Varat består av gammalt mögel?

Helt plötsligt i min läsning av Heidegger stötte jag på ett ställe som tycks göra det mystiska varat mycket mindre mystiskt. Heidegger skriver att man i gamla byggnader kan känna deras vara direkt som en doft:


Behagar herr Heidegger skämta? Först så beskriver han hur väldigt svårt det är att hitta något varandes vara ens i dess aspekter o.s.v. (det fortgår ett par sidor till), men sedan säger han att man mer eller mindre helt enkelt kan känna ett varandes vara på dess inpyrda doft, som om denna var något med metafysisk särställning. Visserligen så påminner han sig en mening om att byggnadens fortvaro inte är beroende av denna doft (sista meningen i citatet), men han tycks ändå ge ontologisk särställning till denna mystiska lukt som på ett bondskt hederligt vis ger oss en helhetskänsla för ett föremål eller en byggnad???

Eftersom ingen nappade på det bete som gavs i förra posten så tänkte jag expandera den här tråden till att handla om en spridd ansamling av reflektioner som jag gör i samband med att jag läser "Introduction to Metaphysics". (Jag läser på engelska, tyvärr; det är som att gå över ån efter vatten egentligen, men min tyska är inte bra nog.)

I den här posten tänkte jag ta upp ett antal andra "perifera" iakttagelser som har att göra med vad Heidegger så att säga förutsätter i sitt tänkande, och jag tänkte närmare bestämt smalna in på hans förhållande till den filosofiska idealismen. Frågan lyder: är Heidegger en filosofisk idealist och isåfall vad för sorts idealist?

Om man läser på sidan 34 så står det:


Redan här gör Heidegger ett stort antagande: att djur inte har någon ande. Det har väl att göra med att djur inte har något språk, men detta är ett stort antagande i sig självt: många djur uppvisar ett rudimentärt språkligt beteende. Kanske är Heidegger påverkad av sin kristna bakgrund, eller så återger han bara det västerländska tänkandets standardåsikt i frågan. Nåväl, låt oss gå vidare.


Här kunde en nazist flika in: de är metafysiskt sett sak samma eftersom de båda styrs av judar... Återigen en märklig sak att förutsätta i ett filosofiskt arbete, huruvida länder är "metafysiskt likadana." Men vi ska här inte gå in på frågan om Heidegger som nazist, så låt oss fortsätta.


Det intressanta här för våra syften i den här posten är att Heidegger här uttalar sig tämligen positivt om den tyska idealismen som en företeelse. Han fortgår, för att sammanfatta, med att beskriva "förfallet" till ett tänkande där allt hamnar på samma nivå utan rangåtskillnad, och som styrs av utsträckning och siffror. Detta har enligt Heidegger fått till följd en attack av det "demoniska" från länder som Ryssland och Amerika, och att "anden" har misstolkats på fyra sammanhängande sätt, av vilka vi ska återge de första två här:


Här fortgår Heidegger med att kritisera inte bara det ryska tillvägagångssättet (marxism) och det amerikanska tillvägagångssättet (positivism) utan att även kritisera det nazistiska tillvägagångssättet (anden såsom intelligens underordnad rasbiologin). Han gillade aldrig rasbiologin, utan ville ha något annat, kanske en mer "spirituell" tysk nationalism. Nåväl, låt oss gå vidare.


Här kommer Heidegger ut som en sann "spiritualist," och hans råd om "sureness and boldness of the sword" låter som när Yoda instruerar Clark-Kent om "kraften." Men då är det kanske klappat och klart att Heidegger är en idealist? Not so fast, Sherlock! Heidegger ställer sig i andra passager i motsättning till både solipsism och tanken om att saker och ting inte finns oberoende av medvetandet.


I ovanstående passage är det dock oklart om Heidegger delvis talar "in spe," som han ibland plägar göra, d.v.s. att dialektiskt säga motsatsen till vad han slutligen ska komma fram till. Men jag tycker det verkar som om han står fast vid att det varande förblir vad det är och som det är, även om han för den sakens skull inte kommer fram till att vårt frågande kring det vare meningslöst.


