Terje Hellesös eventuella diagnoser

Har precis kommit hem från Skåne; har under helgen haft en workshop i djurfoto på Christinehof på Österlen. Under fredagskvällen hade jag också en föreläsning där jag berättade om mitt lodjursprojekt och även visade de bilder jag hittills gjort i projektet. Väl hemma när jag startar upp datorn och kollar min mejl ser jag ett antal mejl från olika personer som vill tipsa mig om ett blogginlägg som mycket grovt ifrågasätter ärligheten i mina bilder och även i mitt fotograferande i stort. Har även fått en kommentar här på bloggen som tipsar mig om samma blogginlägg som skrivits av Gunnar Glöersen, jaktvårdskonsulent i Jägarförbundet.

Han har skrivit om mig och mitt projekt kring lodjuren här i Mullsjöskogarna, men kommenterar även min mårdhundbild, mina uttalanden kring Mårdhundprojektet, mitt närmande till djuren i vad jag tycker en mycket nedsättande och förlöjligande ton, hur jag blivit vän med en lång rad olika djur upp genom åren – och han ställer även frågan vilken slutartid som behövs för att frysa en tornseglare. Han kommenterar även mitt användande av begreppet ”göra en bild”, och gör kopplingar till det att göra en bild i datorn.

Jag tänker inte komma med något försvarstal, var och en får givetvis bilda sin egen uppfattning – men jag upplever stora delar av hans blogginlägg som ”grovt förtal” och ett ”grovt ifrågasättande” av mitt bildskapande i stort. Hela mitt sätt att fotografera blir mer eller mindre satt frågor till; antingen det nu är mina lodjur, skogsharefotograferandet mellan 1987 och 2000, mina vargmöten eller en av mina bästa och mest kända tornseglarbilder.

Sedan kommer det ett antal, vad jag tolkar det som, ledande frågor: 1) Finns det någon gräns för vad man får och inte får, i bildsammanhang? 2) Kan man via Photoshop placera ett lodjur i vacker natur? 3) Har inte lodjuret i juligrönskan vinterpäls? 4) Hur är det med lodjuret som speglas i tjärnen, går den i luften eller på land och kan man verkligen se tassar i den vinkeln? 5) Varför är gräset gult, men lodjuret blått? Borde de inte ha ungefär samma färg? 6) Vilken slutartid krävs för att frysa en tornseglare i flykten?

