alocs egna texter

Teddybjörnen Fredriksson
För länge sen, när jag fyllde fyra år, fick jag en gåva av min far.
Pappa reste mycket. Var ofta borta hela helger eller veckor, och när han var hemma var han alltid trött. Han var alltid trött, med undantaget som var den där magiska timmen just när han kom hem. Det kunde vara när som helst, en dag mitt i veckan där han plötsligt dök upp och hämtade mig på dagis. En frukost när han stod i dörren. En kväll när mamma stängde av TVn och han hade smugit in hela vägen till soffan.

En fin present, när jag fyllde fyra år, som jag sen så länge hade kvar

Då fick vi en timme, eller två ihop. En timme när han inte var på väg någonstans, en timme när han inte tänkte på annat. Jag älskade honom så då. Just den här kvällen så var det sent. Jag sov, och plötsligt satt han där, alldeles bredvid. I famnen höll han en teddybjörn, en liten sak. Besch, minns jag att den var. Jag fick hålla och han frågade vad jag ville att den skulle heta. Jag minns inte vad jag sa, men pappa skrattade och nickade. Jag somnade där någon gång, och när jag vaknade var det rörigt igen, pappa var ofokuserad och mamma hade väl redan åkt till jobbet eller låg och sov eller något.

Teddybjörnen Fredriksson, ja, så hette han, en gång var han bara min och vi älskade varann

Jag minns att jag ville kalla honom Teddy, det var enkelt att säga, men mamma insisterade på att han skulle ha ett helt namn så jag la till vårt efternamn också. Han var så fin, besch och mjuk. Mamma kom på en lek som vi kunde leka, där hon gömde honom på olika ställen i huset. Soffan på övervåningen, sängen i deras sovrum, badrumsgolvsmattan. Så fick jag smyga runt och leta - tyst som en mus för att inte störa pappa som sov - och när jag hittade honom så kramade jag om honom och leken började om. Jag älskade honom så och mamma skrattade varje gång jag kom och än en gång ville leka kurragömmaleken.

Teddybjörnen Fredriksson, hans nos, den var av garn ja, han var min bästa vän när jag var ett litet barn

Han sa ju inget, Teddy, men det behövdes inte, Mamma sa att jag pratade för två och sen skrattade hon. Jag älskade när hon skrattade, men hon förstod ju inte, jag behövde ju prata mycket för mamma och pappa, de lyssnade ju inte. Men Teddy, Teddy lyssnade så ögonen lyste. När han lyssnade, jag kunde prata i all oändlighet, och han fattade alltid vad jag sa. Fattade alltid vad jag menade, även fast jag inte riktigt hade orden än. Kanske var det därför jag förstod honom också? Ingen annan förstod honom men jag fattade allt.

Och varje kväll, var han så go och mjuk, då värmde han min säng så varm

Pappa var borta mycket sen. Mer än förr, och mamma verkade stressad. Det var så mycket som behövde göras sa hon, nu när pappa inte är här och hjälper till. Jag ville leka kurragömmaleken minns jag och hon fräste till, sa att det inte var läge, sa att Teddy behövde sova och om jag ville leka så får jag leka själv. Jag blev ledsen, men mamma kunde göra så ibland, fräsa till och sen lugna sig. Komma efter och trösta, förklara som en mamma förklarar att det ibland kan vara för mycket för henne också. Jag väntade i min säng, men hon kom aldrig. Jag viskade till Teddy, att allt skulle bli bra igen, att mamma inte tröttnat, att det inte spelar någon roll, för vi har alltid varandra. Han var så mjuk, och alldeles tyst men jag förstod ändå att han förstod.

Han var så snäll, en gång när jag var sjuk, så fick jag sova på hans arm

Nu var pappa hemma nästan hela tiden, och det kanske var det som gjorde mig mest orolig, att han inte vågade lämna oss. Det var inte bättre mellan dom, mamma och pappa, men de låtsades att det var det när de kom in i rummet, när de höll om mig, när de tog min temp och när de sakta bäddade in mig i sängen. Jag såg det såklart, att de bara låtsades, men ändå. Om de kan låtsas så kan jag göra det också viskade jag till Teddy där någon natt. Mamma sa att jag var så varm, men jag förstod inte vad hon menade för jag frös ju. Teddy, han var varm minns jag. “Han är nog också sjuk” viskade jag till mamma, och hon nickade bara och såg orolig ut. Det spelade ingen roll, höll jag om honom så frös jag inte, höll jag om honom så kunde jag somna, höll jag om honom så var allt bra och de stunderna så låtsades inte alls mamma och pappa någonting utan just de stunderna var allt som det skulle och alltid skulle vara. Teddy var så varm, så varm.

