Meningen med livet är styrka

Varning för en vägg av text.

Del 1.

Ja, jag tillhör skaran som anser att meningen med livet är överlevnad. Det är ingen "riktig" mening utsedd av högre makter, men det är den närmaste meningen med vår existens vi kommer. Den enda självklara.

I denna skräpkultur vi lever i där vi värderar individualism, bloggar och idol högre än mycket annat, har det skapat generationer som helt har kommit av sig. Överlevnadsinstinkt är något som alla människor har mer eller mindre av. I annat fall hade inte generna förts vidare.

Många människor hävdar att de är deprimerade och finner sin existens meningslös. Mitt svar är att det beror på brist på förståelse, information och att de är så pass indoktrinerade av dagens skräpkultur som har skapat deras bild av världen. Eftersom människor är så pass sociala och beroende av kollektivet är människor lättpåverkade, särskilt i yngre ålder som sitter långt in.

Även språket har en viss del i detta också men det är kulturen som är huvudansvarig för denna dekadens och förvirring. Människor bara antar och utgår ifrån att de finns här av en högre meningsfull anledning, att vi är så mycket bättre just för att vi är människor, att vi inte är en del av naturen utan är helt fria och självständiga. Säker på att många skulle förneka detta men jag tror att många omedvetet har denna inställning.

Det jag vill säga är att det inte är människor det är fel på när de är deprimerade, utan det är detta dekadenta och destruktiva samhälle som det är fel på. Jag ser det faktiskt som ett sunt tecken på lång sikt att många människor i västvärlden är deprimerade, även om det självfallet är negativt på kort sikt och inget jag egentligen önskar. Att de är deprimerade tyder ju på att de upplever att något är väldigt fel, och att de tänker djupare, än pengar, prylar, pengar och mer pengar.

I min rubrik skrev jag att meningen med livet är styrka. Samtidigt skrev jag därefter att meningen med livet är överlevnad. Det är väldigt simpelt. Jag menar att överlevnad och styrka är samma sak i detta större sammanhang. För att överleva krävs styrka, utan styrka ingen överlevnad. Styrka i detta sammanhang är alla egenskaper som gynnar individens överlevnad.

Många människor idag accepterar inte detta svar. Många finner det otillfredställande och otillräckligt för deras egon. Men jag kan lova att om dessa människor oväntat skulle hamna i en livsfarlig situation, låt oss säga att de exempelvis skulle hamna i samma rum som en yxmördare, befinna sig i ett brinnande hus, eller ramla ned i iskallt vatten, så skulle de göra allt i deras makt för att ta sig ut ur den situationen levande.

"Problemet" är att väldigt många människor i välfärdens västvärld tar överlevnad för givet och som något helt självklart. Människor strävar alltid efter att bli bättre, att bli starkare. Därför kommer de finna det meningslöst att befinna sig i en situation där det inte krävs någon mer prestation ifrån deras sida för att motivera deras existens. Nu talar jag naturligtvis endast om dessa människor som tar sig tid till att tänka på livets större frågor, de mer filosof-lagda människorna. Den stora massan är för upptagen med datorspel, skvaller, fester, familjelivet, jobbet, idol etc.

Jag tyckte själv till en början att denna mening till min existens kändes meningslös och deprimerande. Men nu känns det så självklart och naturligt för mig. Det känns så otroligt rätt!

Det finns två alternativ: Att leva eller att inte leva. Att existera eller att inte existera. Det är endast dessa två alternativ det står emellan, vad känns mest meningsfullt och naturligt för dig?

Jag tror att anledningen till att jag finner denna mening så meningsfull och naturlig är för att jag är en väldigt konsekvent och rationell person. Jag värderar mening och sanning högre än kärlek. Jag väljer det mindre behagliga alternativet om det känns mer rationellt och konsekvent, än de mer behagliga alternativen. Hade jag inte haft denna rationella och konsekventa sida inom mig hade jag varit djupreligiös för längesedan kan jag lova.

Min poäng är, meningen med vår existens finns där mitt framför våra näsor. Många har tänkt i dessa banor, men av olika anledningar inte accepterat den. Men det är så naturligt om man verkligen tänker efter!

För att överleva krävs styrka, styrka krävs för att överleva. Styrka/kraft/makt är något livet strävar efter och ser upp till. Genom hela människans historia har människor strävat efter makt. Hur många människor var inte helt sålda och fascinerade av de storslagna dinosaurierna när ni var yngre? Jag var det iaf. Hur många med handen på hjärtat skulle inte vilja ha en starkare roll i samhället, världen? Eftersom överlevnad är något allt levande liv strävar efter och eftersom styrka krävs för överlevnad, är styrka något så otroligt grundläggande för livet. Primitivt liv fokuserar bara på överlevnad. Intelligent liv bör fokusera på att bli starkare för att öka chanserna till överlevnad i farliga tider som förr eller senare kommer att äga rum. Intelligent liv kan tänka framåt, tänka och planera, det är det som gör intelligent liv överlägset mindre intelligent liv.