Jag kan svara snabbt på dessa frågor: 1) Givetvis finns det inte det, det finns inga gränser! Detta har jag vidhållit i alla år som jag fotograferat! Däremot väljer jag uteslutande att vara gränsöverskridande i mitt fotograferande, inte i datorn efteråt! 2) Det kan man säkert, har själv sett ett antal sådana bilder upp genom åren. Något av detta har näst intill varit omöjligt att genomskåda, men det mesta går snabbt att avslöja. Däremot är det inget jag sysslar med om han på något sätt försöker indikera detta! 3) Nej, lodjuret har sommarpäls – då bilden gjordes 15 juli! Däremot var det grönstick i skogen och lodjuret sitter i skuggan. Det kalla gröna ljuset neutraliserar de varmare rödbruna tonerna i lodjuret så att färgen nästan försvinner. Borde kanske använt ett färgkorrektionsfilter, men har inte detta till 400 mm’en. Kanske går detta att korrigera i Photoshop i efterhand, men detta vet jag inte hur man gör. Men jag accepterar grönsticket, och har ett flertal bilder upp genom åren även från den analoga tiden, där grönsticket ”fungerar” iallafall. 4) Lodjuret är i rörelse och brytningarna i speglingen kan i många fall ge konstiga effekter. Dels pressar speglingen ihop lodjuret och dels lyfts lodjuret upp mot bakgrunden, mer än det skulle gjort om det inte var en spegling. Lodjuret svävar heller inte i luften, vilket framgår med bättre tydlighet när man betraktar bilden i full storlek och inte i det mindre formatet i bloggen. Däremot är lodjuret i rörelse. Tassarna syns hur tydligt som helst då det är minimal vegetation just där lodjuret rör sig, vilket jag mer än gärna kan visa fram för herr Glöersen under en utflykt till platsen senare i höst efter att lodjuren valt att överge platsen så att vi inte stör. 5) Nu vet jag inte vilken bild som herr Glöersen syftar på, men detta kan givetvis förklaras mycket enkelt med vilken färgmättnad och vilken vitbalans man har inställd i kameran. Jag har ett stort antal gånger fotograferat blåtonade fåglar eller djur i gul omgivning, och givetvis också vice versa. Jag har ett flertal orginalfiler i datorn att visa fram om så önskas, och även ett stort antal diabilder om nu herr Glöersen är allmänt skeptisk till digitala bilder! 6) Det beror givetvis helt på hur tonseglaren rör sig, och i vilken hastighet och avständ till kameran. Jag har ett flertal skarpa tornseglare på 1/100 sekund, men också torneglare i rörelseoskärpa på 1/250 sekund. En ”passivt” seglande tornseglare (som inte aktivt jagar en insekt) rör sig inte lika snabbt över landskapet. Om den dessutom inte heller rör sig i direkt sidled så kan det gå att frysa en tornseglare säkerligen neråt 1/50 sekund. Beroende lite på hur stor den är i bild och hur nära den är kameran. Men också var i bilden den är placerad. Används fisheyeobjektiv så kan föremål röra sig rätt mycket i centrum av bilden och inte blir rörelseoskarpa, pga den karakteristiska optiska konstruktionen i fisheyeobjektivet. Utåt kanterna blir det däremot precis motsatt, ett föremål hamnar mycket snabbt i rörelseoskärpa även på mycket snabba slutartider då föremålet i sig är mycket förvridet.

Så, det var hans frågor!

Sedan ställer jag mig mycket frågande till dessa indikationer (kursiv text är citat, mina kommentarer kommer direkt därefter):

”Sen kollade jag den bild som journalisten frågade om. Det var ett svartvitt foto på ett vilt lodjur fotograferat på 1 m håll! Det var konstigt, men kanske inte omöjligt. Men så började jag läsa texter och kolla andra bilder. Ju mer jag läste, ju mer skeptisk blev jag.”
Herr Glöersen får mer än gärna läsa alla artiklar/boktexter jag skrivit upp genom åren, titta på mitt bildarkiv (både det analoga och digitala), lyssna på någon av mina föreläsningar, ta del av vad som sägs under mina fotokurser mm. Bara för att kunna få en ännu bättre helhetsbild av vem jag är som naturfotograf. Vad jag står för, hur jag arbetar, hur jag fotograferar, hur jag tänker. Herr Glöersen får gärna vara med ut när jag fotograferar och givetvis titta direkt på mina bilder i kameran, långt innan ett bildbehandlingsprogram i datorn ens har kommit i närheten! Sedan när han fått en helhetsbild av vem jag är som naturfotograf, så får han gärna komma med nya uttalanden!

”Även jag gillar att fotografera, mest som hobby. Det har gjort mig intresserad av andras bilder. Jag tycker mig ibland kunna se på sättet en bild är tagen, vem som är fotograf. Det var i och för sig lättare förr, innan digitalkamerans tid och innan Photoshop! För visst skiljer sig Bertil Petterssons björnbilder från t ex Staffan Wistrands.”
Innebär detta att herr Glöersen gillar Bertil Petterssons björnbilder mer än Staffan Widstrands björnbilder? Sedan får han givetvis även bedöma mig som naturfotograf i mina analoga diabilder, eller mitt svartvita negativa arkiv. Han kanske då skulle se att jag har en röd tråd i min bildstil, både i det analoga och det digitala. Kanske skulle han då också få lära sig lite mer om att jag hållit på med mina ”konstiga” bilder i alla år. Även långt innan herr Glöersen nu fick upptäcka mig som fotograf!

