Den konservativa inställningen till vår monarki – och motståndarnas

Faktiskt riktigt bra inlägg. Mycket riktigt så var den ursprungliga monarkin mer livsstark och utan dekadensen som kommer med guldskedsgossarna som får ta över ämbetet utan att kunna torka sin egen röv.

I grunden så går det ut på att välja ut en hedersam krigare som bevisat sig vara av rätt virke. Det är givetvis inte heller vem som helst som får rösta, utan några utvalda inom krigararistokratin.

Monarkin gick under pågrund av dess extrema nepotism och avsaknad av känsla för sitt folk i nationalismens ålder, det talades ofta annat språk hos kungafamiljen än resten av nationen och rentav så giftes det runt så mycket att hela Europas monarkier blev som en stor pyttipannafamilj medan kusinernas "nationer" var i krig mot varandra. Sedan så var kungen inte längre ledaren i krigsfältet och satt och åt tårta i ståtliga slott medan hans "landsmän" dog. Vad var Europas bortskämda kungar i peruker och smink mot en Napoleon eller en George Washington tillslut?

Konservativa gör väl i att först grundligt analysera själva monarkins dekadens och vad som ledde till dess dekadens innan de vill att monarkin (bortom det triviala symboliska) ska återuppstå.

Jo, och det är ju som valet av en ny Påve du vet.

Men mäng agar nog ändå svårt för att tänka sig det, valkungarike, just eftersom man föreställer sig att det blir något i stil med att välja en dummerjöns som diktator på livstid.
Men ämbetet är ju inramat av ett regelverk av plikter och skyldigheter och rättigheter, osv.
Liksom urvalet görs inom en redan på förhand fullt införstådd grupp av kandidater som det går att "analysera" inför själva valet, och i efterhand motivera varför.
Så, inte bara att välja bästa kompisen, eller ens rikaste snubben i landet. Ingvar Kamprad hade alltså inte stått på "valsedeln."

Men, även jag hade nog haft mina betänkligheter inför valrike.
Det hade naturligtvis en allmän utbildningskampanj kunnat råda bot på, men just nu så känns det väldigt främmande med bara tanken på det.
Ändå har vi påvedömet och vi alla - även icke-katoliker - är införstådda i det mest rudimentära och elementära. Så vi tappar inte hakan av förvåning när de väljer någon "okänd" till ny påve.

Traditionellt sett valdes ju kungarna från en krets av folk som hade visat sig kapabla, som hade erfarenhet av makt och dess utövning, som hade arbetat uppoffrande för Kronan och Riket, och gärna även riskerat livet med militär tjänstgöring.
Så som tiderna såg ut då så var det ju framförallt adeln som besatt dessa erfarenheter och färdigheter, men det var inte alltid ett tvång.
Det blev mer av tvång när juridiken gjorde arvsrätt och sådana frågor gällande, och möjligheterna för "utomstående" beskars kraftigt.


Men, om man ska ha ett rättvist valrike så måste man ju även skrota adelns arvsrätt.
Återigen kan vi jämföra med Påvedömet, där Kardinaler (adeln alltså) är de som väljer ny påve.
Men, möjligheterna finns att välja en "vanlig" präst också.
Det jag alltså menar är att om det går att utnämna kardinaler på livstid, så hade det gått att göra detsamma med aristokrater, grevar och baroner alltså.

Det finns ju förvisso aristokrati, med arvsrätt, även inom påvedömet. Men dessa är väl sällan präster eller har kyrkliga, vigda, ämbeten.
Men som sagt, om det fungerar med valda Kardinaler, så borde det inte vara några problem med valda aristokrater också.

Det högsta syftet med sådana valda aristokrater hade ju varit att välja ny kung. Det hade ju varit själva poängen. Deras ämbeten borde väl ha med maktutövning att göra också, i övrigt - för att försöka sig om att de alla hade den erfarenhet som behövdes för att kunna just välja den lämpligaste nye absolute maktpersonen - kungen.

En sådan kung, hans främsta arbetsuppgift hade ju varit att garantera grundlagens stabilitet - över tid.
Ine att lägga näsan i blöt rörande vardagliga frågor.
Samt att bevara "balansen" i samhälle, för att förhindra att endera sidan får övertaget.

Påven utser kardinalerna som utser påven... kardinalerna har traditionellt kommit från ett fåtal romerska ätter.

Och jag antar att det var ett fåtal familjer i Sverige som valde kung.

Monarki är lätt att motivera ur ett konservativt perspektiv. Att värna traditioner kan framstå som ytligt men monarki är en tradition som uppenbarligen fungerat väl för Sverige. Styrelseskicket har folkligt stöd och ger ekonomiska fördelar till Sverige - en konservativ vill inte kasta bort det till förmån för någon hypotetisk bättre politisk förändring. Man kan lägga till den nationella gemenskap monarkin bidrar till och att det ger en anknytning till svensk historia. Den konservativa tanken att se på historiskt track record öppnar även snabbt för observationen att europeiska monarkier mer än alternativen haft den stabilitet och fredliga utveckling konservativa värderar högt (även om annat också spelar roll - det finns fler variabler).

Men trots detta tycker jag konservativa värderar monarkin för högt. Jag ser inte mig själv som konservativ - även om jag är det i vissa frågor och anser att ideologin har sina visdomar. Jag vill dock problematisera rojalismen utifrån ett konservativt perspektiv med förhoppningen att kritiken inte är dödfödd bara för att jag är radikal och liberal gällande en del politik.

1) Monarkin har stort folkligt stöd men överdrivet fokus på monarkin får lätt en klang av den punsch-konservatism som svenska folket alltid avvisat. De konservativa som i denna tråd vill utöka kungens makt - om än bara symboliskt - är mest ett små-löjligt inslag som påminner om de 1900-talskonservativa som helt tvärdog som intellektuellt alternativ.

2) En nation lever bland annat från sin historia och kultur och visst är kungen en länk till vårt förflutna. Men det är inte den enda länken. Man kan även nämna alltifrån fornnordiska diktning till socialdemokraternas folkhem.

3) Jag läste den där skvallerjournalistens biografi om kungen. I den nämns att kungen irriterade sig på att Daniel Westlings föräldrar nog var "såssar" (för att använda överklassens stavning, uttal, herregud). Det är nog ett resultat av en socioekonomisk/kulturell konformism i hans bakgrund och umgänge. Det är dock inte konservativt på ett djupt plan. Kungen är snarare fångad av både dagens dominerande kapitalism och de politiskt korrekta normer som länge präglat vad som är tankemässigt "rätt och fel". Är han då en konservativ gestalt? Representerar han då något sätt sann konservatism?

Som sagt - ovanstående är en problematisering av svensk konservativ rojalism. Mer kritisk analys än bestämda åsikter. Personligen är jag någorlunda, eller i brist på annat, för monarki, men det finns viktigare och djupare saker att bevara (konservera) av nordisk och västerländsk civilisation.