alocs egna texter

Vi var aldrig de som begick jihad mor varandra. Vi var aldrig de som brände broarna, eller sa upp kontakten med den andres familj, släkt och vänner. Vi stod aldrig, färgade i neon och ultraviolett, och skrek på varandra över dansgolvet. Vi slet inte ur några kontakterna, vi hällde ingen tändvätska över hårddisken och vi spred aldrig någon aska från ett berg och pekade finger.

Vi vaknade en dag, så tätt ihop. Min arm över ditt bröst, din andning i mitt hjärta och när vi skulle kyssa varandra god morgon möttes våra ögon av den oändliga svindeln som från de millennium där våra två glaciärer, våra två liv, glidit ifrån varandra för att under natten bryta ner i havet och dela sig för alltid. Plötsligt var det vi var inte vi längre utan två, ensamma, människor på väg åt olika håll, övergivna och rädda. Jag hoppas du är lycklig nu, vem du än är.

Fint!

Tack! Lite rörig och kanske lite i behov av en "uppstädning" så får se om jag tweakar den framåt, men kul att du gillade den

Vinter

Det blir aldrig riktigt mörkt i Stockholm. Årets kortaste dag bakom sig och fortfarande, himlen är inte svart, den är grå. Det avdunstande skenet från lamporna hos en miljon människor fångas upp av molnen som släpper ifrån sig ett smutsigt regn av grått ljus över stan. Sånt ljus som inte kastar några skuggor, som inte hjälper dig hitta vägen utan bara tvättar av världen från texturer och djup. Målar den tvådimensionell. Tillsammans med kylan från en temperatur som pendlar kring noll-strecket är det inte konstigt att stan är tom på folk, att vandringen från tunnelbanan är ensam, att de få skepnader man ser skyffla fram på andra sidan gatan är ansiktslösa former under lager på lager av halsdukar och tyg. Jagade andar, ostadiga steg ur fas med varandra. Ensamma.

Ensamma. Det fastnar hos honom. Ensamma. Det bor så många i den här stan. En miljon säger vissa. Lika många som fanns på hela jorden under stenåldern, ihoptryckt i en liten bukt på en halvö någonstans i norr. Ändå. Där går dom. Här går han. Du är aldrig så ensam som när du är bland tusen personer du inte känner, som när du trängs bland människor som bara pratar och pratar och du är fast i mitten utan någon väg ut. Du är aldrig så ensam som när du är ensam, när du är en av ingen, mitt bland alla de som är någon av några.

Han hade fått sms, i början. Frågor om han ville hänga på och göra något. Om han hade något för sig ikväll. Om han inte ville ses en sväng. Du behöver bara svara nej några gånger i rad innan folk slutar att fråga. Tystnaden. Stillheten. Han minns hur han hade älskat den där när den kom. När han kollade ner på telefonen och hade noll notifikationer, när han kunde vara inne, ensam och trygg, i lägenheten en hel helg utan att någon var på honom. Utan att någon undrade var han var. Där och då hade det känts så bra.

Han hade bara inte väntat sig att det skulle fortsätta så.

Det är kallt. Kylan är så nära inpå huden nu att han fysiskt skakar där han går ner för samma väg som han gått tusen gånger förr, och även om han inte ser det så möter han samma personer som han mött tusen gånger förr, och de skyndar sig likt honom men åt motsatt håll. Levande döda, på väg någonstans, någon annanstans. Han skakar sig förbi.

Isen har precis lagt sig över Mälaren, ett tunt lager av sylvassa skärvor som fogats ihop av de få minusgrader som fallit in under natten. Molnen har seglat bort i tystnad och universum har öppnat sig för de få som fortfarande är vakna, för de få som fortfarande inte kommit hem trots att de borde. Han ser upp mellan husen på innergården och sticks av ljuset från de stjärnor som brinner kallt och vackert där uppe. Runt honom i natten, några kilometrar hit och några mil dit, ser han framför sig att andra gör likadant och på något sätt känns det bättre. Kanske är de inte lika ensamma längre, kanske är de inte lika ensamma imorgon som de var igår. Han somnar sen, varm och trygg i mörkret och drömmer om ett liv som inte är så långt ifrån där han är nu.

Fint. Jag gillar dina skildringar.