”Men här hittade jag en fotograf, som utsetts till ”Årets naturfotograf” av Naturvårdsverket 2010 och som onekligen har en egen stil. Nu är smaken som baken, delad! Men för mig blir det lite för bra, för att vara sant! Och det som verkar för bra för att vara sant, är sällan sant!”
Jag vill först tacka så mycket för att han sett att jag har en egen stil! Men jag undrar nu också vad som är ”för bra”? Är det för att han nu plötsligt upptäckt mig som fotograf, efter att jag under mer än 30 år utvecklat mitt fotograferande steg för steg – och att han har svårt att tro att en för honom helt okänd fotograf, ”plötsligt” gör bra bilder? Jag tycker själv att vissa delar gått oerhört långsamt. Första lodjursbilden gjorde jag 1982, först 2010 gjorde jag den första lodjursbilden jag blivit riktigt nöjd med. Det tog 28 år! Sedan är givetvis herr Glöersen välkommen att ta del av mitt systematiska arbete i hur jag tänker när jag utvecklar mina bilder, och det enorma arbetet som ligger bakom.

”Lite längre ner på sidan hittar jag förklaringen till hans negativa inställning till mårdhundsprojektet. Han hade fotograferat en mårdhund i Mullsjö! Nu sätter man ut fällor i området och media intresset är stort. Fotografen är i ropet igen!”
Och vad menar herr Glöersen att fotografen är i ropet igen? Med facit i hand skulle jag valt att vänta minst ett halvår innan jag publicerade mårdhundbilden här i bloggen. Men jag kunde inte drömma om den uppmärksamhet det skulle ge. Sedan är jag djurvän och om jag ser att mårdhunden kan fara illa, pga av att jag fotograferat den och dessutom bevisat att den finns i Mullsjöskogarna – då ser jag mitt fotograferande som att det varit till nackdel för mårdhunden. Och det gillar jag inte alls! Från början var jag inte alls kritisk till Mårdhundprojektet, men när jag började läsa på tyckte jag ett flertal punkter kändes onyanserade och saknade ett bredare underlag för de slutsatser man tagit kring mårdhunden som djurart. Jag saknar underlag från zoologer eller biologer och deras forskningsresultat, om mårdhunden är ett sådant stort hot för den svenska faunan! Det vidhåller jag tills jag får ett bredare underlag!

”Det vore mig främmande att säga att han ljuger om sina bilder. Han skriver nämligen inte att han tagit en bild, han har gjort dem. Om det har att göra med att han har norska som modersmål vet jag inte, kanske heter det ”laget et bilde” på norska, eller om han verkligen ”gör dem” låter jag vara osagt.”
Om det nu vore främmande att säga att jag ljuger om mina bilder, varför är då blogginlägget i övrigt fullt av indikationer som tyder på att du tycker att jag ljuger? Och varför raljerar du över mitt språkbruk? Jag har under alla år som fotograf använt begreppet ”göra bilder” – även på den analoga tiden. Alla som känner mig sedan lång tid tillbaka kan verifiera detta! Mitt ”görande” ligger i bildskapandet, mer än att enbart trycka av kameran. Hur jag aktivt arbetar med komposition, utsnitt, symbolik, känslor mm. Och jag tänker fortsätta ”att göra” bilder (även på svenska) i kameran. För mig är bilden klar när jag trycker av. Mitt skapande ligger innan, inte efter i datorn! Jag förändrar inte mina bilder i datorn i efterhand, om herr Glöersen nu eventuellt skulle tro detta!

