Sjöwall-Wahlöö

Kul att det finns fler som funderar över mysteriet. Jag har undrat i närmare två år över att det inte finns en enda recension av Lindströms bok nånstans, och att den enligt KB inte finns på ett enda bibliotek.
http://libris.kb.se/bib/11200720

Nå, medan vi undrar och väntar kan vi fröjda oss åt ytterligare några betraktelser kring romansviten, signerade av den oförliknelige Kalle Lind.

Spå ska det låta
http://kulturarbete.blogspot.com/2009/06/spa-ska-det-lata.html
Kverulantkrimi
http://kulturarbete.blogspot.com/2009/04/kverulantkrimi.html
Reflektioner kring Sjöwall-Wahlöös kvinnosyn
http://www.dast.nu/tidigare_nummer/reflektioner-kring-sjowall-wahloos-kvinnosyn

"Den skrattande polisen" är ett mästerverk i genren.

Var det inte Kollberg som vägrade bära vapen? Har ett starkt minne av att Gunvald läxade upp Kollberg av den anledningen just i den boken.

Jo det var kollberg som vägrade bära vapen men det var Larsson som inte använde sitt vapen ens i skarpt läge när mannen på taket siktade på honom.

Nu minns jag inte alla detaljerna i de olika böckerna men jag såg just filmatiseringen av Roseanna på Tv4 Film och insåg att författarduon använt sig av ett och samma namn på flera olika karaktärer i olika böcker. I ovan nämnda Roseanna förekommer det en misstänkt mördare vid namn Karl Åke Eriksson. I klassikern Mannen på taket/Den vedervärdige mannen från Säffle heter mördaren Åke Reinhold Eriksson. Ett lustigt sammanträffande eller en vink och nån sorts halvlam "hyllning" från filmmakarna som gjorde Roseanna till Bo Widerbergs Mannen på taket?

Ruskigt bra böcker f.ö. Jag ska köpa pocketversionerna och läsa om dem på nytt. Troligtvis med ännu större behållning än när jag läste dem i 20-årsåldern.

Just det. Larsson använde däremot pistolen för att antända en stubintråd då han glömt att ta med sig tändstickor, vilket han upptäckte i den stund då han skulle spränga sig in på själva taket. Projektilen studsade nedåt byggnaden mellan trapphusets väggar, eller hur det nu löd.

Håller precis på och lyssnar mig igenom hela romanserien i kronologisk ordning. Det var trettio år sedan jag (som tonåring) läste dem senast. Sedan dess har man ju sett filmatiseringarna ett antal gånger också, naturligtvis.
Jag tycker fortfarande att dessa böcker är de bästa svenska polisromaner som gjorts även om kommunistpropagandan blir lite mer svårsmält för varje bok. "Terroristerna" minns jag som totalt oläsbar.

Blev precis klar med "Den vedervärdige mannen från Säffle". Den boken tycker jag är fantastiskt avskalad från alla oväsentligheter. Kort och koncis. Bo Widerberg hade ju, i princip, ett färdigt manus när han gjorde sin film.

Jag håller med om att Gunvald Larsson är en fascinerande person i böckerna. Komplexiteten i hans personlighet har aldrig riktigt fångats i filmatiseringarna.

Sjöwall-Wahlöö-nörden Kalle Lind har intervjuat Maj för tidningen Faktum.

Jag har under de senaste dagarna sträckläst alla tio böckerna, och ordet verkar inte förekomma i varje bok. I nån bok förekom det flera gånger. Kan ju även vara så att jag läste slarvigt.
Ett annat ovanligt ord som förekommer i flera av böckerna är "lapidarisk".

Du kan mycket väl ha rätt. Jag har inte själv sträckläst böckerna (även om det låter som en förträfflig idé), än mindre gjort upp någon frekvenslista över ordförrådet i sviten. Jag tycker bara att jag nån gång läst en artikel, i vilken det påpekats att ordet luguber förekommer en gång i varje bok - men det måste ha varit länge sedan jag läste artikeln, och det kan lika gärna vara något jag själv hittat på.

Men som jag skrev i en kommentar på Kalle Linds blogg - när man läst romanserien ett antal gånger, börjar man lägga märke till några märkliga drag som återkommer i bok efter bok. Den kliniska beskrivningen av en naken kvinnokropp - död eller levande - där både brösten och hårfältet mellan benen skärskådas. Och så läkarna som konstaterar hur "allmäntillståndet" hos en sjuk eller skadad individ (i regel mänsklig sådan, men i Det slutna rummet en polishund) är "tillfredsställande", kort innan vederbörande dör. Hade författarna någon obehaglig erfarenhet av hälsovården, som gjorde att de ständigt måste återanvända piken?

Jo, var författarparet månne, i likhet med Kollberg, "sensualister"?

Jo, förresten tycker jag nog att Rönn har det skönaste språket av alla karaktärer. Huga, huga.

Jo.