Du skriver mer seriöst än vad jag gör här va? Jag tänkte eftersom du tycks lägga mer tid på språket. Så absolut enbart ämnar att hjälpa dig lite med vad jag som läsare ser. Något osäker då jag bara kastar ihop texter och kanske därför inte borde säga något men vill bara vara snäll. Kolla gärna lite mer kring meningarnas längd. Eftersom du verkar göra ordentliga texter så tänker jag att du istället för att använda kortare meningar istället skulle förlänga vissa med kommatecken istället för punkt och ny mening. Att du bestämmer dig lite innan för mönstret du vill använda dig av igenom texten.

Men jag tyckte mycket om att läsa den.

Gracias!

Schysst att du kommer med feedback, det uppskattas, och extra nice att den är konstruktiv! Tror du har rätt, jag var mer vaken på att undvika långa meningar (ha rfått kommentar på det tidigare ) så jag tänkte inte på att det blev lite väl många meningar. Som bara slutar. Lite så här. Som man skulle kunna skriva ihop. Om man bara ville. Ska ha det i huvudet framöver, särskilt det du säger om att ha ett mönster, en rytm i texten. Tror jag får in det i vissa stycken men att ha det övergripande vinner nog både jag o läsaren på...

Sen, jag gillar ju ditt sätt att skriva och du har en väldigt hög nivå på dina texter vilket är särskilt coolt då du får ut fler texter på en dag än jag får på en termin (nästan iaf ) så jag tar gärna emot feedback, du behöver verkligen inte oroa dig för att jag ska ta illa vid mig

Jag tror som sagt att det enda du behöver är din egen rytm och personliga mönster. Säkerligen klarar du av det utan större ansträngning mer än att vara uppmärksam.

Jag har läst igenom ett par sidor och lite pinsamt dåliga texter o dikter har jag slängt ut. 🙈 Skrev lite i november början och sedan har jag inte mig tagit tid att bara sätta mig ner vid datorn. Att det går snabbt beror på att jag bara skriver ur flödet och bara rättar till helt uppenbara fel, med stavfel, upprepningar och tårta på tårta kvar osv. Att skriva ur minnet är lättare för att det handlar om att få med saker som ramlar bort av farten istället för att försöka hålla reda på påhittade historier och detaljer. De säger ju att lögnare har mycket svårt med just sådant så det borde gälla författare också. (Att bara hålla koll på fiktiva namn på verkliga människor är svårt nog för mig) Att sanningen är lättare att skriva ner. Men då kommer andra problem in som att man måste hålla tonen, få in nyanser hos människor och för en del inte försköna dem själva eller som för en annan, inte smutskasta och förfula en själv. Jag använder mig av eget uttryck: Så jag ser ut, jävligare än Kerstin! Och det baserar jag på viss osäkerhet gällande större kända personligheter som exempelvis Kerstin Thorvall. Jag tror att det kan ha rört sig om mer än narcissism utan även en lust att utplåna sig själv, depressiva symptom etc. Så innan man publicerar biografiska texter ska man fråga först, är det här mönstret som framträder verkligen mitt jag och person. Känslor inför sig själv påverkar och det är skitsvårt att skriva objektivt utan att kanske svärta ner då det krävs lite som bara ord eller meningar för att ändra en hel bild.

Så det är jättekul att höra så fin kritik gällande mitt skrivande eftersom det kanske betyder att jag skulle kunna uppskattas av lite läsare om jag blev författare. Kvalitet handlar det nog mindre om här dock och mer ärlighet. Jag kan verkligen rekommendera dig att skriva självbiografiskt om du får stopp eller skrivkramp. Det har sina motgångar men det är samtidigt lättare att skriva mycket. Man behöver ju inte publicera allt. Jag har pärmar med texter och då skrivs egentligen inte mycket mer än periodvis. Utmaningen är att skriva ner något och undvika det vardagliga perspektivet och stjäla texten från läsaren. Alla klagar här på Flashback att jag skriver så mycket: Jag, om mig själv. Om de läste mina texter skulle det synas att det i min natur inte handlar om att ta allt utrymme. Det finns inga jag där. Bara delade tredje perspektiv. Som författare däremot saknas det korta och koncisa inlägg redan i grunden.

