Kan butik vägra betalning med mynt?

I denna tråden påstår ett antal personer att butiker inte får vägra att ta betalt med mynt men inte en djävel har hittills kommit med nån form av källhänvisning.
https://www.flashback.org/t1661207

Samtidigt kan man läsa lite överallt på FB att butiker kan neka människor bäst fan de vill att handla sålänge det inte är diskriminering så frågan är, kan en butik vägra betalning med mynt?
/Arne.Anka

Dem får väl vägra vadfan dem vill? Vill dem inte sälja en korv till dig av någon anledning så får dem väl det. Så länge det inte är något rasistiskt skäl eller liknande, diskriminering alltså. Går väl att hitta på vad som helst.

Dem kan vägra dig entré för att du är ful. Motivera kan dem göra på annat vis.
Så tl;dr - ja.

Kort sagt

Ja det kan de. Ni sluter ett avtal efter bådas viljeförklaring. Om de sedan har villkoret att betalning ska göras med kort så kan du välja att ingå avtalet eller inte. De har ingen skyldighet att sälja till dig över huvudtaget.

Butiksägaren/chefen bestämmer vilken valuta det är som gäller, vem som får handla osv.
Butiker kan neka folk som vill handla för enkronor lika mycket som dom kan för jubileumsmynt fast att båda är giltiga valutor.

Ja. Det är dock, så vitt jag vet, inte reglerat i lag.

Tycker du inte det är lite tröttsamt att komma med konstateringar som saknar grund, eller i varje fall inte har något stöd du kan referera till även om det vore rätt?

I 5 kap. 1 § andra stycket i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank stadgas att sedlar och mynt som ges ut av Riksbanken är lagliga betalningsmedel. I förarbetena till lagen anges
att detta innebär att var och en är skyldig att ta emot sedlar och mynt som betalning (prop. 1986/87:143 s. 64).

Sen är det en annan sak att varje affär kan sluta avtal med vem de vill, de kan inte neka någon att betala med mynt.

Fan vad oväntad, att du kollade upp förarbeten med en sån sak.
Färdigutbildad jurist antar jag?

Jag läser vad du skriver, och det var intressant. Ställer mig dock tveksam till om propositionens uttalanden verkligen kan användas för att inför någon typ av kontraheringstvång för kontanter. Om detta vore fallet i verkligheten skulle det ju minst sagt få tydliga följder för en mängd verksamheter, exempelvis banker.

Min bedömning är att uttalandet tar sikte på något annat. Enligt skuldebrevslagen kan ju avtal slutas om att betalning skall ske i viss valuta. Ett förslag kan vara att lagstiftaren menar att man i avtalsförhållanden är fri att avtala om valuta eller betalningsmedel, men att man i utomobligatoriska förhållanden är skyldig att emotta svenska mynt eller sedlar som betalning. Det skulle också kunna betyda att företrädare för det allmänna är tvungna att ta emot sådan betalning.

Det där är ju helt irrelevant. Självklart finns det lag som definierar "legal tender" men som ormanoff konstaterar så borde det troligen inte tolkas som ett de facto kontraheringstvång till att tvingas acceptera gigantiska mängder mynt, mängder som kanske helt enkelt inte är hanterliga, som betalning för en vara/tjänst. Inte för att det var frågan om särskilt många mynt i TS fall. Men visst är det en intressant fråga att reda ut och jag hade gärna lärt mig mer.

Avtalsingående är en sak, betalning en annan (även om gemene flashbackare har svårt att skilja på detta).

Svea hovrätts beslut ÖÄ 1269-11. En person ville sätta ned pengar hos länsstyrelsen som sa nej eftersom de inte ville ha kontanter, rättens motivering kring det lagrum Ivecc nyligen nämnde:

Betydelsen av uttrycket kan emellertid inte vara så begränsad att en betalning anses gjord med befriande verkan endast för det fall borgenären godtar betalningen. Att en godtagen betalning har skett med befriande verkan gäller nämligen oberoende av vilket betalningsmedel som har använts och någon särställning för lagliga betalningsmedel blir det därmed inte fråga om. Betydelsen av uttrycket lagliga betalningsmedel får anses vara den som framgår av förarbetena. En annan sak är att avtal kan träffas beträffande vilket betalningsmedel som ska användas och att en part för att ingå avtal kan ställa villkoret att betalning ska ske på annat sätt än med sedlar
och mynt (jfr 7 § lagen [1936:81] om skuldebrev).

Så som jag ser det har butiken genom kassörskans ställningsfullmakt inte ingått avtal förrän denne på något sätt har accepterat betalningen och transaktionen är genomförd, när denne då upptäcker vilken betalning kunden avser använda sig av, dvs. en massa mynt, lär kassörskan kunna neka avtalet snarare än betalningen. Innan man ser pengar eller betalningskort vet ju denne överhuvudtaget inte ens om ett avtal rimligen kan ingås (även om det kan antas). Men det är onekligen intressant att gå på djupet med det här, i praktiken är det ju inte avtalet kassörskan inte vill ingå, bara betalningsmedlet denne skyr, men samtidigt är det ju fullt logiskt att två avtalsparter ska kunna avtala kring betalningsmedel och i det här fallet verkar betalningsmedel/avtal sammanfalla. I praktiken är det väl främst i situationer som t.ex. nedsättning hos länsstyrelsen där det aktuella lagrummet får betydelse.

Ingen påstår väl att koiskägaren är lagligt skyldig och begår ett brott om han nekar dig att köpa ett tuggummi och betala med en 500-lapp?

Lika lite är det ett brott om koiskägaren inte accepterar 1.2 kg mynt som betalning för några cigg-paket.

Jag tänkte att det vore mycket bättre att fortsätta diskussionen här bland Flashbacks jurister.