Stephen King

En av dom största skillnaderna tycker jag är Henry Bowers.
I filmen är han precis som vilken mobbare som helst.
I boken får man följa hans utveckling från lite småtokig (dödar Mike´s hund) till fullfjädrad psykopat (dödar sin egen pappa)

En annan sak är hur Derry är uppbyggd kring den onda energin.
Alla katastrofer som inträffar vart 27:e år nämns bara som hastigast i filmen och då bara i förbifarten (Mike visar foton ifrån verket som sprängdes)
I boken får man utförliga berättelser om flertalet av dom märkliga saker som hänt (branden vid Svarta fläcken, när rånarligan blev ihjälskjuten osv)
Dessutom så förstörs nästan hela staden när Det äntligen dör.
I filmen händer inget speciellet.

Patrick Hocksetter är en väldigt intressant karaktär som är med i filmen men som nog inte ens nämns vid namn. Hans namn står dock med i roll-listan.
I boken får man reda på hur otroligt sjuk denna pojke verkligen är.
Vid fem års ålder kväver han sin lillebror.
Senare hittar han ett kylskåp på soptippen där han låser in fåglar, hundar och katter så att dom kvävs till döds.
Han har även en homoerotisk upplevelse med Henry men dör snart därefter.

Klubbstugan och byggnationen av denna förekommer inte alls i filmen och därför heller inte rökgropsritualen dom utför i den. Ritualen ger ett något kryptiskt svar till vad Det gör här.

Heller inte Chüdritualen är alls med i filmen, den är avgörande för Det´s undergång men förmodligen var det för komplicerat att ha med i filmen.

Huset vid Neibolt Street är heller inte med, en otroligt viktig del i boken då det är platsen där Eddie ser Det för första gången. Det är även där Förlorarklubben utmanar Det första gången och tvingar ner denna i kloakerna.
Det är även härifrån Det tar sig upp till ytan.

I filmen talas det bara om att dom har avgett ett löfte att komma tillbaka.
I boken skär Stan allihopa i händerna för att dom ska avge ett blodslöfte. Ärren försvinner genom åren men återkommer när Mike bestämmer sig för att ringa runt.

Det otroligt vemodiga slutet i boken är inte lika vemodigt i filmen.
Sist jag läste boken var jag nära till tårar när även Mike började glömma bort det som hänt och adresserna och telefonnumren började blekna i hans adressbok.
Filmens slut lämnade icke ett sådant intryck hos mig. Kan knappt minnas hur den slutade.

En relativt kort novell gjord till en 1,5 timme lång skräckfilm? Ptja, gick väl sådär.

I filmen så blir Jims bror Wayne dödad av några busar i en tågtunnel, sedan kommer tåget och dödar även busarna. Massor av år senare så kommer busarna tillbaka för att jävlas med Jim. Dom dödar tre personer i klassen han undervisar för att kunna ta deras platser. Dom hotar och skrämmer Jim, hans fru och deras son.
Filmen slutar med att dom upprepar det som hände i tågtunneln. Wayne återvänder ifrån dom döda och busarna får möta hans ilska. Jim övertalar sin bror (som verkar ha väntat i limbo) att han ska "gå in i ljuset". Han gör det och filmen slutar lyckligt.
Alltså är det busarna som titeln antyder på.

I novellen däremot är allting mycket olyckligare och mörkare (på ett bra sätt). Detta är en av dom bästa noveller jag har läst.
Samma grej här, Jims bror Wayne blir dödad av några busar men busarna dör inte.
Istället för Jim långt senare reda på att dom dog i en bilolycka ett halvår senare.
Likväl återvänder dom och vill jävlas med Jim. Dom dödar hans fru (dom har ingen son o novellen) och Jim utför en ritual för att framkalla en demon i form av sin bror (bl.a. får han offra sina pekfingrar).
Dom upprepar ungefär det som hände i tågtunneln och demonen dödar busarna. Demonens (Waynes) ansikte smälter och demonen säger "Jag kommer tillbaka, Jim".
Boken slutar med följande meningar:
"Jim mindes varningen från "Att framkalla demoner" - faran som medföljde sådana här varningar. Man kunde kanske tillkalla demonerna och få dem att utföra en viss uppgift åt en. Man kunde kanske till och med bli av med dem.
Men ibland kommer de tillbaka.
Han fortsatte nerför trapporna igen, och undrade om mardrömmen egentligen var över när allt kom omkring."
Här är det alltså demonen som titeln antyder på. En väldig skillnad där. Men både novellen och filmen är väldigt spännande dock.

Enligt mig den bästa filmatiseringen av en King-bok (och kanske den bästa film jag någonsin sett), förmodligen därför att King själv skrev manus.

Skillnaderna här är inte allt för stora men ändå tillräckligt stora för att nämnas.

Juds fru Norma har i filmen ersatts av Missy Dandridge (en märklig husa hos paret Creed). Karaktären Norma är mycket intressantare enligt mig.

Vägen till gravplatsen är i boken en väldigt lång och smärtsam färd med massor av läskiga ljud och syner.
I filmen har dom bantat ner det väldigt mycket. Fortfarande läskigt och jobbigt men inte lika genomtänkt.