Nu har inte jag läst alla inlägg i denna sorgliga tråd men jag tar mig friheten och tycker till ändå:
De problem som jag upplevde under min korta tid som häktesanställd, var två:
-Dels den
upplevda underbemanningen, alltså ingen underbemanningen enligt organisationsplan, utan den
upplevda. Organisationen ersatte i många situationer person nummer två med en övervakningskamera i realtid. Detta innebar att om jag sänktes av den intagne, så var den intagne "fri" i korridoren eller vart man nu befann sig. Det blir en helt annan situation att hantera den intagne när denne är uppe i "stridsmode" och dessutom har skapat sig manöverutrymme genom att vårdare 1 är utslagen. Jag fick aldrig förklarat för mig varför man skulle vara färre än tre personer. Om en vårdare då slås ut vid en händelses början, är man likafullt i numerärt övertag.
-Dels att Kriminalvården gav sig den på att det (iaf för tre år sedan) absolut skulle anställas kvinnliga socionomer som vårdare. Jag och många andra icke socionomer upplevde att de utsatte sig själva och oss övriga kollegor för onödiga risker, genom att vara allt för godtrogna mot de intagna. Var det någon vårdare som fick för sig att gå in/sätta sig själv inne hos en intagen eller ge en alvedon ur egen ficka.., tyvärr var det alltid en socionom-utbildad. Detta och annat, så som agerande vid larm, gjorde att det fanns en ej uttalad otrygghet inom personalen. Jag kände själv en otrygghet att jobba med vissa av socionomerna och de kände säkert samma sak med mig, då jag aldrig litade på den intagne utan hela tiden tänkte säkerhet isf. människovärde.
Nu skriver jag socionomer som om de var en homogen grupp. Jag menar naturligtvis inte så, men det gör det enklare att beskriva olikheterna.
Jag vet inte hur rekryteringen av personal ser ut nu, men nått har gått ruggigt fel när en vårdare, oavsett vad för vårdare, hamnar i en 1 mot 1-situation med en väl dokumenterad dåre. Att "tvåan" suttit och kollat i kamera förvånar mig inte. Att "tvåan" blir av med batongen förvånar inte heller, tyvärr...
Mvh