Sammanfattning. Känn efter vad som är din egen rytm och bli ett med den. Pröva att skriva både fiktivt som biografiska alster. Fundera över skillnader mellan första och tredje perspektiv. Hur upplevs ett mer krävande jag? Vad är skillnaden mellan det distanserade etc. Generaliserande osv.

Jag tror att du definitivt har mycket kapacitet i dig och ser fram emot att läsa ännu fler texter.

Absolut, tack för peppen! Jag tror verkligen övning är nyckeln, men då är också feedback utifrån livsviktigt så supertack för feedbacken igen
Haha, jag tror seriöst att kvantitet till viss del är kvalitet - alltså du pumpar ju ut texter och med det får du upp kvaliten, man lär sig lite trix och knep och knåp och liknande. Jag har en rejäääääääääääääääääält med texter som bara ligger undangömda i textfiler här och var på min dator som jag skäms när jag läser - MEN då och då hittar jag små diamanter i dom, en formulering i en dikt här blir något jag flyttar över till en annan text där. För mig har de även agerat som källor när skrivkrampen slår till - att ta något kort jag skrivit och utveckla den till en novell eller förlänga det. Ett exempel är första texten i den här tråden ("jag älskar dig") - den kom från en kort dikt jag skrivit tidigare som förvisso hade något jag gilalde men i sig inte var tillräckligt bra. Dessutom hatade jag "jag älskar dig" ungefär rakt igenom när jag skrev den, det var någon dag efter som jag läste igenom den och kände att den höll måttet. Tror det är så rätt ofta med ens egna texter, att direkt efter man skrivit dom så kan de kännas antingen superbra eller superkassa, men har man några veckors distans till dom så får man en bättre känsla för vad de faktiskt är
Mmm, det är intressant att dra från verkligheten. Jag har väldigt svårt att skriva om situationer jag befinner mig i nu,nu,nu, däremot har jag lättare att ta inspiration från andra tider o andra platser o andra personer. Texter som gestaltar nu:et blir ofta väldigt röriga, min "inre bild" av det är att försöka beskriva en tornado inifrån, det går inte för så fort du stannar för att fundera på vad du faktiskt gör så missar du att ducka för bordet som kommer flygande. Däremot kan man i efterhand ta sig tid att bryta ner situationen i vad som faktistk hände och varför.

Jag tror verkligen på att försöka vara ärlig mot läsaren - om en av dina karaktärer är för lik någon i verkligheten och den "vill" vara det så kan det göra mer skada än nytta att tvinga karaktären till någon annan plats för att "anonymisera" den. Jag tror mer på att isf väva in denne i en större historia så att personen inte känner igen sig, eller bara hoppas att personen som den handlar om inte läser (jag kör mest på det senare ). Än så änge är jag dålig på att väva in mig själv i storiesarna dock, det finns drag av mig i mågna karakätrer men jag har samma problem som jag tror du menar att du har - att det antingen blir en förskönad, tilltufsad eller skev bild. Dessutom har jag svårt att hitta "min" röst - om en karaktär skulle prata som jag gör i verkligheten så kastas jag själv ut ur storyn (vilket kanske är för att jag känner igen mig ) och då är det svårt att hålla sig kvar i flowet...
Tack för peppen! Ja, absolut, jag kommer fortsätta kasta ut texter här lite då o då, har en idé på ett större projekt som kommer ta lite tid men udner tiden lovar jag att köra hit lite småsaker som dyker upp samtidigt

Har även sagt till mig själv att jag måste läsa mer, både här och vanliga böcker, har varit dålig på det på sistone och man märker att man tappar en del på att inte göra det...

Kul att snacka lite, tror vi pratade omd et någon gång att det det här forumet saknar är en plats att disktuera själva skrivandet o inte bara enskilda texter Sorry om jag är lite osammanhängande, skriver mitt i julpackandet ocskå, så god jul!