Del 2.

Jag var lite inne på det tidigare i inlägget, det jag skrev gällande att människor tenderar att inte räkna sig själva som en del av naturen/helheten. Jag hör ofta människor hävda att vissa saker är naturliga och andra inte. Att människans påverkan av miljön/klimatet/jorden inte är naturligt etc etc. Har jag missat något? Hur kan naturen inte vara naturlig? Människor är en del av naturen. Människor är ett DJUR, en multicells-organism. Hur kan en multicells-organism bestående av en vansinnig mängd celler skapa saker som inte är en del av naturen? Även om många människor håller med mig om detta, så är jag övertygad om att denna mentalitet är väldigt stark omedvetet hos många många människor. Även jag kan komma på mig själv ibland. Människor består av grundämnen, som allt annat i naturen, människor består av atomer, som allt annat i naturen etc.

Det många människor finner som ett mysterium är deras medvetanden. "Varför finns jag?", "vem är jag?" etc etc. Kort svar: Du är universum, naturen, kalla det vad du vill, du är helheten. Det är inte "du" som läser detta, det är universum/naturen som läser detta genom "dina" ögon. Universum/naturen genomsyrar allt, eftersom universum/naturen är allt logiskt nog. Du som människa består av 100 000 miljarder celler, du består av grundämnen, du består av atomer. Din personlighet sitter fast i ditt "skal", din kropp. När du dör så dör din personlighet. Men ska man se detta ur ett andligt perspektiv, finns det faktiskt ett "du" som faktiskt finns utöver din biologiska fysiska kropp, tro det eller ej. Detta andliga du är ditt medvetande. Var kommer detta medvetande ifrån? Simpelt, ifrån din intelligens, som i sin tur sitter i din biologiska kropp. Människor har ca 100 miljarder nervceller som tillsammans skapar intelligensen. Vad är det som intelligensen gör? Intelligensen beräknar. Om intelligensen ska kunna beräkna krävs det att den är medveten om beräkningen ifråga. Intelligensen kan inte beräkna något om den inte är medveten om det, en ren självklarhet. I och med att medvetenhet krävs för att intelligensen ska kunna beräkna så kommer ett medvetande automatiskt att uppstå helt naturligt som en naturlig och logisk konsekvens om intelligens uppstår. Alltså, uppstår intelligens så kommer medvetenhet automatiskt att uppstå som naturlig och logisk följd.

Så detta medvetande är alltså du ur ett andligt perspektiv. Vad är ett medvetande? ett medvetande är medvetet, varken mer eller mindre. Eftersom all medvetenhet är exakt likadan, neutral medvetenhet, så kan man säga att allt medvetet liv är samma liv. Enda skillnaden mellan alla dessa medvetanden är att de befinner sig på olika platser/kroppar. Dessa olika medvetanden manipuleras/färgas dock av kroppens personlighet som finns i den biologiska fysiska kroppen. Därför upplever medvetandet ifråga att personligheten är en del av medvetandet vilket är helt felaktigt. Medvetandet och personligheten är vitt skilda, men som mixas.

Eftersom all medvetenhet är samma medvetenhet så kan man säga att allt medvetet liv är samma liv, och därmed även att "du" har evigt liv eftersom du är allt medvetet liv, och allt medvetet liv är du.

Det här är inget religiöst alls, detta kan vem som helst som lägger ned en del tid lista ut, och något som forskare anser idag som en självklarhet. Det jag menar är att människor är en del av naturen. Eftersom allt är ett och samma (atomer/energi), är även du allt, och allt är du. Det är inget övernaturligt eller konstigt med det alls.

När jag ser på världen idag så känner jag ofta hopplöshet. Människor är så blinda. Alla dessa meningslösa konflikter. De förstår inte vad vi är, de förstår inte hur fantastiska vi är. Ibland känner jag bara för att starta upp något, kanske starta upp ett politiskt parti, en organisation av något slag. Dock är mitt sociala nätverk inte det största och jag har ingen aning om var jag skulle finna likasinnade.

