Den konservativa inställningen till vår monarki – och motståndarnas

Dagens monarkiska lösning är till yttermera visso behäftad med några brister, vilka det finns goda skäl att söka åtgärda. Nedan listas de viktigaste:
1) Kungens roll i frågor om lagstiftning, statsbudgetfrågor och regeringsbildning bör förtydligas. Stiftade och förändrade grundlagar bör stadfästas av kungen för att vinna laga kraft. Det bör också den av riksdagens beslutade statsbudgeten (och vårbudgeten), och den av riksdagen godkända statsministern med statsråd bör utnämnas av kungen.
2) Kungen bör vara den formelle överbefälhavaren. I de allra flesta länder har man en sådan ordning att statschefen är den formelle överbefälhavaren, som ofta har möjlighet att i en krigssituation överlämna det direkta befälet över de väpnade styrkorna till en militär, som ofta har en fredstidsbefattning som försvarsstabschef.
3) Av symboliska skäl, men också för att frammana ett tydligare ämbetsmannaansvar, bör de högre statstjänstemän som regeringen utser, utnämnas av kungen. På det sättet tänks chefsämbetsmännen påminnas om att deras plikter främst gäller landet och inte den sittande regeringen, på det att ämbetsmännens oväld kan stärkas, vilket måste ses som starkt angeläget.
4) Av likaledes symboliska skäl, tycker jag att riksdagens öppnande skall börja på Kungl Slottet, Rikssalen, för att sedan övergå till riksdagshuset. Då kan man på ett smakfullt sätt kombinera den gamla, mycket populära högtidliga öppningsceremonin med den nuvarande som sker i riksdagshuset.

Jag kan varken beskriva mig som monarkist eller konservativ, men håller i stora drag med TS, det finns ingen anledning att förändra ett system såvida man inte har ett alternativ som man kan visa fungerar bättre. Kungens främsta syfte är att representera Sverige internationeltt, något som hitills skötts mycket professionellt. Såvida vi inte ser någon förändring i detta så ser jag ingen anledning att göra sig av med kungen. Att avskaffa monarkin skulle inte leda till några enorma vinster, då man som sagt återfår en del av kostnaden, genom turism etc. Dessutom så går större delen av kostnaderna för monarkin till underhåll av slott och dylikt, och dessa skulle i vilket fall bevaras som kulturarv. Att det utgivits någon enstaka skandalbok är knappast något argument mot monarkin, då presidenter oftast är betydligt mycket mer skandalomsusade. Jag känner inte enormt mycket för traditioner, så jag mår ej heller illa vid tanken på att omvandla landet till en republik, men jag ser ingen direkt anledning till det.

När det kommer till att införa republik så finns det väl 2 egentliga alternativ:

1. Vår regeringschef blir även vår statschef. Det skulle alltså innebära att statsministern tar över kungens plikter. Det här förslaget är väl det som mest sannolikt sparar några pengar. Den största nackdelen vore att folk i betydligt större utsträckning skulle blanda ihop politik och person, vilket resulterar i att politiken blir lidande.

2. Det hålls ett separat presidentval. Känns för mig som det bättre av de två, även om det innebär att presidentkampanjen kommer kosta en hel del. Presidentkanditarna kommer förmodligen vara förknippade med något politiskt parti vars värderingar de representerar, men valet av president kommer inte få någon enorm inverkan på politiken i övrigt.

Tänk att det skall till en tämligen sval republikan för att ändå komma med någon form av genomtänkt förslag! Tack för detta.

Det som jag tror är nackdelarna med förslag 1) är främst två; att det blir tidsmässigt väldigt krävande att ha en "ministerpresident" som skall hinna fylla både uppgiften att vara statsminister och statschef, samt att en så mäktig position rimmar illa med principen om maktbalans. Det finns alltså en praktisk och en starkt principiell invänding.

Det är sant, det är ett ganska stort ansvar att axlas av en person. Den här lösningen känns mindre idealisk ju mer man tänker på det.

Efter starkt tryck från allmänheten, beslöt jag mig för att högtidlighålla mitt 25000e inlägg med en liten utläggning.

Detta får ses som min uppfattning om en konservativ syn på svensk monarki, och i närtid så tycks ju även de uttalade stöden för monarkin ha blivit talrikare, varför det kan finnas anledning att något systematisera uppfattningarna från min sida.

1. Den svenska monarkin har blivit mycket ifrågasatt från republikanskt håll under det senaste året, särskilt efter att någon skandalbok, vilken på tvivelaktiga grunder anklagade vår kung för tveksamma, men ingalunda olagliga, aktiviteter. Mycket av detta sköts i sank sent på året genom att falsarier och lögner kunde avslöjas, vilket till stor del hade byggt upp den republikanska ligans kampanj.

2. Det torde finnas anledning att på allvar diskutera den svenska monarkin utifrån ett konservativt perspektiv. Man bör, enligt min mening, skilja på monarkin som statchefsmodell, innehållet i monarkin och kungafamiljen. Utifrån dessa tre områden kommer min redogörelse att lämnas.