"Vildmark"

Din hand, din eller min, rör mig, och jag ryser till. Vilt. Ditt leende. Vilt. Jag blundar, spelar ingen roll, ser genom dina ögon lika mycket som genom mina. Kyssarna smakar svalt, och andningen är varm. Jag vet inte. Du river mig på ryggen, slår upp mitt bälte och jag trampar bort jeansen. Din tröja försvinner, och jag kysser dig, så sakta jag kan, alldeles för fort, längs med bröstkorgen. Spelar ingen roll, jag känner hur du spänner dig, hur din kropp ryser, hur min svarar. Det finns inga gränser här, någonstans långt borta kanske någon har dragit en linje, sagt att där är du, där är jag. Spelar ingen roll. Just nu är vi vildmarken i norr, horisont till horisont av berg, dalar, bäckar och skog som sluter över varandra, kontinuerligt. Vindarna och himlen täcker oss, forsarna flyter genom dig och mig, och när din hand far genom mitt hår behöver du inte säga ett ord. Jag följer, och du skälver, en enda magnifik jordbävning, genom oss båda.

Vi somnar snart, två geologiska lager, din kind mot mig, min arm över din rygg. Vi andas olika, men nära. Vi är i stunden, vi är inte då, sen eller kanske utan vi är nu, här och alltid. Kanske kommer vi försvinna någon gång, som bergen vittrar och haven stiger, men just nu räcker det att veta - vi fick en stund tillsammans, vi två. En stund där det var vi och ingen annan, och att den stunden för alltid kommer finnas där bakom oss någonstans. Minnet av en vind över en dal, fårorna efter en bäck nerför ett berg. Evigt, men inte för alltid. Nu, men inte sen. Något.

Slog ihop ett gäng som jag tycker passar ihop till "Texter för 02:23" på den här siten: https://sites.google.com/view/noll223/home

Har lite svårt att få en röd tråd genom mina texter. Gillar att skriva typ en a4, mer än det blir det tjatigt, men har också svårt att koppla ihop mer än en text... Hmm

"Skör"
Det är när hon ligger mot mig som hon slappnar av. Det är så enkelt. Några minuter, ett par sekunder av kaos och sen är hon klar. Sen kan hon slappna av, och vi kan bli en och vi kan somna tillsammans och hon andas så djupt och jag försöker att inte hosta till eller nysa eller andas fel för då kanske jag väcker henne och just nu är det det sista hon behöver. Just nu behöver hon bara få vara, andas, sova, drömma och inte tänka på allt det där onda runt henne, det som får henne att stå still i nerförsbackar, det som får henne att vägra gå upp när klockan ringer. Det som fick henne att missa förra årets deklaration, som fick henne att smsa mig vid 03:25 förra veckan och berätta att hon inte ätit sen förra fredan. Allt det där behöver hon inte, och just nu är det ljusår bort, en annan tid, en annan plats, en annan hon. Hennes andning är stilla. Jag försöker att inte röra mig. Försöker att inte störa. Vet att det inte spelar någon roll, om tio eller trettio sekunder eller två minuter så kommer jag göra något och hon kommer vakna och paniken kommer forsa tillbaka och hon kommer flyga iväg men jag måste tro att de här sekunderna räknas. Att det lilla jag försöker spelar roll. Att hon kanske inte börjar må bra, men att hon ändå på något sätt mår lite bättre. Hennes ögonlock är slutna och ögonen far runt där under, inte oroligt utan nyfiket. Som att hon är på en äng någonstans hon inte varit tidigare. Hon ler och jag kysser henne på pannan så stilla jag kan. Kan slappna av några sekunder, en minut. Hon är här nu, men hon kommer försvinna. Hon är stilla nu men hon kommer snart virvla iväg. Vi är något nu men vi är snart damm och ingenting.

Det är bättre än att aldrig ha varit, och hon grymtar till i sömnen, som ett svar. Hennes kropp är mjuk och sval, med andra armen drar jag täcket över oss och natten följer. Morgonen kommer sen, men just nu spelar den ingen roll. Just nu räcker det att vi fick några minuter tillsammans, under ett täcke i en evighet som bara snurrar ifrån oss lite snabbare än vad vi kan hänga med.

"Och kanske räcker det"

För en sekund sen betydde hon ingenting
Ljuset bakom henne är grönt, rött, lila
Världen omkring, bläcksvart
För en sekund sen betydde hon ingenting

Imorgon är hon knappt en dröm
Skuggan av hennes läppar pulserar
Minnet av hennes händer bränner
För en sekund sen betydde hon ingenting
Imorgon är hon knappt en dröm

Just nu är hon här
Har sin hand på min kind
viskar, ”Jag vet inte ens vad du heter”
För en sekund sen betydde hon ingenting
Imorgon är hon knappt en dröm
Just nu är hon här