”Finns det någon gräns för vad man får och inte får, i bildsammanhang? Naturfotografernas regler säger t ex att man måste ange om en bild är tagen i hägn eller inte. Redan där vet jag att många fuskar. Kan man via Photoshop placera ett lodjur i vacker natur? Självklart, men naturfotograf är man inte, bara flink vid datorn.”
Jag känner så väl till de etiska reglerna till Naturfotograferna/N, och även i PhotoNatura som jag var med om att starta i 1988. Fotograferar jag i hägn, då anger jag givetvis detta! Du indikerar också att du redan vet att många fuskar; betyder det att du ifrågasätter flera framstående naturfotografer? Isåfall får du gärna förklara dig närmre, då din misstänksamhet plötsligt inte enbart riktas mot mig och mina bilder. ”Flink med datorn”? Är det ett försök med att få in norska i texten för att syfta på mitt norska ursprung? Isåfall kan jag säga till dig att jag anser mig vara hyfsat ”flink” med datorn. Jag kan Photoshop i så mån att plocka bort damm från bilderna, konvertera till svartvitt om jag önskar det, eller göra en mindre beskäring för att effektivisera kompositionen. Jag har också lärt mig att arbeta med nivåer, kontrast och färgbalans – detta lärde jag mig när jag försökte få mina inskannade diabilder att se så lika ut digitalt som originaldiabilden.

”Den här fotografen blir snabbt vän med alla skogens djur. Ett litet blink med ögonen räcker för att vargar, lodjur, harar och rävar skall få förtroende för honom. På mindre än ett år är han blivit kompis med 6 vilda lodjur, i Mullsjö! Sammanlagt 150 lodjursobservationer på 9 månader! Jag ligger i lä, jag som vistas mycket i naturen har bara sett lodjur ca 15 gånger i det vilda, på 52 år, trots att jag bor i lodjurstäta Värmland.”
Här upplever jag dig enbart som ironisk, för att löjeväcka mig och mitt sätt att arbeta! Innan du vet lite mer om vem jag är och vilka kunskaper jag har, så borde du varit försiktig med ett sådant uttalande! Om du hade varit bättre påläst så vet jag så innerligt att det inte räcker med ett blink med ögonen. Det tog flera månader med kontakt med Snusen (det ettårige loddjuret som jag fick kontakt med på detta sätt) innan detta skedde. Sedan har jag aldrig varit tillräckligt nära vargar för att kunna blinka med ögonen. Jag vet att det inte fungerar på skogshare, men har lyckats med detta på räv (särskilt Rasmus i augusti 2005) som min fru Malin dokumenterade med sin kamera inifrån bilen för att inte störa händelseförloppet. Sedan har jag verkligen inte blivit kompis med alla sex lodjuren, det kommer du upptäcka när du läser på lite mer om mitt projekt. Om du sedan ligger i lä med lodjursobservationer så har väl det inget med saken att göra, eller? Du måste väl få en helhetsbild av hur jag arbetar innan du kan komma med ett sådant uttalande, eller?

”De flesta naturfotografer kämpar hela livet för den perfekta bilden där ljuset är perfekt och det vilda djuret står på rätt ställe. Den här fotografen verkar ta en sådan bild i veckan! Jag kan ha fel, men jag påminns om en person i det förflutna. Han sa sig ha flera motorcyklar, redan som tonåring. När han en dag ombads visa upp dem ställde han sig framför en murad vägg och sa, herregud de har murat in mina motorcyklar!”
Jag vill först tack för dina fina ord, om att du tycker jag ”gör” en sådan perfekt bild i veckan! Jag skriver medvetet ”gör” för att det har jag alltid gjort, inte får att ironisera mot dig. Tycker själv att jag alltmer lyckas allt oftare, vilket kan bero på att jag hållit på mycket länge med detta. Det är inget jag började med förra veckan precis. Jag är ute och fotograferar 3-4 dagar varje vecka, året om! Fotograferar landskap, blommor, insekter, abstraktioner, färg/svartvitt, däggdjur och fåglar. Allt i naturen! Jag tycker själv att jag lyckas göra bra djurbilder med jämna mellanrum, kanske runt 200 i veckan! Men jag ser hela tiden också hur jag kan förbättra mitt fotograferande. Tror och hoppas att jag kan fortsätta med detta – om ett år kanske jag gör 200 djurbilder i veckan som är ännu bättre! Får jag hoppas… Sedan är mitt bildarkiv inte igenmurat, det finns där att titta i. Utan problemer! Vill du se råfilerna så är det inga problem. Känner du mer för att titta på mina diabilder så kan jag även ordna detta. Däremot är min diaprojektor i sönder sedan många år, så det får bli med lupp på ljusbordet istället. Om du inte tar med dig din egen diaprojektor istället, förstås!

