Citat:
Ursprungligen postat av Ikigai
Vad skulle i så fall vara medfött? Potentialen att ha ett samvete utan något innehåll? Innehållet får man när man växer upp i så fall? Ja, kanske det. Jag skulle gissa på att ett visst innehåll finns medfött som biologiskt arv. Vi har trots allt en evolutionär historia att samarbeta för att överleva.
Jag skulle säga att "samvetet" som funktion är en som är biologisk/genetisk/medfödd tillsammans med vår hjärna. Vad vi får dåligt/bra samvete av skulle jag sedan säga beror på den moral/etiska regler som vi personligen accepterat. Det är ju oftast delvis samma som vår omgivning, som vi formas av, samhället. Men man behöver heller inte få dåligt samvete för allt som omgivningen lägger på en själv, tycker jag mig själv observera och känna.
Det hör ihop med den där andra tråden som finns aktuell här. "Är det upp en själv vad som är rätt och fel?".
https://www.flashback.org/t1678172
Citat:
Ursprungligen postat av TiberiusGracchus
"Rätt" och "Fel" finns såklart inte som objektiva existenser i någon metafysisk idévärld.
Men det gör inte etiken mindre viktig, tvärt om.
På samma sätt som en vetenskapsman inte kan utveckla en teori som till 100% stämmer överens med verkligheten så kan vi inte utveckla en etisk kompass som i varje enskild konkret situation kan besvara frågan vad som är rätt att göra.
Men lika lite som vetenskapens ofullkomlighet är ett försvar för en vetenskaplig nihilism där alla anspråk är lika mycket värda så är etikens ofullkomlighet ett försvar för en etisk nihilism där det inte finns goda eller onda handlingar utan blott smak och tyckande. Självklart finns det goda och onda handlingar, och vi kan skilja på dem.
På samma sätt skulle jag påstå att det inte finns ett objektivt samvete, som är samma för alla.
