Sjöwall-Wahlöö

Fantastiska böcker på alla sätt och vis! Återkommer ofta till dekalogin, ty dessa verk
tål hur många omläsningar som helst. De utövade en märklig fascination på mig, måste
jag säga. Parets osvikligt säkra språkbehandling, den mustiga humorn som framför allt blev
påtaglig i åttonde delen "Det Slutna Rummet" - min personliga favorit - den sylvassa,
obarmhärtiga realismen med vilken man avtäckte ett Sverige med förskräckande sprickor i
välfärdsfasaden, ja en skoningslös samhällskritik av betydande sort, de genomarbetade
personporträtten: där är några kvaliteter som skänker serien "Roman om ett brott"
ett bestående värde i svensk skönlittertaur även om man nu "bara" råkade vara
verksamma inom den "lättviktiga" kriminalgenren...

Man bör inte glömma bort heller att ta del av Per Wahlöös eget författarskap,
där jag själv uppskattar "Generalerna" och "Uppdraget" mest. Suveräna romaner
med handlingen förlagd till latinamerikanska länder.

Lysande observation. Det görs ofta med torr humor också:


Är vederfående överhuvudtaget ett riktigt ord eller är det påhittat av författarna?


Många läsare lär dela Rönns undran.

(Den skrattande polisen, kapitel XXX)


(Den vedervärdige mannen från Säffle, kapitel XX)


(Det slutna rummet, kapitel XIX)

En annan sak som slår mig som lite lustig nu är att det - som jag minns det - flertalet gånger och i olika sammanhang klargörs att Sveriges fattigpensionärer överlever på kattmat. Det framstår ju som helt bisarrt och man förstår inte riktigt vad det kommer ifrån. Skulle det vara ytterligare ett i raden av bevis på samhällets allmänna förfall?

Vilken beckanal, va! Idag ger Piratförlaget hela serien på nytt, med bonusmaterial och nyskrivna förord.
http://www.piratforlaget.se/2012/09/11/tio-bocker-om-ett-ododligt-brott/

Kolla även Kalle Linds blogg.
http://www.djungeltrumman.se/kulturarbete/post/50904

Kommer det någon slags box, eller måste man köpa dem en och en?

"Dokumentär" från 1974 finns nu på SVT Play:

http://www.svt.se/babel/#./ur-svt-arkivet-dokumentar-om-sjowall-wahloo-fran-1974?&_suid=134836056210505815680893151228

Kan icke gå i god för kvaliteten. Ser början och det verkar inte lovande ...

Edit: ändrade till "dokumentär". Några människors intryck i dåtid.

Edit II: Jo, författarna själva dyker upp.

III: Även snuten yttrar sig, uppskattande men med vissa reservationer.

IV: De nämner Hammet, Chandler och Dostojevskij som föregångare. Det är orättvist mot Ed McBain, utan vilken de aldrig hade blivit vad de blev. Förmodligen en "känslig" fråga.

V: Ingående intervju med författarparet, Per är döende här.

(VI: De hade knarkarrykte om sig på Lidingö.)

Rekommenderas.

Det var en intervju med Maj Sjöwall i DN nu i samband med nyutgivningen (tyvärr hittar jag den inte på nätet) och där hävdade hon om jag minns rätt att de inte läst McBain men senare upptäckt likheterna.

Aha. Men de bör ha upptäckt likheterna så fort de började översätta McBain till svenska, vilket de gjorde tillsammans. Jag har sett deras namn i några McBain-böcker.

Trist att de inte verkar ha velat ge cred åt McBain, för visst märker man en inspiration från det hållet.

Jag håller väl annars med de flesta andra om det mesta som sagt, inklusive att det ökande inslaget av propaganda förtar något av kvaliteten i de sista böckerna. Tycker trots det att de fortfarande är oöverträffade i genren i Sverige, inte minst språkligt. Den tradition som inleddes med Mankell med allt längre och allt pratigare deckare fick mig till slut att i princip helt överge en genre där jag tidigare läste det allra mesta som skrev på eller översattes till svenska. Jag skulle önska att någon kunde axla deras fallna mantel och skriva kortare, rappare berättelser på en flytande journalistprosa som inte ideligen vindlar in sig i långa och poänglösa miljöbeskrivningar eller utvikningar som inte tillför något av värde till berättelsen.

Det känns som att de nådde sin topp någonstans i mitten av produktionen; där ju mycket riktigt redan nämnda Den skrattande polisen och Brandbilen som försvann befinner sig. Den otäckaste, mest förtätade stämningen tycker jag dock nr 3 i serien - Mannen på balkongen - har. Det är ju f.ö. den ende egentlige seriemördaren som uppträder i böckerna. Jämför det med dagens litteratur som i princip undantagslöst handlar om bisarra seriemördare med de mest långsökta motiv för sina ondskefulla brott. S&W väljer istället en mycket mer sannolik och därför långt mer skrämmande figur: Den ensamme mannen med sjuka och förvridna fantasier som till slut tar steget till att omsätta dem i verkligheten och börjar mörda småflickor.

Jämför också närvarokänslan i exempelvis den relativt korta sekvens i början av Den skrattande polisen när Martin Beck tror att det är hans närmaste vän och kollega Kollberg som fått sätta livet till inne på bussen. Meningarna är korta, närmast lakoniska. Ändå känner man Becks ångest och skräck så mycket tydligare än nånsin en Mankell kan brodera ut på 10 sidor.

Intressant artikel om Sjöwall/Wahlöö i senaste Vi läser. Bok om Wahlöö på gång!

Visst ligger McBains ande över dekalogin, både språkligt och tematiskt. Det vore intressant att se en tidsaxel på när de började översätta honom i förhållande till de egna romanerna. Jag skulle möjligen kunna köpa att de första 2 böckerna inte var omedelbart McBain-influerade, men när man läst hela serien med dess persongalleri och dystra vardagsrealism så går tankarna ofelbart till just Steve Carella och grabbarna i 87:e -- även om jag tycker Sjöwall-Wahlöö var intelligentare och mer originella i sin personteckning.

Jag är väl en av få som gillar "Terroristerna"; den stinker förvisso jämfört med ett sånt kliniskt mästerverk som "Den Skrattande Polisen", men under min första Sjöwall-Wahlöö-period som tonåring så minns jag att jag skrattade gott åt den brutala satiren i "Terroristerna". Man får se den som en bok som faller utanför ramen och inte riktigt är en del av dekalogen.

Peaken ligger mitt i serien, jomen är det därstädes, huga huga. Böckerna
Mannen på balkongen (1967)
Den skrattande polisen (1968)
Brandbilen som försvann (1969).
Sedan tycker jag Polis Polis Potatismos tappar lite i kvalité, även om jag inte kan sätta fingret på varför. Den Vedervärdige Mannen Från Säffle däremot är mästerlig, kanske den näst bästa efter Den Skrattande Polisen IMO.

Ska skaffa nyutgåvan som just kommit och se om sidomaterialet kastar något nytt ljus över Theresa-mordet.

/ Åke S

PS nej, Beck-filmerna är total skit, en förolämpning mot serien. Bo Widerberg är den ende som lyckats komma i närheten av romanerna; TV-serierna resp div långfilmer i övrigt är plågsamt dåliga, gjorda av människor som inte tycks förstå vad som gör romanerna så bra. Fuck off.