoppa, du dricker
den glatt, vi pratar om att på förskolan idag
ska du ha regnkläder och du säger att det bara
regnar ute så du behöver inte ha regnkläder inne
och jag håller med, säger att jag måste iväg nu till
jobbet och du skrattar “pappa har inga regnkläder”
och jag håller med “nej, pappa jobbar inne”
och du målar med din hand över mig “Nu har
du regnjacka regnbyxor regnskor” och du ser
upp mot mig “pappa tycker inte om blåbärssoppa”
och jag kramar om dig igen och igen och igen

Gud i svart

Gud är klädd i svart. Du viskar, dåligt tecken
Döda barn vid hans fötter, de ser ut att sova,
du viskar, de ser ut som att de lekt klart för dan
att de precis lagt sig och snart reser sig igen
Du viskar att de ser så lugna ut, nyss var det
ett himla liv, men nu är de lugna, du viskar
det är alltid så, det är de som tystnar först

Det är så mycket väsen och skrik annars
det är radio och tv och internet och allt sånt
Vuxna som tusen mil bort skriker analyser
mot varandra om hur allt blev som det blev,
om vem som gjorde vad först. Bilder på såna som
stridit och kämpat, på de som förlorat och vunnit,
du viskar, som om att någon av dom vunnit

De hör inte, de fortsätter bara, nu om
markområden som tappats, om mineraler
och ekonomiska konsekvenser. Vuxna som
skriker om vuxna saker men du, du viskar:
barnen är tysta nu, klart ingen hör dom nu
när de är tysta. Du ser något och skrattar till.
Du pekar på Gud klädd i svart där han rör
sig förvirrat över fälten och du viskar
han försöker förstå han också,
han fattar lika lite som vi