Men åren gick, jag glömde bort min vän, och jag blev gift och fick ett barn

Det höll ju inte länge till mellan dom, mamma och pappa. Det kanske höll för länge egentligen, nu när man ser tillbaka på det. Jag minns att mamma var den som tog det hårdast, hur hon kunde sitta mörk och stilla på stolar runtom i huset och bara stirra ut i ingenting. Pappa, ja, han var mest ingenstans igen. Kanske var det hans sätt att hantera det, vad vet jag. Jag minns att jag letade efter Teddy ibland, men jag ville inte störa mamma när hon satt sådär och såg tom ut, och de få gånger pappa var hemma så var han alltid vred och stressad. Inte ens den där timmen när han kom hem var han hos oss, utan även då var han redan på väg bort. Jag låtsades att Teddy lekte kurragömmaleken och han gjorde väl det för jag såg honom inte mer och snart flyttade jag hemifrån och pluggade och skaffade något jobb. Träffade Stina där, och sen plötsligt blev vi två tre och mamma blev en farmor i himlen. Pappa blev en farfar här nere på jorden, var han nu var.

Och så igår, när hon fyllde fyra år, fick hon en teddybjörn av sin far

Jag kom hem sent inatt, och jag smög in till Selmas rum. Hon låtsades sova, men jag hörde hur hon fnittrade där hon gömt sig med ansiktet under täcket. “Jag sover pappa” viskade hon. “Jag vet gumman” jag viskade tillbaka och satte mig på sängkanten “vi har en present till dig”. Fnittrandet stannade abrupt och täcket föll av henne när hon satte sig upp. Sömndrucken och i mörkret är hennes färger grå men hennes ögon lyser som blixtar i rummet och hon är något av det finaste jag sett. “Vad söt han är” hon viskar fortfarande, som för att inte väcka honom. “Vad ska han heta?”
“Theodor” svarar jag. “Efter min bror”. Selma tar in det, funderar som barn funderar med pannan i tunga veck, och hon svarar sen “Det är fint. Får jag hålla?” Jag lägger över honom till henne, försiktigt försiktigt och han gnyr till men i hennes famn somnar han genast om, helt stilla och tyst och trygg. “Teddy.” viskar hon och ger honom en puss på pannan.

Teddybjörnen Fredriksson, ja så hette han
En gång var han bara min och vi älskade varann

Den här tyckte jag om. Griper tag i en.

Tack för det, kul att du gillade den!

Tre eldar (iko iko)

Skymningen flyter in över skogen med stjärnorna och svalkan. Min farmor, hon svettas ändå när hon tar sig fram. Hon är sen, det är hon alltid, men hon skyndar sig så gott hon kan och värmen från dagen hänger kvar runt henne. Alltid sen, säger hon för sig själv, när hon kliver ut ur träden och in i gläntan. Det brinner tre eldar där inne, utspridda i en cirkel och hon ser att det bara är hon kvar nu. Hon sätter sig mittemot din mormor, som fortsätter se in i elden när hon börjar prata
“Vi ska bränna er flagga inatt”
Din mormor ser upp mot min farmor och fortsätter
“Vi har med oss krutdunkar, vi har katapulter. Vi har klätt svin i metall och spett och de dundrar mot er nu. Vi stack ut ögonen på fångarna och vi kommer sätta dom att springa sen, vilsna och rädda kommer de tjuta i skogen och alla era gömda krigare kommer komma fram för att ta emot dom och vi -”
Min farmor avbryter, inte så mycket med ord som med en blick och din mormor tystnar. Hon sväljer och elden brinner. Min farmor är fortfarande för varm, alltid för varm och hon beklagar sig över det, än en gång utan att använda några ord men din mormor förstår och hon ser säger till min farmor
“Det är inte lätt att bli gammal” och fortsätter “minns du när vi hoppade från klipporna?”
Min farmor nickar, och leende säger hon sina första ord “Jag minns männen som såg på”
“De gillade att se oss bada”
“De gillade att se oss nakna”
“Sak samma, det var ju dom också”
Min farmor ger din mormor en plirig blick innan hon slår ned blicken i elden igen och säger
“Det går så fort, att vara ung.”
“Och gammal är man så länge”
Min farmor låter blicken vara kvar i elden när hon fortsätter
“Vi har byggt vallgravar, täckta av löv och gren som döljer spetten som sticker upp där nere. Skicka svin ni, skicka fångarna, det finns spett till alla dom och fler därtill, er flagga ska brinna inatt”