Heidegger avfärdar här "brain-in-a-vat"-teorin som "thoroughly uncritical." Och han gör det "i förväg," "in advance." Vad menas med detta "in advance"? Är det inte så att hela Heideggers projekt är ett projekt för att överbrygga och förinta den cartesianska dualismen, egentligen? Var det inte detta som han misslyckades med i Varat och Tiden, som ju aldrig blev färdigskriven? Hela hans terminologi är gjord för att undvika cartesiansk dualism och därmed solipsismens problem, med tillvaron (Dasein) som alltid redan är kastad i en värld av ting som är föremål för dess omsorg, istället för att världen är här och jaget där. Men kommer Heidegger någonsin fram till detta mål? Eller är min tolkning angående hans mål felaktig? Kommentera gärna!

Jag anser helt ärligt Heidegger vara en charlatan.

Det är inte filosofi han håller på med utan att klyva hårstrån.

När det gäller teoretisk filosofi finns egentligen inga seriösa filosofer efter Wittgenstein. Alla andra dog redan på 1800-talet.

Vad menas med detta "in advance"?
Hur ska någon kunna svara på det som inte läst det efterföljande resonemanget?
Det verkar omständligt att läsa på engelska, när svenska språket är så mycket mer likt tyskan. Vad gäller idealismen tycker jag inte något i citaten tyder på att Heidegger kan kallas idealist.

Intressant liknelse. Jag tycker ibland att jämförelsen passar bra att han "silar mygg och sväljer kameler" eftersom han ibland förutsätter otroligt mycket, ofta i mer perifera bisatser som inte är centrala för arbetet, till exempel att djur saknar ande, eller att Ryssland och Amerika varde "demoniska," men å andra sidan att han gör väldigt petiga distinktioner ibland, emellan saker som han uppfattar som korrekt, t.ex. vid översättning från grekiska, och saker som han uppfattar som dekadent.

Men så långt som du går när det gäller att förkasta honom vill jag inte göra riktigt än.

Han kommer aldrig uttryckligen tillbaka till detta resonemang om solipsism, så vitt jag förstår, även om avsikten med detta "in advance" verkar vara att han ska göra det. Men jag är inte 100% säker, det var länge sedan jag läste boken till sitt slut, vilket jag nu håller på att göra en gång till.

Men vad jag menar är att man kanske kan ta hela hans projekt som ett projekt för att överbrygga Cartesiansk dualism, och då passar detta "in advance" in. Det är i alla fall min tolkning.

Visst är det så, och särskilt med denna översättning som strävar till "konceptuell noggrannhet" snarare än idiomatisk engelska.

Inte ens detta?:


Här säger han ju att "en sund kropp i en sund själ" ska förstås så att det är anden som ligger till grund för varje energi och skönhet hos kroppen, m.m. och att anden är det första såväl som det sista, och är det som upprätthåller och härskar.

Han menar att det att vara investerad i en värld ligger i tillvaron. Världens värdslighet. Snarare än att man måste utföra något slags trick till att komma dit. Vi är essentiellt så. Snarare än så som ett sådant problem skissats i och med Descartes.

Och det är ju uppenbart väl?

Men det är inte hela hans projekt. Hans projekt i Sein und Zeit rörde sig kring frågan om varas mening och han menade att en fundamentalontologi är den regionala ontologin av tillvaron. Det är därför han vänder sig så hårt mot människan/Dasein/tillvaron och då är det svårt att neka vad Heidegger säger om just detta.

Men jag håller med att upplösningen av sådana problem som att vi ska acceptera dualism, idealism, realism, etc, finns hos Heidegger. Antar att det är hans neologismer som kan öppna en del för att tänka lite bortom detta.