Jag drömmer om att människor kommer att finna denna mening, enas och kämpa gemensamt. En målmedveten, disciplinerad och motiverad supercivilisation som kompromisslöst kämpar för att bli starkare, för att säkerställa sin överlevnad. Det finns alltid potentiella hot och faror. Det ständiga hotet är tiden/förändringar. Solen exempelvis kommer inte finnas förevigt, dock tror jag att sannolikheten är överhängande att något annat hot hinner dyka upp innan det scenariot sker. Varje timme vi lägger ned på något annat, förlorar vi en timme för att förbereda oss. Tid är även det en värdefull resurs.

Den mest överlägsna styrkan som finns är kombinationen av intelligens, kunskap och praktiska förutsättningar att kunna utöva denna intelligens och kunskap på ett bra sätt. Ju högre nivå av denna kombination, desto mer överlägsen blir den. Med denna kombination i accelerande fart finns det inget som är omöjligt att åstadkomma.

Jag ser mig inte själv som en människa, jag ser mig inte ens som ett djur. Jag ser mig själv som en livsform.

Det var skönt att skriva av mig. Ber om ursäkt för denna vägg av text. Vad tycker ni? Känner ni igen er i mitt tänkande? Förstår ni min frustration? Diskutera!

Alltså ja, du har ju tänkt till i väldigt stort omfång. Det gillar jag.
Sedan är det svårt att säga om det är samhällets fel, och inte individens.

Och vad definerar du med styrka egentligen. Mental styrka, eller en roll i samhället som du också refererar till. Samma ord, men de har olika betydelser i sammanhangen de är med i.

Eftersom människor är väldigt sociala varelser som anpassar sig efter samhället/gruppen, tycker jag att det är uppenbart att det är samhällets fel. Ena dagen är vi hårda vikingar, andra dagen mjuka socialdemokrater etc.

Jag tror jag definierade styrka i min text. Min definition i det här större sammanhanget är att allt som gynnar livets överlevnad är styrka. I detta större perspektiv anser jag att överlevnad och styrka är samma sak. Överlevnad kräver styrka, utan styrka ingen överlevnad.

Fortplanting -> Överlevnad -> Styrka. Ja, du har helt klart intressanta åsikter. Genom att fortplanta oss överlever vi. För att överleva krävs det styrka.

Du tror inte på gud, som jag förstår det? Eftersom människan är skapad genom en biologisk helhet.

Jag önsakr att jag la mycekt tid på det här inlägget.
Kanske gör det framöver med ett nytt inlägg.

Men vill få några saker snabbt tillförda.


Ämnet intresserar mig.

Särskilt ämnet människa och relation till samhället.

Främst för att det är så stort och brett.

Men förmodligen är jag då inne mer på psykologi än filosofi.

Samhället påverkar oss, samtidigt som vi har vår egna förmåga att hantera och leva i våra världar,
så påverkas vi både subtionellt, direkt och medvetet av samhället.
Och mycket av de banor som vi vänjs in vid vid subtionellt och in-/direkt kan vi inte värja oss vid förren vi ifrågasätter och tar itu med det.

På landsbygtden lever vi nära vår egentlgia natur, men begränsat och efterlämnat, i storstaden lever vi i för stort avstånd till vår egentliga natur för välmående. Vi går mest runt och är rastlösa på ett okreativt sätt.

Jag vet inte om jag höll mig till filosofi, det går så mycket in i psykologi.
Men vad man än vänder sig, så får man aldrig ta in det i en "fusion", utan ämnena måste tydligen alltid separeras.

Mycket intressant läsning där jag känner igen mig, och håller med många av idéerna.

Tänkte till att börja med ge lite synpunkter på några delar:


Meningen med livet kan ser jag både som elementär (existentiell), och individuell. Där den ur en individuell världsuppfattning uppfattas som total hos individen kan den tolkas annorlunda när man generaliserar över en bredare grupp. Att säkerställa sin överlevnad genom att förstå,värdera och välja sin omvärld anser jag vara det yttersta beviset för evolution.

De flesta är till freds i sina liv och har då gått tillbaka till mer pragmatiska ideal. Visst kan man vara till freds så pass att man mår bra och har det bra men att vara till freds med sin världsbild tyder på ett bristande intellekt. En ständig nyfikenhet såväl utåt som inåt är vägen framåt.

Vad man också måste komma ihåg är att hjärnan är fortfarande ett mysterium som är långt mer komplicerat än vad de flesta inser och som sin tur ger upphov till depressioner som kan vara svårförklarliga, jag tror dock att du är inne på rätt spår. Man har helt enkelt inte kommit till de insikter du har presenterat här. Jag vill inte säga det egentligen, men alla har inte kapaciteten heller. Det är också fascinerande hur formad man blir som person under sina tidiga år under uppfostran, men det är lite av en annan diskussion.