Vid den andra elden sitter din flaggpojke bredvid min. De har fått tag på någon läskeblask som de delar mellan sig. Din flaggpojke säger till min flaggpojke
“Har du sett min kung, han i rött?” Din flaggpojke nickar mot den sista elden “Jag lovar allt, han skulle kunna döda dig och din kung redan nu”
“Har du sett min kung i grönt?” Min flaggpojke ser mot den sista elden “din kung kan inte röra honom ens om han ville”
Din flaggpojke tittar ditåt och kanske är det svalkan som skymningen kommit med som gör det för han ryser till. Han tar en klunk från burken och min flaggpojke tar emot den när din ger den till honom.
“din kung är ju bara en bebis” din flaggpojke säger det och min svarar
“Och din är ju död”
Min flaggpojke dricker en klunk från burken, det kan inte vara mycket kvar i den nu men han ger tillbaks den till din flaggpojke. Din flaggpojke, eller min, flyttar sig närmare den andre och de är båda tysta sen och låter elden tala för dom.

Den sista elden är tyst. Din kung är klädd i rött, en sprakande färgdräkt med vingar klädda i fjädrar stora som mansarmar. En krona i guld och rubiner. Snaran runt halsen är gjord av rötter och strå, kanske är det värmen från elden som får hans kropp att gunga sakta fram och tillbaka. Min kung, klädd i grönt, kan inte ens resa sitt huvud än. Hans blick är uppåt, mot trädkronorna och stjärnorna, hans rörelser är små. Om han gör några ljud hörs de inte, hans läppar är förseglade med tråd. Hans ögon ser, att natten är här nu och även om han inte förstår någonting så förstår han att det betyder något.

Gud och vi (typ blankvers)
Vi dödade aldrig gud, han sa upp sig
Pallade inte längre, mummlade
något om att hela den här grejen
blivit trassligare än vad han tänkt.
Det var inte kul, längre, det måste
väl alla vi här nere förstå va?
Han hade tagit på sig för mycket,
sagt ja när han borde sagt nej, tagit
sig vatten över huvud, helt enkelt.

Så han stack, klockade ut en dag
och klockade sen inte in igen.
Behöll nycklarna, han säger, de är
i nån låda någonstans nu, han skulle
inte hitta dom ens om han försökte.
Om han saknar det? Jobbet alltså?
Oss med andra ord, alla vi här nere?
Nja. Han vill inte säga mer än så,
vill inte riskera att trampa oss på
tårna men han fortsätter lite flytande
Det är lugnare nu, allt har sin tid
Hintar att den tiden är över nu.

Vad han gör istället? Ja du, det blir
mycket grejs i trädgården, fått tid till
de där hobbysarna han snackade så
mycket om men aldrig hann med innan
allt det här, eh, alla vi, kom i vägen.
Du säger något om att det låter
sunt och så, men, alltså, bara, det är
kaos här nere nu, det är krig och
helvete och barn blir sjuka, svält,
det är orkaner och klimatskit och
oskyldiga lider och det värsta
är att det ser ut att bli värre inte bätt-

Han avbryter dig, han vill inte vara
otrevlig men det var ju just sånt här
som fick honom att tröttna så om du
ursäktar vill han helst inte snacka jobb
Han hoppas du förstår, vi får ta det där
med någon annan, någon ansvarig,
finns säkert ett nummer vi kan ringa.

Du tvekar en stund, men du fortsätter,
du berättar, det är tyst om nätterna nu
du försöker se in genom fönsterrutorna
men där inne är det släckt och känner
du på dörren så är den låst, du har
ropat så högt du kan men ingen svarar
så egentligen vill du bara veta en sak,
är vi ensamma kvar här nere nu?
Det kan väl du, gud, ändå svara på?

