2011-11-27, 19:58
#1
Att jag ens skriver här visar att detta nu gått jävligt långt. Mitt liv är totalt kaos i dagens läge. Har haft problem med magen så länge jag kan minnas, sen jag var liten men nu de senaste 2åren har den börjat styra min vardag totalt. Mina dagar går ungefär ut på att ha ont, ibland bara på kvällarna, men ibland hela dagarna.
Efter jag har ätit någonting, vad som helst, ett litet mål, en frukt eller whatever krampar den som fan och jag måste oftast ligga ner och plus det blir den fylld med gaser nästan med en gång. Känner hur tarmarna försöker jobba men att det måste ansträna sig till tusen och känner hur gaserna liksom "hugger" i tarmarna. Detta har gjort att jag knappt kan äta bland folk, folk jag inte är hundra riktigt bekväm med, kan inte gå ut och bara äta nåt på stan för måste direkt på toa och sitta där en stund med smärta och ibland lite tårar på det... det är ett helvete!! Detta har även resulterat i att jag i princip aldrig äter (om jag inte är ensam hemma eller med mkt nära vänner/familj) jag är smal som en sticka och äter jag kommer dubbelt så mkt ut känns det som. För två år sedan kom jag hem från sydamerika och det var där under den resa som helvete VERKLIGEN sattte igång. och har inte blivit bättre sen dess. Vet att det antagligen inte har någonting med resan att göra, men det var iaf då den verkligen började styra mitt liv.
Får jag inte bajsat på morgonen innan jobb eller annat man skall till (har nästan alltid löst men måste ändå kämpa som ett djur för att akutnödigheten skall sätta igång) röker cigg eller dricker kaffe för att sätta igång magen på morgonen, - för det måste ut innan jag går hemifrån! Gör det inte det så har jag ont hela dagen. och det känns som det ligger ett ton skit i magen som sitter fast. Jag blir alltså akut bajsnödig och måste springa fort som fan till toan när den väl sätter igång, sitter jag då på en buss eller tåg så är jag körd! har hänt att jag sprungit av och skitit i skogen, i parken, ja vart fan man nu vart som inte funnits en toalett på. Därför måste ja alltid gå upp typ 3h innan jag ska iväg så att jag hinner bajsa. Annars är hela dagen förstörd! det är väldigt påfrestande varje dag.
Jag undviker oftast att sova över hos vänner / undviker förhållanden. Och detta är något av det värsta,jag är en social tjej på 24 som älskar att umgås, träffa nya människor, dejta killar (vet att jag ser väldigt bra ut) Men killar fattar inte grejen när jag säger nej till att följa med dem hem, jag vill sååå gärna men kan inte för magen skulle inte palla en hel natt. Har alltid sjukt mkt gaser på kvällarna och att sova med någon annan skulle bara inte gå.
Nu skall jag ut på en ännu en långresa och jag är riktigt jävla fucking rädd, rädd för smärtan, rädd för diarren, rädd för att bli förstoppad rädd för allt med min mage, tänker på den jämnt och ständigt och vet inte längre hur jag ska handskas med det här?
Är det någon där ute som har samma problem?
Jag skulle så gärna vilja kunna skaffa mej en kille, vara bekväm, må bra i livet och leva som alla andra. Vill prata med någon, känna att någon kan lida med mig, få hjälp, prata. Vet inte längre vad jag ska ta mig till. Ibland har jag tänkt att jag inte vill leva längre... inte såhär. Jag missar så mycket och jag vill bara ta en kniv och hugga den i min förbannade mage. Jag har varit på undersökningar osv, men som alltid så får man svaret IBS. att det bara är att lära sig leva med skiten (skämtåsido) men detta går inte.
Ska jag för alltid vara ensam?
Efter jag har ätit någonting, vad som helst, ett litet mål, en frukt eller whatever krampar den som fan och jag måste oftast ligga ner och plus det blir den fylld med gaser nästan med en gång. Känner hur tarmarna försöker jobba men att det måste ansträna sig till tusen och känner hur gaserna liksom "hugger" i tarmarna. Detta har gjort att jag knappt kan äta bland folk, folk jag inte är hundra riktigt bekväm med, kan inte gå ut och bara äta nåt på stan för måste direkt på toa och sitta där en stund med smärta och ibland lite tårar på det... det är ett helvete!! Detta har även resulterat i att jag i princip aldrig äter (om jag inte är ensam hemma eller med mkt nära vänner/familj) jag är smal som en sticka och äter jag kommer dubbelt så mkt ut känns det som. För två år sedan kom jag hem från sydamerika och det var där under den resa som helvete VERKLIGEN sattte igång. och har inte blivit bättre sen dess. Vet att det antagligen inte har någonting med resan att göra, men det var iaf då den verkligen började styra mitt liv.
Får jag inte bajsat på morgonen innan jobb eller annat man skall till (har nästan alltid löst men måste ändå kämpa som ett djur för att akutnödigheten skall sätta igång) röker cigg eller dricker kaffe för att sätta igång magen på morgonen, - för det måste ut innan jag går hemifrån! Gör det inte det så har jag ont hela dagen. och det känns som det ligger ett ton skit i magen som sitter fast. Jag blir alltså akut bajsnödig och måste springa fort som fan till toan när den väl sätter igång, sitter jag då på en buss eller tåg så är jag körd! har hänt att jag sprungit av och skitit i skogen, i parken, ja vart fan man nu vart som inte funnits en toalett på. Därför måste ja alltid gå upp typ 3h innan jag ska iväg så att jag hinner bajsa. Annars är hela dagen förstörd! det är väldigt påfrestande varje dag.
Jag undviker oftast att sova över hos vänner / undviker förhållanden. Och detta är något av det värsta,jag är en social tjej på 24 som älskar att umgås, träffa nya människor, dejta killar (vet att jag ser väldigt bra ut) Men killar fattar inte grejen när jag säger nej till att följa med dem hem, jag vill sååå gärna men kan inte för magen skulle inte palla en hel natt. Har alltid sjukt mkt gaser på kvällarna och att sova med någon annan skulle bara inte gå.
Nu skall jag ut på en ännu en långresa och jag är riktigt jävla fucking rädd, rädd för smärtan, rädd för diarren, rädd för att bli förstoppad rädd för allt med min mage, tänker på den jämnt och ständigt och vet inte längre hur jag ska handskas med det här?
Är det någon där ute som har samma problem?
Jag skulle så gärna vilja kunna skaffa mej en kille, vara bekväm, må bra i livet och leva som alla andra. Vill prata med någon, känna att någon kan lida med mig, få hjälp, prata. Vet inte längre vad jag ska ta mig till. Ibland har jag tänkt att jag inte vill leva längre... inte såhär. Jag missar så mycket och jag vill bara ta en kniv och hugga den i min förbannade mage. Jag har varit på undersökningar osv, men som alltid så får man svaret IBS. att det bara är att lära sig leva med skiten (skämtåsido) men detta går inte.
Ska jag för alltid vara ensam?