Vår monarki har långa anor, väl över tusen år. Vill man anknyta till myter och antika romerska historier torde man komma ca tusen år bakåt ytterligare. Men det spelar mindre roll. Sverige har alltid varit en monarki, och skapades en gång av kungar i en grå forntid. Vi har alltså ett långt arv att förvalta, och just förvaltarskapstanken finns det anledning att hålla fast vid. Vi lever här en kort stund, i ett samhälle som till sin huvuddel är ett resultat av tidigare generationers arbete och ansträngningar. Helst tänks vi överlämna detta land i ett något bättre skick till nästa generation. Att då avskaffa det statsskick som vi ärvt och som bevisligen fungerat väl, kan omöjligen kombineras med förvaltarskapstanken. Enär inga argument om systemets brister, eller hur ett annat system skulle kunna se ut och fungera, har presenterats, så saknas givetvis helt motiv till dylika drastiska åtgärder. Tvärtom så tyder allt på att den konstitutionella monarkin är en mycket bra lösning för Sverige. Den har ju klarat det viktigaste konservativa testet – att hålla över tid och vara adaptiv för tidens behov.

Dagens monarkiska lösning är till yttermera visso behäftad med några brister, vilka det finns goda skäl att söka åtgärda. Nedan listas de viktigaste:
1) Kungens roll i frågor om lagstiftning, statsbudgetfrågor och regeringsbildning bör förtydligas. Stiftade och förändrade grundlagar bör stadfästas av kungen för att vinna laga kraft. Det bör också den av riksdagens beslutade statsbudgeten (och vårbudgeten), och den av riksdagen godkända statsministern med statsråd bör utnämnas av kungen.
2) Kungen bör vara den formelle överbefälhavaren. I de allra flesta länder har man en sådan ordning att statschefen är den formelle överbefälhavaren, som ofta har möjlighet att i en krigssituation överlämna det direkta befälet över de väpnade styrkorna till en militär, som ofta har en fredstidsbefattning som försvarsstabschef.
3) Av symboliska skäl, men också för att frammana ett tydligare ämbetsmannaansvar, bör de högre statstjänstemän som regeringen utser, utnämnas av kungen. På det sättet tänks chefsämbetsmännen påminnas om att deras plikter främst gäller landet och inte den sittande regeringen, på det att ämbetsmännens oväld kan stärkas, vilket måste ses som starkt angeläget.
4) Av likaledes symboliska skäl, tycker jag att riksdagens öppnande skall börja på Kungl Slottet, Rikssalen, för att sedan övergå till riksdagshuset. Då kan man på ett smakfullt sätt kombinera den gamla, mycket populära högtidliga öppningsceremonin med den nuvarande som sker i riksdagshuset.

Vi har idag ett regerande kungahus som är det som suttit längst i Sveriges historia, Det är också ett kungahus som haft en betydande symbolisk roll i de senaste 200 årens svenska utveckling. Utan tvekan kan man alltid ha synpunkter på den regerande monarken och hans kungahus, men icke desto mindre så fungerar vår nuvarande kung tämligen väl, trots de svårigheter som uppkommit genom den inte helt lyckade RF 1974. En del av dessa problem åtgärdas genom förslag ovan.

Så, då återstår det att se om den republikanska ligan kan presentera något seriöst förslag på problembeskrivning, eller ett genomtänkt förslag till hur den svenska republiken skulle se ut. Hittills har detta lyst med sin frånvaro, vilket däremot förtal, falsarier och kränkande omdömen inte gjort. Men det man inte kan prestera intellektuellt, tycks man kompensera genom invektiv, grundlösa beskyllningar och osakliga påhopp.

Ja, jag tror att praktiken sätter hinder i vägen för en sådan konstruktion.

Den symboliska nyttan tror jag är den viktigaste. Reformen vore skäligen billig, förhoppningsvis stärka den nationella sammanhållningen och åtminstone ha en principiell maktdelningstanke. Men a-kassan och pensionen skulle nog inte påverkas.

Men om befattningen mest har symbolisk makt, vem vill då ha den? Är den då värd att kampanja för? En snygg hederstitel med minimalt realpolitiskt innehåll? Då kan vi ju lika gärna ha det som nu?

1. Det är väl egentligen bara ett s.k. bildbevis på en icke-händelse som Flashbacks "Stig-Britt" sköt i sank. I övrigt kan vi tro på Kungens bäste vän, Anders Lettström, ang kontakterna med undre världen i syfte att köpa Markovics tystnad avseende kungens eskapader.

Jag är mer lagd åt demokratiska principer i kombination med praktisk nytta, och dyrkar inte falska idoler. Kan du utveckla det där med "symbolisk nytta" lite mer?

Lönechecken lär ju vara rätt så saftig. Även om det främst är en hederbetygelse så får man ju synas en hel del för partiets räkning, även om man själv får väldigt lite inflytande i politiken. Man lär ju i alla fall få se någon frivillig. Skillnaden mot nuläget vore att folket får möjlighet att utse sin representant.

Det är en rätt stor skillnad mot idag när statschefsbefattningen tänks utföras för landets och folkets bästa, och inte för privat och partistrategisk egennytta. Förutom att det känns fel, så tror jag inte det stämmer med svenska folkets nedärvda uppfattning om statschefspositionens roll.

Du frågade ju trots allt om vad som kunde motivera en person att ge sig in i kampen om presidentposten. Förhoppningsvis så har de som gör detta nationens bästa framför ögonen, även om jag måste medge att privata intressen tillkommer och kommer ha en viss inverkan.