Han nickar, han säger, yes, självklart,
Självklart ska han svara men han måste
hämta en grej, vi kan vänta kvar här -
han lovar att komma tillbaka, strax.
Han lovar oss svar, omedelbums,
han ska bara, eh, fixa en grej va.

Han gick och vi fattade väl direkt,
vi fattade men ändå satt vi kvar,
vi sa till varandra att vi väntade
men ja, nej, vi fattade ju båda.
Vi satt tillsammans och runt oss
var världarna stilla, de var tysta
och vi sa ingenting, vi satt bara där,
vad vet jag, vi sitter kanske där än

(det ligger ett ödehus här i området som det går lite rykten om, skrev en ... kortnovell? Prosapoesi? Krönika? Receptbok? om det med det fantasifulla namnet: )

Ödehuset

Nån klipper fortfarande gräset. Nån ser till att träden inte blir för vildvuxna, det ligger lite plankor på ett hörn av trädgården, ingen vet riktigt vem de tillhör, men de ligger där.

Jag brukar viska “Spökhuset” till Valter när vi är på väg till förskolan och han svarar “ooohj” och ser oroligt in mot trädgården. Jag tar sats med barnvagnen då, springer några steg och han börjar skratta och det lilla skämtet är snart glömt när vi rullar vidare in på den lilla stigen söder om lekplatsen. Huset står kvar där bakom oss, som det alltid gör.

Det är äppelträd i trädgården. Kanske står de där som ett eko, kanske var det hon där inne som sa till han att barn ska ha äppelträd i trädgården, att de var fina att titta på, bra att klättra i, gott att ha som fika på eftermiddagen och så planterade han tre stycken och hon skrattade för han skulle alltid överdriva och det var kanske tidig vår och om de var nervösa så skrattade de säkert mycket.

Nån har skrivit en lapp och satt på dörren. Det står att det är ett fritidshus, att det inte finns något av värde där inne. Buset har väl redan varit inne och kollat av. Barnen i området kryper säkert runt där ändå. Tar sig in under altanen kanske, får upp någon lucka till en källare eller något. När rutan var trasig på ena hörnet kanske de tog sig in, smög runt tills de hörde en knall från ingenting en mil bort och sprang ut, fnittriga och skräckslagna.

Det fanns ingen lekplats mittemot då, det vet vi ju, men det fanns en skog. En skog med klippor, och murkna träd som fallit över bäckar. Nya skott som slog där vid sluttningen. Det fanns sjöar några stenkast bort. Det fanns fält att springa på och det fanns stigar att följa, hemliga små vägar som fortsatte så långt de vågade, och man vågade långt på den tiden.

Kanske var de oroliga över det, att barnen skulle ta sig för långt och inte hitta tillbaka. Att de skulle skada sig vid någon rotvälta och att föräldrarna skulle behöva ge sig ut och leta sena kvällar. De svor kanske till och med över det då, trots att det inte ens hade hänt än, men de visste ju att barn är barn. Ingen kan skydda dom från allt. Ingen ska skydda dom från allt. Kanske var de förväntansfulla över det också, alla små äventyr de skulle göra tillsammans. Någon gång där så började det ju närma sig, det vet vi ju också.

Det sägs att de åkte iväg en kväll, i all hast, och att det sen bara var han som kom tillbaka. Det sägs att han inte sågs till så mycket mer här sen, att huset många år senare ärvdes av någon och det står ju kvar, det vet vi ju. Husen runtom har byggts om, rivits ner, byggt till. Men deras hus, det står kvar, som det alltid gjort.

De har inga namn längre. Kanske, kanske minns han som klipper gräset vad gubben hette. Kanske står hennes namn i något register, en rad bland hundra andra över dödsfallen hennes år. Kanske. Namnet på barnet, det de kanske viskade till varandra i sovrummet på övervåningen. Det de kanske prövade högt till varandra när hon satt i fåtöljen och knappt kunde resa sig. Det finns bara kvar där mellan dom, en liten vibration i rymden, en våg som för femtio år sen slog upp mot en strand för att sen rulla tillbaka.