Jag må vara lite sent ute, och dessutom endast läst det första kapitlet i Introduction to metaphysics och utöver det endast Sein und Zeit, men eftersom diskussionen till att börja med aldrig riktigt tog fart kan det knappast skada;


Några generella anmärkningar om Introduction to metaphysics i synnerhet, och Heideggers filosofi i allmänhet: Vad Heidegger är ute efter är ett radikalt skifte i världsuppfattning. Att läsa med ledning av "tekniska filosofiska begrepp", begrepp som passar i ett "system" Heidegger vill ge sig av ifrån, är att inte på riktigt gripa sig an det som sägs. Heidegger motsäger sig implicit alla sådana tolkningar både av sig själv och all "riktig" filosofi (ss. 6-10, tyska sidnumreringen, lite väl långt att citera).
Heidegger säger det själv tydligt i inledningen, men det tåls definitivt att upprepas: vad som eftersöks i Introduction to metaphysics är ställandet av en fråga - "Why are there beings at all instead of nothing?". Frågande ska dock inte förstås som något lingvistiskt, inte heller som något blott "teoretiskt" och indifferent - allra minst när det gäller denna fråga. "Questioning is willing-to-know. Whoever wills, whoever lays his whole Dasein into a will, is resolute." (s. 16). Det som efterfrågas är allting, och svaret bestämmer vår mest grundläggande relation till allting.

Angående den första frågan, och trådens topic "Varat består av gammalt mögel?", är det naturligtvis inte vad Heidegger menar. Varat har inte "beståndsdelar"; dessa hade ju i sig varit ett varande med sitt specifika vara. Som framgår av stycket du själv citerar: "The scent provides [min markering] the Being of this being much more directly and truly than it could be communicated by any description or inspection." är det inte så att varat är doften, endast att doften förmedlar varat mer direkt och mer kraftfullt än exempelvis "inspektion" och "beskrivning" av byggnaden. Detta exempel visar på att varat är något betydligt mer svårfångat än blotta "egenskaper" eller "beståndsdelar", och skiljer tydligt detta pågående sökande efter varat från största delen av den tidigare filosofin. Fenomenet exemplet är menat att belysa är just när man, så att säga, blir "slagen" av en plats bara av doften, som kanske märks allra tydligast när det gäller en plats man inte varit vid på ett längre tag. Genom doften så ställs man direkt inför platsen själv.

Är det möjligt att du tolkar "ande" som främst psykologiskt begrepp? I sådana fall bör du försöka släppa taget om den förståelsen och försöka låta textens egna mening träda fram, eller möjligtvis läsa de texter som Heidegger själv tar det ifrån (Hegel? Jag har dock ännu inte själv läst något av detta, så jag vet inte alls vad jag bör referera till). Det är har hur som helst, så vitt jag förstår, betydligt mer att göra med historiskhet än "medvetande" i psykologisk bemärkelse.

En "nazist" som inte ens försökt förstå Heidegger, möjligtvis, men knappast någon som faktiskt försöker sig på en sådan ansträngning. Som du själv anmärker tyckte Heidegger aldrig om rasbiologin, och det sätt på vilket de är "metafysiskt likadana" har inte med biologi att göra. Det står ju precis i vilket avseende de är likadana: "namely in regard to their world-character and their relation to the spirit." och de misstolkningar av anden som du själv citerar är just det sätt på vilket de är likadana.

"In advance" tror jag innebär att vi kan avfärda hela frågan utan att ens ställa den, att strunta i alla "vetenskapliga detaljer" eftersom de inte behövs.

Som Seburo C-X nämnde var hans projekt att ställa och besvara frågan om varats mening, något som inte misslyckades utan istället inte fullbordades. Frågan tas i själva verkat åter upp i Introduction to metaphysics som före-fråga till den ledande frågan ("Why are there beings at all instead of nothing?"): "How does it stand with being?", eller "What is the meaning of being?", men här ur en annan vinkel. Heidegger kritiserar på vissa ställen Sein und Zeit (bland annat) på grund av att den allt för mycket utgick från Dasein (s. 4) och för användning av begreppet "ontologi" (ss. 43-44).
Heideggers projekt i Sein und Zeit är inte först och främst en kritik, utan en rent positiv analys av Dasein som ett steg i besvarandet av frågan om varats mening. Varats mening som för övrigt är det rådande svaret på frågan "Why are there beings at all instead of nothing?", och ledande för filosofins och hela den västerländska civilisationens uppkomst.