Vi kan sedan titta genom drygt 9 800 diabilder på skogshare; där de gäspar, sover, sträcker på sig, nyser, nosar, skuttar, springer, hoppar, slöar… Samtliga av dessa är från Hallands Väderö under 13 års aktiv fotografering. Jag kan även ta dig med på en tur till Hallands Väderö och visa dig samtliga exakta platser där bilderna är fotograferade. Det kan även bli en spännande återupptäckt för mig då jag inte varit där ute på tio år.

Ni kan själva läsa hans blogginlägg med att klicka på denna länk: http://www.jagareforbundet.se/blogg/...08/drombilden/

Edit: Läser nu i kommentarsfältet under hans inlägg att han även ifrågasätter min skymningsbild på Snusen med prästkragar… Kan berätta att den exakta skärpan ligger på de två prästkragarna i förgrunden. Snusen ligger tyvärr lite utanfär skärpan då han inte var exakt i samma skärpeplan. Brännvidden var 400mm vilket pressar ihop perspektivet, bländaröppningen var 2.8 och slutartiden 1/80 sekund.

(Bilden som illustrerar inlägget är ytterligare en bild på tornseglare gjord på 1/100 sekund. Den är inte riktigt lika bra som den bilden han syftar på, men den har aldrig tidigare publicerats)

Att vara mindre än 1 meter från ett vilt lodjur är något utöver det vanliga. Tankarna får helt annorlunda proportioner än när man ser lodjuret på håll. Jag har under de nio senaste månaderna sett vilda lodjur i Mullsjöskogarna mer än 150 gånger. Ofta har det varit på långt håll, kanske 30-40 meter eller mer. Vilda lodjur i sin fantastiska miljö. Nu under de 2 senaste månaderna har ett av lodjuren, den ettårige hannen Snusen, kommit närmre och närmre. Idag kan jag säga att Snusen söker sig mot mig när jag vistas i hans område.

Däremot är det viktigt för mig, och inte minst också för Snusen, att jag inte lockas av att klappa honom eller ge honom en liten godbit. Snusen är ett vilt djur, och så måste han givetvis få fortsätta vara. Det är oerhört viktigt att han inte förknippar mig med något som eventuellt skulle göra honom mindre skygg för människan. Hittills finns det inga indikationer på detta. Snusen verkar klokt nog skilja på mig och andra människor, när Malin följer med mig ut i lodjursmarkerna håller han ett avstånd till henne på minst 50 meter. Han är dessutom oerhört försiktig med att exponera sig. Hör jag dessutom andra människor på håll, riktas hans uppmärksamhet snabbt mot dessa och han drar därifrån.

Vid detta tillfälle hörde jag plötsligt en hund skälla på håll, vilket fick Snusen att dra iväg. Försiktigt, men bestämd. Jag bedömde avståndet till den skällande hunden till bortåt 400-500 meter. Sedan hörde jag en häst som gnäggade häftigt, i ungefär samma riktning som hunden. Undrade lite om hästen hade fått vittring av lodjuret – jag vet sedan innan att hästar reagerar häftigt om ett lodjur är i närheten. Fast jag är givetvis inte säker, då det var rätt vindstilla under denna kväll.

Snusen var helt tyst när jag satt där helt nära. Inte ens ett försiktigt morrande… När jag för en kort stund blundade, så var det som om jag var helt ensam i skogen. Jag kunde inte ens känna lukten av honom. En oerhört fascinerande känsla, som är svår att beskriva.

Mitt nära möte med Snusen var kort, även om minuterna kändes som en fantastisk evighet. Detta kommer jag leva på lääänge… Längtar redan oerhört till nästa gång jag får möta honom!

(Pentax K7, 17mm fisheye, bl 4.5 och 1/80 sek. 400 ISO, bilden konverterad till s/v i Photoshop)