Är du nöjd med svenssonlivet, vill du inget mer?

Du får nog ta och förklara det här lite tydligare, please. Alltså: det som hände ( och det är en sann historia ) var att ryssen gjorde det han trodde var bra och det var oartigt att tacka nej ja. Men jag gjorde det jag visste var bra, eller hur? Jag har sett vad alkoholen ställer till med I Berlin, jag har läst vad den ställer till med i Moskva, ok. Jag gjorde motstånd mot dumheten och okunnigheten och kom ur det som en segrare.

Det var ju ett lidande och svårt att säga nej, mitt hjärta bultade, det var ingen i gången just då, ryssen var stor och stark och hotfull, men jag satte emot på alla plan: "ingen skall tvinga i mig det jag inte vill ha, det jag har insett att är skadligt".

Genom detta motstånd undvek jag ju det lidande som alkoholen ställer till med?

Nä men alltså det går ju inte att ändra på att det är determinerat att om man sitter i tunnelbanan i Berlin och spelar kommer det förr eller senare fram en rysse och skall prångla i en vodka. Om man då säger nej och gör motstånd ja då mår man bättre än om man säger ja. Dom flesta musiker är som bekant alkholiserade då dom säger ja.

Som tur är lever jag så långt ifrån TS beskrivning som möjligt.

Jag är själv ganska nöjd med mitt liv även om jag hade önskat mycket mer, framförallt samhällsförändringar.

Det känns som att du har rätt.

Vet du hur man hamnar i ett sånt tillstånd?

Om du var tvungen att beskriva det, ungefär som en instruktionsbok... Hur gör man?

Jag fattar! Jag känner det du skriver, det är äkta.

Jag har sanningen framför ögonen på mig så himla ofta, jag är så nära den, men ändå så himla långt ifrån...

Vad du gjorde där var att välja A över B, det har inget med motstånd att göra. När du väljer att ta en glass istället för en korv så är detta inte p.g.a. motstånd mot korven, utan bara för att glassen är mer attraherande. Däremot så kan motstånd mot valet existera; ängslan över ifall man väljer rätt, ångest för att man i efterhand tycker att valet var fel, osv.

T.ex. om ryssen tyckte det var oartigt att du tackade nej så innebär det förmodligen att han tog illa upp av ditt val, att det fanns motstånd mot ditt val. "Han borde tacka ja vafan har han ingen hyffs det är ju för fan måndagmorrons-vodkan.." eller någonting i den stilen kanske motståndet tog sig uttryck som tankemässigt.

Det är lite som att släppa taget; vara medveten om vad som är och att tillåta detta att vara som det är. Skicka gärna PM så kan jag skicka iväg dig i rätt riktigt angående detta. Tro mig det är värt det.

Är det bara jag som upplever att väldigt, väldigt många snackar om att de inte ska leva på ett "Svensson-vis" och ska göra si och så med sitt liv, trotsa alla normer och dylikt men likt förbannat ändå hamnar i något åt en arbetarklass senare i livet?

Jag tror som så att 98% av alla människor hamnar i svenssonbanan under sitt liv, men alla på olika vis. Detta gör att, trots att man förblir en arbetsmyra, är nöjd med situationen för att man lever på ett individuellt sätt som skiljer sig från sin näste på ett eller flera vis. Man accepterar sig själv, sin omgivning och lever på ett vis inom vissa gränser som förgyller ens vardag med sådant man tycker om.

Jag pluggar själv nu och ska läsa till väktare. Inget drömyrke rent ekonomiskt, men jag anser att det kommer att passa mig perfekt så som jag känner till det idag. Jag kommer kunna köra mitt race och därmed leva efter min egen situation och vara nöjd med den. Jag tänker och reflekterar mycket om livet, döden, vår existens överlag, universum och liknande. Jag kommer fram till mycket negativa slutsatser om meningslöshet och dylikt. Jag är depressiv till och från och är självdestruktiv relativt ofta, men ändå så kommer jag att nöja mig när jag väl kommer fram.

Min kompass snurrar, min livskarta har ingen speciell slutdestination och därmed så lever jag utan några större krav på mig själv. Det gör att jag kan uppskatta varje dag, för jag har ingen känsla av att jag måste lyckas i framtiden. I och med att framtiden är så oviss som den är, så lever jag så mycket jag kan för dagen istället. Varje dag är inte den samma, det vill säga att jag inte tar vara på varje sekund men jag lever så pass mycket varje dag att jag skulle vara nöjd med den ifall jag skulle dö imorgon.

Så länge man är nöjd med vad man har, så tror jag att svenssonlivet är bra mycket mer än nog för att man ska vara lycklig.

Är det ingen som är inne på samma tankebanor som jag är?

Visst kan svenssonlivet tyckas tragiskt ur en aspekt, men ur en annan aspekt kanske det inte är lika tragiskt, för jag frågar mig vad alternativen är. Att skaffa fruga och kids och villa samt vilja ha ett stabilt jobb, är det svenssonliv? Alternativen till detta är att bli eremit, eller resa runt som en tok eller dylikt. Det känns inte som något alternativt för mig, utan jag accepterar svenssonlivet med öppna armar, därför att det i praktiken är få förunnat att undvika det. Acceptera svenssonlivet och se det som en möjlighet att kunna få känna trygghet och vid behov kan ni öka risknivån genom att ta med frugan och kidsen på en industrisemester till Östberlin tre veckor varje sommar.

Din beskrivning är lite för tillspetsad, för att överensstämma med verkligheten för en majoritet av "Svenssons". Jag kommer aldrig i närheten av ett sådant öde, tack och lov.

De flesta är inte intelligenta nog att reflektera över sin egen tillvaros inskränkthet. Dessutom är de flesta så vanvettigt arbetsindoktrinerade i Sverige, att det vore närmast en dödssynd att ifrågasätta knegarlivet.

Det kan vara på det viset att man är determinerad att bli svenne ( normal ) eller eremit. Dom sociala faktorerna under uppväxten kan ha en stor betydelse åt vilket håll man driver. För mig har det gått så pass långt att fastän jag skulle få bostad, och fastän jag skulle få ett välbetalt jobb skulle jag under inga omständigheter längre idag återvända till det där livet. Jag har hittat mig själv och min tälttillvaro gör att jag är fri och självständig: jag har hittat den egna vägen - min väg och avslägsnar mig konstant från i princip allt som svenne håller kärt ( inklusive lagliga och olagliga droger, tv, sprit, hund, flickvän, barn, bostad, jobb, ). Och jag är inte ett dugg rädd utan känner mig stark, kraftig och frisk. Aldrig så att jag skulle åka på en förkylning även om jag sover ute varje natt. Knock on wood!

Men nu till poängen. Jag tror att om tillräckligt många blir som jag, d v s följer sitt eget samvete och sitt eget öde, då blir det en slags värdekonflikt mellan dom normala och vi avvikande. Länge har jag misstänkt att det är denna fundamentala tvist som Nietzsche siar om: kriget mellan slavarna och dom som är herrar över sig själva.

Nietzsche fick liksom kontakt med sig själv när han vistades där i bergen och slapp svenne. Det är samma upplevelse som väntar var och en av oss som ärligt och fast går denna väg - och jag skulle i vilja kalla den filosofens väg.

Rensa bort lite PM