Snabbrecension av säsong tre
Betyg: 6/10
Klart bättre än det trainwreck som var säsong två (3/10), men betydligt sämre än säsong ett (8/10).
Positivt:
Kopplingen mellan morden och konstverken + det där dockskåpet.
Karaktärerna Henrik, Claes (tidstypisk livscoach), Lise (tidstypisk kontroversiell bloggare), Emil (i rollen som påfrestande men harmlös konstexpert) och cykel/pantlånartjejen (fråga mig inte varför).
Att två av mina favoriter, rättsläkaren och dator-John, fick vara med en hel del. Hade hoppats på bombteknikern Milos från säsong ett, men man kan inte få allt.
Negativt:
Alltför ofta tangerar manus och skådespeleri "dåligt Rederiet-avsnitt"-nivån, i synnerhet när relativt välbärgade svenskar porträtteras. Ex: allt som har med Sagas mamma/familj att göra, i princip varje scen med Åsa Holst (Freddies fru) och hela den meningslösa subplotten med karriärkvinnan Anna (Eurovisionstjärnan som blivit... mäklare?), hennes stereotypt iskalla morsa, hennes stereotypt truligt naive unge älskare och hennes stereotypt stoiske man.
Lite väl många extrema karaktärer på en enda säsong (förutom mördaren har vi krigstraumatiserade Morten som minerar sin husvagn, stalker-Rickard som har ormar och spindlar hemma och stalker-Annika som förstås är begravningsentreprenör och möjligen skall påminna om
Audrey Tautous rollfigur i
Vansinnigt förälskad).
Framför allt: alla "konstverksoffren" förutom Hans var så gott som helt okända för tittarna, så vi fick ingen egentlig relation till dem. Jag hade välkomnat flashbacks eller åtminstone fler och mer målande beskrivningar av dem.
Att slentrianmässigt lägga till en pedofil och slita av honom könsdelarna kan väl passera, men om man nu skall hänga upp en man i en gymnastiksal, ikläda honom en tunna dekorerad med en katt och sedan gå lös på honom med brännbollsträn borde man kunna anföra ett dramaturgiskt starkare skäl än "han var socialsekreterare och (in)såg inte att Filip var ett svin".
(För övrigt hade det inte skadat att specificera vad Filip utsatte barnen för, förutom rummet i källaren. Om det rörde sig om grov fysisk/psykisk misshandel eller sexuella övergrepp är det lite konstigt att ingen av alla barnen gick till polisen vare sig under tiden eller senare.)
Dessutom såg åtminstone inte jag någon större likhet mellan konstverk nummer fyra ("Countdown to Disappointment") och fem ("Cancelling Christmas") och respektive mordfynd (minns inte riktigt hur nummer tre, "En dag på stranden", såg ut).