Har ni frågat er varför ni uppfattar honom på detta sätt? Förståelse innebär att se samma sak som författaren, eller att se än längre, och att inse hur varje ord, sats och deras inbördes relationer valts och anpassats för att beskriva just det. Att stanna vid sådant som "han uppfattar som korrekt" eller "dekadent", utan att se anledningen till sådana uppfattningar, duger inte alls (sådant som att han är nazist, konservativ eller liknande duger förstås inte heller). Det är "korrekt" eller "dekadent" - men varför?


Hur gick den fortsatta läsningen? Jag skulle eventuellt rekommendera dig att läsa Sein und Zeit; jag tror det är en lättare inledning till Heideggers tänkande, åtminstone om man kommer från en mer traditionell filosofisk bakgrund. Jag tycker dessutom att Introduction to metaphysics i stort är en fullföljning av det som påbörjades där.

Du nämner att du ännu bara har läst första kapitlet. Boken smalnar senare i praktiken av till att befatta sig med en "för-fråga" till huvudfrågan, nämligen "Hur står det till med varat?" och denna för-frågas historiska utveckling. Jag gillar boken i stort, jag tycker att den kommer fram (mot slutet) till en mycket spännande analys av hur vara-begreppet har smalnats av historiskt, denna historiska avsmalning genom kontrast mellan varat å ena sidan samt begreppen "skenet," "blivandet," "tänkandet" och "bordet" ("the ought") å övriga fyra sidor. Dock blir boken enligt min mening lite svårgenomtränglig cirka tre fjärdedelar in, och jag hade tänkt läsa om den för att befatta mig bättre med den fjärdedelen, men tyvärr fick jag annat att göra, så jag har inte gjort det än.

Jag förstår dina poänger, tror jag, men jag ser ändå en poäng (och en viss njutning) i att läsa särskilt kanske mer perifera delar av texten med ett hyper-kritiskt öga, och det är i den andan som jag har gjort vissa kommentarer.


Jag förstår att man i rimlighetens namn inte kan tolka Heidegger på något annat sätt än som du förklarar, men jag tycker ändå det kvarstår en gnutta av häpnadsväckande-het över detta stycke om byggnaders lukt. Det lånar sig helt enkelt åt reducerande tolkningar när Heidegger först målar upp det varandes vara som något väldigt abstrakt, men ändå ger denna sinnliga "nyckel" till det, i dofter. Man ser liksom framför sig en person från landet (och här måste jag inflika att jag själv har mestadels bönder i släkten!) som tänker med luktsinnet i en högre grad än stadsbor.

Det är just denna plötsliga, från ett abstrakt resonemang, neddykning i något häpnadsväckande konkret, som jag även finner påtagligt i Heideggers sätt att formulera sig när det gäller hans utpekande av specifika geografiska regioner, nämligen Amerika och Ryssland, som representanter för en förflackning av tolkningen av anden. Men se mer om detta nedan.


Därav min fråga om Heidegger i detta verk närmar sig en filosofisk idealism.



Det som är anmärkningsvärt är att han överhuvudtaget dristar sig till att peka ut särskilda geografiska regioner som bärare av denna förflackning, på ett sätt som spelar den kringvarande nazistiska regimens propaganda i händerna. Samtidigt ska man lägga märke till att Heidegger ju faktiskt ser sådana förflackningstendenser i sitt eget Tyskland, och jag har i min post påpekat ett sådant ställe där han faktiskt urskiljer tre olika sätt som anden förflackas/feltolkas, varav ett (som tycks peka på nazismen) är andens underordning som intelligens under en rasbiologisk ideologi. Detta är modigt av honom att säga, under då rådande intellektuella klimat, men samtidigt måste man då fråga sig varför han överhuvudtaget väljer att peka ut Amerika och Ryssland som metafysiskt likadana kålsupare, när han själv ser motsvarande tendenser även i Tyskland. Det kan bara tolkas som att han hyser hopp om en reformering av den tyska inställningen i Heideggeriansk riktning, medan Ryssland och Amerika betraktas som "förlorade fall."