Depressioner kan också betyda att de inte kommit till insikterna som hjälper individen att förstå världen och livet samt värdera den mening som finns eller att det ur deras individuella världsuppfattning är en sanning som är obefintlig. Lite som det jag skrev ovan.



Lär återkomma med fler synpunkter när jag tänkt över ytterligare punkter, kom ihåg, världsbilden är kontinuerlig.

Jag tror du måste omdefinera dig, uttrycka dig annorlunda.
Språket är lustigt, och just i svenska så drar du ihop två olikheter för att de råkar ha samma benämning av ordet styrka.

Mental styrka, och en högre possition i samhällshierakin.

Det fungerar inte. Du måste omformulera dig på denna punkt. Det är ej samma.

Jag skyller på trötthet igår att jag inte var tydligare. Alltså i det större perspektiv jag fokuserar på och som är relevant är som sagt min definition på styrka att allt som gynnar livet i sin överlevnad, både individen och gruppen, är styrka.

Jag förstår att det kan ha blivit lite förvirrande emellanåt. Det jag menade med exempelvis samhällshierarkin-exemplet är bara det att styrka är något som attraherar livet i största allmänhet, en bred och allmän definition i detta sammanhang med andra ord. Allt som livet ifråga definierar individuellt som styrka är något attraktivt för denne. Kanske individen strävar efter mer makt, mer fördelar etc. Vi vill liksom alltid bli bättre/starkare. Om en individ anser att bättre utseende är en styrka för det kommer att ge denne fördelar, då är det väl en styrka för denne. Kanske en individ anser att det är en styrka att vara fysiskt stark, och som mycket annat kan det finnas många olika anledningar till varför individer tycker att just det och det är en styrka.

Alltså i det sammanhanget är det högst individuellt med en individuell definition. Men när jag talar om styrka i det större perspektivet och som jag vill fokusera på, så menar jag att allt det som gynnar livet i sin överlevnad, är styrka. Kamouflage kan vara en styrka om den kan gömma sig ifrån fiender. Snabbhet kan vara en styrka för det gör att denne inte blir uppäten av lejon. Osjälviskhet kan vara en styrka för det gynnar gruppen etc etc.

Precis, jag tror inte på gud. Det är en oerhörd lång väg livet har tagit på denna planet. Jag finner det naturligt att bara fortsätta.



Jag hoppas att du återkommer.


När jag definierar meningen med livet, försöker jag att vara så objektiv och neutral som möjligt. Därför blir det naturligt för mig att inte ta hänsyn till individer, utan helheten. När jag ser över helheten ser jag bara en vilja till att leva. Denna vilja har lett till det som vi ser idag. Styrka har krävts på vägen och det krävs ännu mer styrka för att vi ska kunna handskas med framtida faror och hot som kan hota vår existens.


När jag talade om depression syftade jag väl främst på den där vardagliga depressionen, inte nödvändigtvis de tyngre, även om en del av dessa också kanske är ett resultat av detta som började ursprungligen i mindre skala.

Ja, det är skrämmande egentligen hur man svalde i stort sett allt med hull och hår när man var mindre. Man tog i princip allt det som föräldrarna och vuxna sade som sanning utan att ifrågasätta. Så var det iaf för mig. Men jag har lärt mig att man kan förändra sig, även inställningar som ligger djupt rotade i en kan man förändra, även om det kräver mycket mer.


Det tycker jag att du ska göra!

TS världsåskådning är mycket lik min egen. Har kommit fram till i princip samma sak efter 10 års funderande sedan jag var tonåring. När man har kommit fram till denna insikt så är det enklare att fokusera på vad som är viktigt - nämligen att bygga "styrka" som det kallas här.

TS har även korrekt identifierat (om du frågar mig) att medvetandet, egot och kroppen är åtskilda saker som samverkar. Det finns en del religiösa "påbyggnader" på detta perspektiv, däribland buddhism och new age som menar på att medvetandet ("anden") är genomsyrande i hela universum men får en intelligens att bearbeta i och med neuronnätverket, varför vi blir medvetna i människokroppar. Men det är kanske en annan diskussion som hör mer med religion eller metafysik att göra.

Köper del 1 men 2:an får du behålla själv. Lite för mycket flum men en del vettigt där också. Du missar iaf att ta med det undermedvetna. Detta hör faktiskt ihop med intelligenta saker vi gör, fast vi behöver inte blanda in det vi kallar för medvetande. Man kan dock styra det genom att ändra på sin inriktning.

Det lustiga i det hela är att jag - utan hjälpmedel - tycks vara oförmögen att se exakt vad som faktiskt gömmer sig framför min nästipp.