EMU går i graven.

Det kan vara vart att tipsa tradens lasare om den basta kombinationen av realtidsuppdatering och analys av situtionen, presenterad av en av varldens basta tidningar:

http://www.telegraph.co.uk/finance/debt-crisis-live/ for portalen

(Dagens: http://www.telegraph.co.uk/finance/debt-crisis-live/8911660/Debt-crisis-live.html)

Monkozel-mötet: "Nein" till euroobligationer.

Blir det återkommande bulletiner kan de väl undertecknas :

Mon Komerz

Italienska 2-åringen uppskruvad till 8,03 procent .. (The Telegraph)

Hoppas Tyskland meddelar avsikt att inom kort lämna valutasamarbetet och att Angela Merkel tillönskar Barroso, Sarkozy och van Rompuy Fröhliche Weinachten ..

Det är intressant vad man kan utläsa av marknaden och räntor osv:

Den nuvarande mer akuta krisfasen började ju den 28/10, då beslutet att skriva ned Greklands skulder med 50% togs. Effekten blev att räntorna i framför allt Italien började stiga.

Fram till 9/11 trodde uppenbarligen marknaden att bara Italien och kanske Spanien var högriskländerna, då deras stigande räntor följdes av en motsvarande sjunkande nivå i Tyskland. Kapitalet "flydde" till Tyskland istället för länderna i syd.

Men från 9/11 har något hänt, nämligen att även Tysklands räntor börjat krypa uppåt. Detta kan inte tolkas som något annat än att från det datumet började marknaden på allvar spekulera i en kollaps av hela Eurozonen. Kronan på verket kom i onsdags, då inte ens Tyskland lyckades sälja så många statsobligationer som man ville. Det fanns helt enkelt inte köpare (givetvis fanns det köpare till en högre ränta, men ett land som Tyskland kan inte erbjuda högre ränta hur som helst då det skulle skapa väldigt stor oro. Hellre välja att inte sälja så många obligationer som man ville, det ger mindre "eko" som misslyckat, än kraftigt stegrad räntenivå.

Nu är det fullt kaos. Effekten av att tillsätta teknokraten Mario Monti som premiärminister i Italien (tillträdd 16/11) blev kortvarig, kanske någon veckas respit. Men nu har alltså åter Italiens räntor stigit till helt ohållbara nivåer, och denna gång finns ingen Berlousconi att avsätta. Man har redan en ekonom vid rodret, som var tänkt att ge trovärdighet.

För trovärdighet är det som allt handlar om nu. Marknadens psykologi är sådan att länderna MÅSTE utstråla trovärdighet, kontroll, fast hand vid rodret. Det spelar ingen roll hur illa det är, om marknaden tror på att man kommer att fixa det, ja då får man låga räntor. Men om marknaden inte tror det, så spelar det egentligen ingen roll hur ekonomin ser ut just nu, räntorna kommer att sticka ändå.

Nu finns det i praktiken bara två saker att välja på:
a) Euron kollapsar
b) Eller Tyskland släpper sin motvilja att ge ut Euroobligationer

Alternativ (a) kan helt enkelt inte tillåtas. Då återstår bara alternativ (b), vilket innebär att mardrömmen för Tyskland blir verklighet (och Finland). Man dras alltså in i en framtid med en svag valuta, dålig trovärdighet, hög inflation. Hela det tyska folkets strävan sedan 50-talet, då man byggt upp det tyska industriundret, är förgäves. Tyskland blir ett spaghetti-land.

Så är det, och detta vill Folkpartiet leda även Sverige in i.

Och Tysklands motvilja in i det sista på att gå med på Euroobligationer är förståelig. Det kommer att ta decennier (om någonsin möjligt) att bygga upp ett förtroende för Euron som är lika granitfast som förtroendet för Tyskland.

Att överhuvudtaget rädda Italien, Spanien, Grekland, och till viss del även Frankrike, genom att låta sedelpressarna vid ECB i Frankfurt gå varma kommer uppskattningsvis att leda till en inflation i Eurozonen på mellan 5-10%.

Skillnaden mellan skakiga statsfinanser med låg trovärdighet och inflation på 5-10%, gentemot stabila finanser, hög trovärdighet och inflation på 2% är så enorm så det knappt går att greppa. Kostnaden i reda pengar (dvs skillnaden i tillväxt) för Tyskland på säg 30 års sikt, är så enorm så att alla skuldbelopp man nu pratar om förbleknar totalt.

Så dyr blev Euroläxan för Tyskland. Vila i frid.

Kostnaden för Tyskland att rädda Euro-samarbetet kommer på 10 års sikt att kosta tyskarna mångdubbelt mer än att låta Euron kollapsa nu och återinföra den tyska marken. Euron kommer att vara ett oerhört kostsamt projekt för alla inblandade. Tyskarna får betala för slösaktiga italienare, spanjorer och greker och sydeuropéerna kommer att få genomlida drakoniska besparingar.

Alla kommer att förlora.

