Citat:
Kanske spelar det lite roll vilka kretsar man rörde sig i på 1970 och 1980-talet?
Jag har talat med några som då rörde sig i kretsar av vad jag skulle beskriva som intellektuella. Där rådde det ingen tvekan om att ökad CO₂-halt skulle leda till global uppvärmning.
Du har säker rätt i att det fanns fikarum där tyngdpunkten i diskussionen var att det var en istid som var i annalkande.
–
Jag har talat med några som då rörde sig i kretsar av vad jag skulle beskriva som intellektuella. Där rådde det ingen tvekan om att ökad CO₂-halt skulle leda till global uppvärmning.
Du har säker rätt i att det fanns fikarum där tyngdpunkten i diskussionen var att det var en istid som var i annalkande.
–
På 60-talet jobbade jag på Statens Tekniska Forskningsråd men var jag fikade på 60-talet kan knappast intressera någon.
Naturligtvis kände man till växthuseffekten. Redan vid sekelskiftet hade Svante Arrhenius funderat på om man kunde förbättra klimatet genom att släppa ut koldioxid. Men det var nog inte många som trodde på det. Bilarna hade befriat städerna från hästspillning men smoggen låg tung över London och Ruhr-området. Vi lärde oss att rena rökgaser. Luften blev klarare. Temperaturen steg. Vi hittade allt fler och allt bättre alternativ till fossila bränslen. Frågan är: Vad gör vi nu?
Som jag ser det borde vi kunna stabilisera koldioxidhalten på nuvarande nivå utan att det ger katastrofala problem. Det innebär att vi kan gå ner från nuvarande 40 Gton/år till 25 Gton/år. Låt oss börja med det. När vi är där kan vi fundera på om det finns några fördelar med att sänka koldioxidhalten och på vilka risker det innebär.
Att gå ner till 25 Gton/år handlar i stort sett om att ta vara på konkurrenskraftiga alternativ till fossila bränslen. Här skulle vi i Sverige kunna gå före och visa hur man kan göra.