Nån klipper fortfarande gräset. På vintern kan det ibland vara fotspår in till dörren där. Huset står kvar, ett minne av att någonting tog slut där en gång, ett ärr från förr som inte riktigt kommer kunna läka. Som kanske inte ska det heller. Ingen minns längre, men huset står kvar, och nån klipper fortfarande gräset, äppelträden blommar och det är snart sommar.

Skogarna
Jag vet att du minns
Skogarna utanför ditt hus,
Du minns dom fortfarande
Stigarna som kryssade fram, små
musgångar bland blåbärsris,
små minnen av alla andra
andra gånger ni
sprungit, gått, snubblat, skrikit,
där.

Du minns den, myrstacken som gömmer sig,
där längst ner på den enda stigen
stor nog att cykla på, just där den kränger till
som för att skydda dom mot er framfart
Jag vet att du minns, att du var orolig
rädd, att krascha in i den, du bromsade
men du ville inte bromsa, jag vet att du minns

Du minns de, skogarna, hur de tycktes oändliga
som att stigarna var en lina du balanserade på
Du minns, du tänkte, tar du ett enda, ett litet, steg åt fel håll
så kommer du ramla av, och falla ut i det där stora.
Du tänkte, du kommer bara fortsätta ner i djupet.
De kommer aldrig hitta dig, du minns
du älskade det, doften av mossa, känslan av fara,

Du minns snön, när den föll,
Hur den la sig tjock över allt, suddade ut
konturerna, lät er måla världen på nytt.
Hur den lät er ta nya steg, låta stigarna
kränga annorlunda ett tag.
Fortfarande samma mål, samma start
men ni gick vänster om trädet vid myrstacken
ni smet lite djupare in i skogen vid korsningen.
Det kändes förbjudet på något vis
Som att någon skulle kalla på polis.

Du minns våren, när snön smälte, när
skogen pulserade i väntan
Du minns den, jag vet det, du minns
hur stigarna sakta kröp fram från snön
och nu gick de där de alltid gått,
till höger om myrstacken,
Allt var i sin ordning igen.
De hade bara väntat där.

Andra fötter springer där nu
Jag vet att du tänker på det ibland
Andra kryper fram mellan de där flyttblocken
de som känns onaturliga, som att gud själv
inte kunnat placera dom där
jag vet att du undrar, om deras händer också
hittar den där fläcken av sten man kan ta tag i
Den där fågelholken som gör att man plötsligt
kan ta sig hela vägen upp
plötsligt kan stå där på toppen av världen
den lilla världen som är kvar där
där i din skog,
den utanför ditt hus,
den som du minns
Jag vet att du minns

September (en så kallad 100-ordare, alltså, 100 ord, i det här fallet rubrik borträknad)

Alla visste ju redan att det var över, vi satt där på klipporna kring vinterviken och solen försökte inte ens längre utan strålarna som nådde oss var kalla. Jag höll dig i ena handen, en öl i andra, men det var kallt. Borde tagit en jacka. Du gillade alltid mina jackor, men du sa inget. När vi vaknat hade vi snackat om kvällen, det skulle gå att bada ändå, vädret såg nice ut och vi,.. I våras hade vi inte brytt oss. tio grader i luften och vi slängde oss i. Nu satt vi tysta, du och jag och viken.

Notifikationer

Nirvana spelar Heartshaped Box och du förvånas över hur bra aukustiken är i lokalen. Du ser in i Kurt Cobains ögon där han står längst fram och du säger så högt du kan “Dom säger att du är död” men han ler bara till svar. Det är ett snällt leende, men det är också ett leende som påminner om att en spelning är ett uppträdande och inte en dialog, även om det bara är du i publiken.

Du är ju inte ensam, men det är bara du som hör. Stockholm rullar fram framför dig och runtomkring har du en bunt andra cyklister. Galningar, allihop, de kör som galningar. Du tänker det säkert var tredje minut, och för att slippa vara ute längre än nödvändigt bland dom så bränner du över vägen även fast det gula just slog om till rött.

Rödljuset lite längre fram har du inte samma tur med och du måste bromsa in. Tar inte en sekund från att du stannat till att Fredrik kikar in från sidan. “Du, den där fakturan ni skickade förra veckan, jag tycker inte totalbeloppet stämmer riktigt.” Han är snäll, Fredrik, du ser det i hans ögon och han talar med en mild röst men ljuset slår om till grönt och han försvinner bakom dig.

