Citat:
Ursprungligen postat av
Floragatan
Jag tror att den pågående flyktingkrisen skrämmer många vanliga medborgare, mycket mer än att dom skulle drabbas av den påstått folkliga öppenhetssjukan. Det här var egentligen det sista SD-motståndarna behövde. Istället för ännu mer hysteriskt invandringshetsande och oförutsägbarhet, hade folk behövts lugnas och luras med att saker och ting gick enligt plan.
30%-vallen sprängs förmodligen under hösten och det är helt vansinnigt.
Jag tror också att människor blir rädda av flyktingkrisen.
Man blir förstås väldigt berörd av bilden på 3-årige Alan. Jag blir det trots att jag förnuftsmässigt vet att detta är bara en av alla stackars 3-åringar som dör varje dag, av smutsigt vatten, sjukdomar, brist på vaccinationer, krig och annat våld, olyckor, trafikolyckor, etc. Ändå gör bilden ett starkt intryck.
Men samtidigt publiceras bilder som jag tror gör människor genuint rädda. Bilderna på horderna av människor, där de flesta är vuxna, starka, bestämda unga män som väller in på tågstationer och forcerar gränser.
Det visas bilder på sådana män som tränger undan poliskedjor som är i klart underläge. Starka män som signalerar att vi skiter i vad ni säger, vi SKA in i Österrike, Ungern, Tyskland och vi KAN slå oss in.
Än så länge skjuter inte polisen på dem, men det vore det enda sättet att stoppa dem.
Och alla vet att igår kom det tusentals, idag kom det tusentals, och i morgon och alla andra dagar är det hundratusentals eller miljoner som kommer efter dem.
Jag tror folk tänker: om en sådan hord kommer till min stad, min gata, min butik, mitt hus så har vi inga medel att sätta emot. Om de vill slå sig in i mitt hus och ta allt vad de vill ha eller slänger ut mig och tar min bostad, så är jag och mitt samhälle hjälplösa. De är för många, och för starka och hänsynslösa.
Därför kan man röras av lille Alan, men i slutänden tar självbevarelsedriften över.