Och isåfall är det ganska häpnadsväckande att han ser det så. Men jag tar till mig din formulering nedan om att hans syfte är en "positiv beskrivning" snarare än en kritik.


Jag ska säga återigen att jag uppskattar mycket med Heidegger. Jag har läst några andra små senare skrifter av honom (t.ex. What is Called Thinking?) och där ger han häpnadsväckande omtolkningar av särskilt grekiska texter (vilket han även gör i Introduction to Metaphysics), som är övertygande även om de är "hårt pressade" ur ett ytligt perspektiv, och vilka läsningar ger vid handen att historien inte är en rak linje utan består av överskuggningar av tidigare sätt att tänka som gör att ursprunget är radikalt annorlunda och att ett återvändande till detta kan ge ny fräschör åt hela vårt sätt att tänka och vara.


Jag ska erkänna att jag aldrig har läst hela Sein och Seit; jag påbörjade en läsning men tog mig inte igenom den. Ibland tror jag att jag är för luddig i huvudet för att syssla med filosofi på en seriös nivå.

Jag ser fram emot att läsa det. Men, som inledningen tydligt påpekar, är det nog viktigt att hela tiden ha huvudfrågan inom synhåll. Och om endast ställandet (eller kanske återställandet) av huvudfrågan är målet med "in-ledningen till metafysik" finns det kanske inte så mycket att säga om frågan i sig, utan endast att klargöra denna fråga till den grad att den faktiskt går att ställa.

Varje gång det händer tror jag man fundera om inte de första delarna kanske till och med är svårare, om än inte uppenbart så. I exempelvis Sein und Zeit skulle jag säga att de mer översiktliga delarna är de svåraste, och de som säger absolut mest, men som vid en första läsning långt ifrån visar allt de har att säga. Vanligtvis skulle jag säga att när man väl börjat få ett grepp om verkets kärna börjar varje del, varje sats och varje ord verka komma väldigt naturligt, och innan det händer har jag svårt att påstå att jag har "förstått" något i någon större utsträckning. Nu har jag, som sagt, inte ännu läst så långt i just denna bok, så jag säger naturligtvis inte att det är så i just det här fallet.

Men, som Heidegger lite senare är väldigt tydlig med, varandes vara (och varat i allmänhet) är inget abstrakt! "Can the meaning of Being, which presents itself to us as 'abstract' and therefore derivative in the merely logical, grammatical interpretation, be whole and originary in itself?" (s. 56) Varandes vara erfars - man blir liksom överfallen av dessas vara. Att känna till någots mening innebär i sig att erfara detta: "... different meanings, which also imply experiences, ..." (s. 55) Nu, när vi nästan helt glömt bort varat, när ordet inte längre betyder något utom det "mest abstrakta och universella konceptet", när vi inte ens lägger märke till något sådant som "vara", tror jag det i särdeles hög grad trots allt gör sig påmint i just lukten av en plats. Särskilt om man inte varit vid denna plats på länge. Jag delar inte din uppfattning om att det är häpnadsväckande, och har svårt att komma på ett bättre exempel.

Heidegger var förstås nazist, och hans tänkande är naturligtvis inte frikopplat från detta politiska ställningstagande. Det han säger här är troligtvis åtminstone en aning vinklat för att passa det rådande politiska klimatet, och hans egen position som rektor vid universitetet. Men, trots detta, nämner Heidegger att detta är ett historiskt frågande, och det finns ingen anledning att inte tro att varafrågans status återspeglas i både globala och regionala förhållanden. (Heidegger försvarar sig även mot invändningen att denna frågas storhet är överdriven.) Om just relationen till varat är det mest grundläggande och har bestämt hela västvärldens civilisations gång bör ju även det då rådande läget vara intimt förknippat med den relationen.

