Säkert väldigt varierande, beroende på behovet av social stimulering (som alla människor har i någon mån), och beroende av i vilken ålder det sker. Tror inte det är bra i växande ålder, när man behöver andra för att få spegling och träning. Men i mer vuxen ålder är det varierande. Somliga trivs bra själv, inte bara schizoida eller autistiska personer. Men åtminstone någon mänsklig kontakt tror jag alla behöver, även de mest inbitna ensamvargarna.
Vad händer vid långvarig isolering? Tja, många har försökt eller fullföljt suicid redan under häktestid. "Lappsjukan" är en svensk benämning på en sorts upplevd isolering. Jag minns en dokumentär om en långtidsfånge som dömts på falska grunder och endera livstid eller obestämd tid, således ett mycket hårt straff för psyket att bära; dessutom var han helt isolerad i en fullständigt kal cell. Hans överlevnadstrick var att för sin fantasi visualisera något levande, som gav honom en sorts sällskap men kanske framför allt en känsla av tidens gång. Han visualiserade ett träd som långsamt tilläts växa. Med det underhöll han sig i många år. Jag minns inte vem det var, men har för mig att han slutligen släpptes fri eller fick någon sorts upprättelse så att han kunde berätta om detta.