Över Västerbron så ser du Stockholm vakna till på din högra sida. Det glittrar i fjärden under dig och fönsterrutorna på husen svarar. Härifrån ser staden ut som någon leksak, något du köper i miniatyr och sen bygger upp enligt någon ritning. Eller att det är du som är stor, en jätte som vaknat och nu står med fötterna i vattnet några kilometer bort, yrvaken på väg för att se vad den här tidseran har att komma med.

Tankarna avbryts när Kristin kommer ikapp dig, hon måste pinnat på rejält för du kan fullkomligt höra hur andfådd hon är när hon kallar på din uppmärksamhet “Du, Du, Du, Du” säger hon, pausar några sekunder för att hämta andan och sen igen “Du, Du, Du, Du”. Du vill inte vrida dig mot henne just nu, hon kommer vara vansinnig över något och du behöver lugn och ro för att hantera det. “Du Du Du -” säger hon en sista gång innan hon försvinner och Mazzy Star kommer tillbaka igen, du mindes inte ens att hon hade börjat spela för dig tidigare men hon viskar fint i ditt öra nu när du rullar ner mot Rålambshovsparken.

På raksträckan Norr Mälarstrand är det Grand Prix, Tour de France, Vätternrundan och ett och annat Lidingölopp. Det gäller att trycka på för att inte hamna bakom och du ber Mazzy lämna scenen och upp får Maskinen komma istället. De kastar fönster i marken och i takt med basen dundrar du fram. Det blir en ganska bra tid på sträckan. Inte bäst, men bra. Vid Stadshuset så har du sista rödljuset innan du är framme och där står Kristin, tyst väntande, men du ger henne ingen tid utan till höger ser du din son när han äter frukost, han har tydligen tryckt ner sin macka i muggen och försöker nu dricka den men det rinner bara ut och han skrattar och skrattar och skrattar. Det gör dig glad, du tittar dit igen, och du ser hur han trycker ner sin lilla hand med mackan i muggen igen och - nu blev det grönt, bara att sätta av, du är nästan framme.

Starbucks
Det är synd om utomjordingarna,
de har ju antagligen pulkor,
men inga ostmackor eller oboy
Lite komplicerat att förklara
men de har ju snö för vatten behövs
för liv och vatten fryser även på
Kepler-62e liksom det gör
här på jorden och de har ju berg,
landmassor rör sig på alla
exoplaneter i alla solsystem
så snö på sluttningar finns så de
borde kommit på pulkor, om inte
annat för att det är effektivt
men även om vi verkligen vill
så vandrar det inte runt några
kossor på Kepler-62s fält
och inga kakaoträd växer där
heller för den delen, visste du att
vi hade hajar långt innan vi hade
träd ens här på jorden, va, så alltså:
ingen ost eller oboy, och förlåt,
jag är inte längre säker på vad
du frågade om men jag tar mitt kaffe
svart, tack, du kan behålla växeln

(okej, lite okonventionellt men är väldigt nyfiken på om man fattar vad som hänt här eller om jag gömt det för djupt i "undertexten"?)

Elefanten i rummet
Det är något i luften redan i trapphuset.

Svårt att sätta ord på. Mustigt. Elektriskt. Zoo. Nej som sagt. Svårt att sätta ord på.

Det är däremot inte svårt att känna igen vilken dörr som är hans. I trapphuset på våning 2 finns det tre dörrar. Dörren till vänster är hel och ren. Dörren rakt fram har något gammalt julpynt kvar. Dörren till vänster är delvis lös från dörrkarmen, den hänger bara det övre dörrfästet och delar av murbruket är inbuktat, som att öppningen varit av kartong och någon dragit en kudde igenom. Det går att se rakt in i hallen bakom, och jag ringer på.

“Hej” Frankie öppnar. Jag svarar hej tillbaka och han stiger åt sidan. Dörren går bara att vrida upp längs sin enda axel så jag får huka mig lite för att komma in men väl inne så ger jag honom en kram och han svarar.
“Det var ett tag sen” Han säger det och jag nickar “Ja, det var verkligen det”.

