Citat:
Ursprungligen postat av Snapcount
Det är det här jag menar med att personligheten förändras..
Borta är sommar och sol, skifta blöjor på ditt barn, le och bygga din framtid tillsammans med en livskamrat.. Det är ett annat val.
Kommer ihåg en snubbe häromåret (på heroin) som är lika gammal som jag (40 +).., han frågade om min semester.., jag sa som det var, att jag skulle göra en mera speciell sak o skulle bli borta en längre tid en den vanliga 5 v. semestern (vill inte inte outa det här)
Han tog ett stort intresse i det, tog det upp när vi träffades, gav råd o.s.v, det var något som han alltid hade själv önskat, men nu gick det inte längre.
Och det är det man ger upp med heroin, dvs allt annat.
Han är död idag.
Borta är sommar och sol, skifta blöjor på ditt barn, le och bygga din framtid tillsammans med en livskamrat.. Det är ett annat val.
Kommer ihåg en snubbe häromåret (på heroin) som är lika gammal som jag (40 +).., han frågade om min semester.., jag sa som det var, att jag skulle göra en mera speciell sak o skulle bli borta en längre tid en den vanliga 5 v. semestern (vill inte inte outa det här)
Han tog ett stort intresse i det, tog det upp när vi träffades, gav råd o.s.v, det var något som han alltid hade själv önskat, men nu gick det inte längre.
Och det är det man ger upp med heroin, dvs allt annat.
Han är död idag.
Vet inte om jag förstod dig rätt nu... om du menar att min drogromantisering är ett bra exempel på det du menade om personlighetsförändringar eller om du menade det du skrev senare om personlighetsförändringar. Om du förstår hur jag menar =)
När det gäller just min "romantisering" så är det inte något som kan klassas som personlighetsförändring. Det är ju dessutom inget du eller någon annan skulle märka av om du träffade mig. Jag romantiserar ju inte droger öppet irl och min kärlek till opioider märker man inte heller av på något annat vis, om man inte vet att jag missbrukar då. Så just det är ingen sån där typisk förvandling som har med missbruk att göra.
Men jag är som sagt var ett ganska dåligt exempel när det gäller sånt här. Jag vet inte hur ovanligt eller vanligt de är att "klara av" att missbruka länge, men jag vet att jag definitivt klarar av det bättre än många andra. Varför det är så vet jag däremot inte, jag tror att det beror på lite olika saker. För det första så blev mitt liv faktiskt bättre när jag började, mycket bättre dessutom. För många kan det vara roligt i början, sedan börjar saker gå åt helvete. Jag var kroniskt deprimerad innan jag började (och hade varit det sedan jag var liten pga uppväxten), var apatisk. Kunde inte plugga, inte jobba, inte städa, inte laga mat. Orkade inte umgås eller göra saker. Hade inga intressen. betalade inte räkningarna, hamnade hos fogden med skulder.
När jag började missbruka förändrades allt detta, från första stund. Från att ha levt i den sunkigaste lägenheten blev jag pedant (och är det fortfarande, 15 år senare av dagligt missbruk). Jag började jobba och senare plugga (nu på slutet). Jag fick intressen, film och fotografering. Och en massa andra grejer förändrades också. Men det var ju inte tunga opioider i början, bara Kodein... men mycket.
Det är en skillnad tror jag. Många som börjar funkar ett tag, sedan kan de börja hända negativa grejer. De skiter i jobb/skola, skiter i räkningar, skiter i familjen osv. Allt det du tagit upp också, för allt du säger ang det är sant. Efter ett tag har de förlorat allt, och de vill ha tillbaks livet de hade innan men nu är de fast ju. Jag har inget liv att längta tillbaks till, jag har inget sådant att ha dåligt samvete för.
När det gäller släkt och familj så har jag inte direkt något sådant. Jag har bara en släkting kvar i livet så jag har ju inte så mycket att sabba där. Inga barn heller (jag är också gammal för övrigt, vi är i samma ålder
). Jag är ju dessutom odokumenterad som missbrukare, inget vet något. Det är nog också en STOR anledning till varför det funkar för mig (och andra som det funkar bra för då). Hade mitt missbruk varit ute så hade jag ju råkat ut för en del jobbiga saker som skulle kunna göra även mitt missbruk riktigt destruktivt. Om min släkting får reda på det kommer jag såra honom ju. Jag kommer inte få pengar och vad måste jag börja göra då för att få ihop till droger. Varför just jag inte har blivit upptäckt beror väl på att jag inte har uppvisat de här typiska tecknen, de du pratar om. Jag skiter inte i min släkting, jag lurar inte folk för att få ihop pengar, jag beter mig inte konstigt, jag skiter aldrig i jobb/skola. Så länge jag har drogen funkar jag.Jag har alltså aldrig gett upp allt annat. jag har ju istället BÖRJAT göra saker, FÅTT intressen, börjat KUNNA jobba/plugga o.s.v. Men, jag har ju också gett upp saker ibland, offrat saker för missbruket. Jag säger inte att allt funkar perfekt, bara att det funkar... bra t.o.m. jag har t. ex. fått sälja två kameror (älskar ju att fota som sagt var) för att kunna köpa droger. Men jag tappade ju aldrig intresset för det, jag fick dock välja. Och det var INTE roligt! Jag grät typ dygnet runt när jag sålde den första kameran. Nu har jag dock en kamera igen.
Jag har också gränser, hur än mycket jag älskar drogerna. Gränser har ju många narkomaner och jag vet att många har samma gränser som mig, trots tungt missbruk. De vägrar sno grejer, göra bedrägerier m.m. Har vänner som försökt få mig att göra bedrägerier på hemförsäkringen t. ex. De fattar inte varför jag inte vill. För mig är det inte värt det, att gå emot min moral på det viset. Och ändå knarkar jag MER än mina vänner, och jag är MER besatt av drogen.
Ja, ja... blev långt, men jag kan lova dig att mitt liv är SÅ mycket bättre nu än det var innan. NU lever jag! I grundskolan gick jag ut med streck, ettor och kanske en tvåa. Usla betyg. När jag hade missbrukat i kanske 13 år började jag studera igen och jag fick MVG i allt, i upp till C-kurserna. det hade jag fan aldrig pallat utan missbruket. Jag trodde dessutom att jag var för korkad för att kunna få något bättre än ettor och tvåor, innan missbruket. Med missbruket har jag lärt mig att jag inte är SÅ jävla korkad och efterbliven som jag trodde att jag var. Försökte ju aldrig i skolan ens, fanns ingen mening när jag ändå var efterbliven... typ. Så mitt självförtroende har blivit mycket bättre.
Nu kanske det fanns en annan lösning på mina tidigare problem också, det vet jag ju inte. Hade jag inte börjat missbruka så kanske jag hade mått bra idag iaf, men jag kanske hade varit död också.
Och jag "försvarar" som sagt var inte missbruk nu (jag vet ju hur illa det kan gå), men det var ju något inlägg längre bak jag började svara på, att man blir personlighetsförändrad och det där. Så jag säger inte att heroin eller andra opioider (svaga som starka) är ofarligt och det ska tas med en klackspark.
Hur det kommer gå för TS vet jag ju inte heller såklart, men risken att det går illa är ju väldigt stor.
Orkar inte läsa igenom det jag skrivit nu så det finns risk för att jag skrivit otydligt eller nåt =)