Jag håller med, och det som det just idag spekuleras i är att Angela Merkel också är benhårt fast i den åsikten. Fram till för bara några dagar sedan "trodde" finansmarknaden att Merkels motstånd mot Euroobligationer var något av ett spel, och att det skulle bli sådana ändå tillslut. Men det som hänt (och kanske mest idag, svarta fredagen) är att marknaden nu ändrat sig och faktiskt verkar tro att Merkel håller med om ditt fetstilta ovan. Enligt mätningar är tydligen ca 80% av Tyskarna emot Eurobonds. Så Merkel har att välja mellan att bli den "störste tyske landsförrädaren" i historien, eller att sänka Euron. Och just nu spekuleras det alltså att hon inte väljer att bli landsförrädare.

Bered er på några stormiga månader, och sedan svåra år. Men det är bättre att det sker nu än att ge årtionden av lidande.

Hela Europa kommer att må bättre på sikt när man kastat av sig Euro-oket. Endast Folkpartiet vill fortfarande att Sverige går med (eller vill de verkligen det nu, på kvällen den 25/11 2011? Maila gärna dem och fråga)

Bra länkar. Förutom den mycket oroande ekonomiska utvecklingen, så gillar jag uttrycke Eurogeddon. Det är väl precis dit vi är på väg i nuläget. Jag hoppas att svenska banker, precis som de brittiska, förbereder sig på kollapsen.

Jag vågar nog sätt sju och femtio på att Carl B Hamilton kommer att euroforisk förespråkare för EMU långt efter att euron är borta i den mening vi känner den nu.

"långt efter att euron är borta .."

Carl B Hamilton blir antagligen mannen som ger illusionen och fantombegreppet en dimension till.

På sikt lär EUR bli en klubb vars medlemmar lär bestå av Tyskland,Holland,Österike och ev Belgien och Frankrike. Tyskland= Euro och de lär inte få uträda ur valutaunionen då detta var ett villkor för den tyska återföreningen, så de andra lär göra allt för att vara kvar......särskilt Frankrike.

Annars består ju inte EU-unionen om detta spricker och Frankrike hamnar utanför,eller om Tyskland hamnar utanför beroende hur man ser det. Unionens kärna är ju Tyskland och Frankrike och hamnar de i två olika läger är vi återigen tillbaka i det politiska förhållande som rådde 1913 och 1938.

Då består slutligen "unionen" enbart av Tyskland och dess vasallstater Holland och Österike samt kanske ytterligare någon. Det fjärde riket.

Ett europeiskt Tyskland eller ett tyskt Europa och striden gäller som sagt vem som ska ha rätten att emittera sedlar med Tyskland (Europa) som bas.

Detta förutsåg man inte 1971 när Nixon övergav dollarns koppling till guldet,under den tid då hela världen hade dollarmyntfot. Nu har vi ingen myntfot alls. Vilket centralbank som helst kan emittera hur mycket valuta som helst och devalvering anses nu vara lösningen mot konjukturnedgång genom att sänka det egna kostnadsläget genom att devalvera eller emittera statsobligationer. På så sätt drabbas grannländerna istället för den egna kostnaden för arbetslöshet. Kan alla länder agera likadant...samtidigt?

Om alla länder devalverar mot varandra,vilket i praktiken innebär att man vältrar över de egna kostnaderna för arbetslöshet till grannländerna kan man ju undra hur det går med pappersvalutornas framtida värde,eller hur?
Den som förlorar lär vara de som sparar i den egna valutan och finansierar staternas statskuld och detta är ju främst tyskarna. De vill inte spekulera på börsen utan ha sina besparingar i en valuta som behåller sitt värde över tiden och gynnar arbete och sparande genom en hög ränta i den egna valutan.

Alla valutor kan ju inte sjunka mot varandra samtidigt och valutaunionens tanke var just att förhindra länder att exportera sina problem genom att bjuda under varandra på den internationella exportmarknaden genom att sänka priset. Då omstruktureras ekonomierna och de äldre strukturerna ifrågasätts snarare än att man låter valutan och spararna ta smällen och börjar om på ny kula.

Detta som slutade med i Sverige efter krisen 1991/92 och slutligen tog itu med våra strukturproblem.
De som vi förr exporterat till våra grannländer och inte varit populärt.

Tanken är ju att man istället för en hårdvalutapolitik och korrigerar strukturproblemen,när ett land avancerar i den ekonomiska hierakin och får högre kostnadsläge. Om nu detta är orsaken till problemet. I andra fall kan det vara en överdimensionerad offentlig sektor som man försöker finansiera genom att emittera nya statsobligationer och med tiden till alltmer högre ränta och medföljande inflation. Det betyder inte alltid att samhället behöver vara en välfärdstat utan helt enkelt att krigsmakten är överdimesionerad och att slutligen ingen vill finansiera den,då räntan inte täcker inflationen.

När dessa sydländska länder slutligen fråntas sina "sedelpressar" tvingas de ta itu med sina strukturproblem och politiska korruption,vilket med tiden troligen ändå skett över tiden.