Hur relationen till varat idag tar sig uttryckt för en specifik Dasein tror jag istället går att utläsa i Sein und Zeit, framför allt diskussionen om "das Mann". Den "ytlighet" som är utmärkande för "das Mann" nämner han i Introduction to metaphysics som utmärkande även för globala och regionala tendenser (konst för konstens skull, vetenskap för vetenskapens skull, misstolkning av "anden" som undersatt något annat, osv.)

För det första är det inte direkt "brain in a vat"-teorin han kritiserar, och kanske inte ens indirekt. Det han finner orimligt är snarare att man överlåter åt (natur)vetenskapen att bestämma vilka varanden som faktiskt är, och vilka som inte är, när (natur)vetenskapens gränser själva är formade efter just de varanden som den är till för att undersöka.

Jag tror det är viktigt att ha i åtanke att Heidegger inte bara anser (åtminstone i Introduction to metaphysics) att det i mycket stor utsträckning kan förändra vårt sätt att tänka och vara, utan att det är nödvändigt om inte den västerländska civilisationen (och kanske mänskligheten?) långsamt faller under sin egen vikt, som lades på den av de stora tänkarna vid civilisationens uppgång, och till slut går under, istället för att komma till "fulländelse".


(Lika mycket en självkritik som kritik av någon/något annat: )

En för tidig kritik blockerar snarare vägen till förståelse av saken själv. Däremot är det ytterst tveksamt om något sådant som "fullständig förståelse" eller tillgång till den "absoluta" mening verket innehåller någonsin är möjligt, och någon gång måste man, så att säga, faktiskt ge sig av från verket. När ett sådant avsked bör äga rum är något jag ofta funderar på, men ännu är oerhört osäker på. Det jag däremot ofta tycker mig kunna avgöra är när det just inte duger. (Duger för vad? Något outtryckligt, säkerligen. Om det duger för ett redan känt mål blir saken reducerat till något slags "verktyg" - men om det som eftersökes är en riktning och ett, åtminstone provisionellt, mål? Men ändå kan det anas.)

Tänkande är endast möjligt när något inte går ihop. Tänkande, och förståelse, är det som låter det tidigare otänkbara bli tänkbart, det osynliga bli synligt - det kommer med nödvändighet från "ingenstans". Att "vika av" för tidigt, att slippa tänka genom att skjuta det bort från sig, genom att "lägga verkets vikt" på något annat (t.ex. att han var nazist - något som i sig är oförståeligt, något "monstruöst", något "annat"), är en troligtvis en ofrånkomlig tendens (naturligtvis inte bara i andra, utan i allra högsta grad i mig själv). Det är en mycket förståelig tendens; när det gäller tankar av dessa slag är det allt för lätt att det blir för mycket och för snabbt, men lika lätt är det att man aldrig tar sig loss från dessa "bortskymmanden".

Dessa är saker som vanligtvis är för små för att behöva ägna någon tanke åt, men när det kommer till tänkare som Heidegger (och troligtvis de flesta större tänkare genom tiderna, men jag har än så länge hunnit läsa alldeles för lite) tror jag nästan det är nödvändigt om man verkligen vill förstå det som sägs. För min egen del är det svårt, och det kräver definitivt en viss sinnesstämning, för att jag ska kunna ana det djup som faktiskt finns i texten. Det är en text som, om man förstår den, är något att i allra högsta grad erfara.

gammal vattenskada förändras till mögel..

Uppenbart?? Värre exempel på totalt innehållslöst nonsens har jag inte läst sedan jag tog del av texten bakom "The Sokal affaire".

Tror nog inte att Heidegger var en charlatan, bara någon som tänkte mycket men fel både filosofiskt och politiskt. Däremot bland alla efterföljare finner man mycket luft bakom dimridåerna.

Nonsens är det inte. Du bör inte avfärda det så lättvindigt, läs Heidegger först för det har du nog inte gjort.