Doften där inne är påtaglig, lite påträngande. Mustig som sagt. Inte illaluktande, verkligen inte, utan.. Bara väldigt där. Det är ingen doft man vänjer sig vid, utan den är lika närvarande med varje andetag Jag säger förstås ingenting, men jag noterar det.

“Ni har målat om va?” Jag nickar mot väggarna som nu är i ljusgrå. Jag har ingen aning, men färgen på de delar av hallen som inte rivits sönder av det stora som rörts sig in där, det, det ser nytt ut. Han ser på väggarna som att han inte sett dom förr. “Ja. Det Där.. Vi gjorde det förra sommaren. Svärmor var här och tog hand om flickorna” Han sväljer som att han sa något fel innan han fortsätter “...så jag hann ta både hallen och sovrummet.”

“Fint” Jag säger det, och det är inget jag hittar på. Det ser prydligt ut. Bakom de trasiga möblerna och mellan hålen i plywooden, så ser det faktiskt prydligt ut.

“Vill du ha lite kaffe? Thé?” han frågar och jag nickar. “Kaffe vore kanon”
“Vi har bara.. snabbkaffe, men det-”
“det går bra” Jag skrattar “gillar det nästan bättre än vanligt kaffe nuförtiden”
Han ler och lummar in i köket och jag hänger efter.
“Så.” Jag vet inte hur jag ska börja så jag gör det inte utan tar upp något helt annat istället “har du mjölk?”
Han ser orolig ut “Nej, eh-” och jag skakar bara på huvudet
“Nej alltså, det är ingen. Det är ingen fara.” Byter ämne, det känns, enklast. “Mia är borta eller?”
“Mmm” Han har dragit igång vatten på en kastrull, stirrar på det som att det försöker smita undan från att börja koka “hon har, ja…” Han låter meningen sluta där och vattnet är fortfarande stilla.

Jag vill förstås fråga, men jag kan inte, som tur var svarar han ändå “Freja är på förskolan, vi.. Hon får gå där även fast vi är hemma nu”
“Skönt” Jag känner mig dum i huvudet som använder det ordet men jag har ju inget annat “vad… hur går det med träningen då?”
Han skiner upp lite till det, ser mig i ögonen “Det går bra! Får in några mil i veckan. Tog maran på 3:30 i helgen”
“Fem-tempo, imponerande”
“Sista kilometern tog jag på strax över 4 min” Han ler mot mig, det är ett leende jag för tre år sen hade tyckt var drygt men nu känns det bara fint att se det igen. Han fortsätter “så näst-”

Det börjar bubbla vansinnigt i kastrullen, och han stänger av plattan. Eller. Jag vet inte om det började koka så kraftigt, eller om varken han eller jag hade märkt det på en stund, men han svär lite och drar undan kastrullen. “Du vill fortfarande ha ditt kaffe starkt va?”
“Så starkt du vågar” svarar jag och han öser ner tre, fyra teskedar snabbkaffe i koppen innan han häller på vattnet. Det bildas klumpar i vätskan och jag får ingen sked men eftersom att jag inte är dum i huvudet är det inget jag säger något om.
“Ska vi sätta oss i vardagsrummet?” Han säger det och jag nickar.

Han leder mig ut ur köket, genom den trasiga hallen och in i ett stort rum med fönster åt söder. Det går inte att undgå den här inne, elefanten som tar upp nästan all luft. Möblerna ikring är i ruiner, fönsterrutorna är trasiga men elefanten sover. Vi sätter oss på resterna av soffan och jag försöker att inte låta blicken fastna vid elefanten, även fast jag ser att Frankie tittar på henne.

“Hon sover. Hon gör det lite oftare än förr, sover. När hon vaknar för hon ett himla väsen och hon river runt och slänger sig omkring och tjuter och ja, vi försöker fortfarande fösa ut henne ibland men vi har väl fattat att det inte går. Att hon bor här nu. Att det är stunderna hon sover vi har kvar.” Han säger ingenting av det, han säger något helt annat men jag har ingen aning om vad det var.

Jag tar hans hand i min, och svarar
“Men du har börjat jobba nu alltså?” och han ler, elefanten är stilla i sin dröm när han svarar "25%, det går bra, skönt att få.. en vardag igen"

Jag ʜᴀᴛᴀʀ att springa.

“Time: two hours, fiftyfour minutes. Distance. twenty eight kilometers”

Runkeeper kommer med sin statistik och jag suckar, det är för sakta, för sakta. Det är alltid såhär, första milen så går för fort, för fort och mil två kapsejsar jag och mil tre så försöker jag ta igen men det finns inget att ta av. Två kilometer på sex minuter, det är omöjligt. Varför gör man det här egentligen? Det finns de som snackar om någon runners high, det finns de som säger att ett bra löppass är bättre än sex men de kanske är oskulder hela högen. Oskulder som aldrig rökt på, som istället för att ha kul är ute och springer och inbillar sig själva att det här är livet så till den grad att de nu lurar in andra dårar till den här värdelösa hobbyn.

Var var det det gick fel? När gick det snett? Kilometer tretton minns jag med avsky, det var då regnet kom och jag var redan kall. Uppförsbacke dessutom, inte i en kilometer såklart men tillräckligt mycket för att det skulle kännas så. Var det då? Jag vet inte, det pulserar i huvudet, i bröstet. Jag trycker på, stigen är mörk, jag ser inte var mina fötter landar och jag måste, trots att jag ligger efter, trampa försiktigt. Jag springer ner för den korta backen mot bron och när jag kommer ut på den så öppnar sig himlen ovanför. Stjärnor i tusental. Lisa gillade stjärnorna, jag brukade sitta med henne vid fönstret i hennes sovrum och peka ut stjärnbilder, Karlavagnen, Orion, Kassopeia och hon fnittrade för hon sa att de inte ens var streckgubbar utan bara prickgubbar och hon pekade ut fyra stycken och sa att det lika gärna kunde vara en kanin i så fall en kort stund såg jag kanske vad hon mena-

“Time: two hours, fiftynine minutes, Distance, twenty nine kilometers”

Jag ʜᴀᴛᴀʀ att springa. Det är svart runt mig igen och stigen är vinglig. Hemma sitter Maria. Hon gör det nuförtiden. Sitter. Hon säger knappt något. Sitter där och ser ledsen ut. Fel ordval. Är ledsen. Hur länge kan man vara ledsen egentligen? Någon måste ha världsrekordet, det kanske är det Maria försöker göra. Hon har läst om världsrekordet i nån bok och försöker nu slå det. Så är det nog. Det dunkar i öronen igen. Det är svart här ute, men jag svänger vänster i det svarta och plötsligt ser jag hur elljusspåret lyser mellan trädstammarna. Det sticker i ögonen, ljuset, lamporna kastar sylvassa skuggor mot mig och nu när ögonen vant sig vid mörkret så skymmer ljuset mer än natten och som för att bevisa den poängen springer jag rätt in i en gren. Den knäcks mot min mage men för att minnas mig antar jag så tar den med sig lite tröja och lite hud när den faller ner bakom mig. Smärtan dröjer, jag känner ingenting förrän jag kommer upp på spåret under elljusen och då gör det ändå ondare i bröstet och benen än från såret. Jag ser ner mot revan och blir genast besviken. Det är ingen fara. Såret är långt, och lite blod skymtar fram, men det är inget allvarligt. Jag kan lägga om det sen när jag kommer hem. Det är ingen fara alls.

“Time, three hours, three minutes. Distance thirty kilometers”.

Jag ʜᴀᴛᴀʀ att springa. Tre minuter efter. Helvete. Det brinner i låren nu, i lungorna. Det brinner över hela kroppen, men jag kan sakta ner. Det gick inte. Jag kan äntligen ge upp. Kom inte in under tre timmar den här gången heller. När man väl gett upp är det så mycket lättare att fortsätta, så jag gör det. Lisa gav aldrig upp, men hon förlorade ändå. Det är inte rättvist. Jag har sprungit trettio, jag kan lika gärna springa tio till. Jag dundrar fram under elljusen men en av stolparna har slocknat och jag ser upp mot himlen igen där Kassopeia och resterna av stjärnhimlen ser tillbaka. Hinner precis se fyra små stjärnor som kanske bildar en kanin innan nästa elljus kommer och himlen blir svart igen. Det känns bra ändå på något sätt, de finns kvar där uppe även om allt annat från henne är borta. Jag ʜᴀᴛᴀʀ att springa, jag fortsätter.