Citat:
Själarnas maskerad börjar med två unga människor, som mötas på en restaurant, vid supé och dans. Han är en hygglig gosse, utan särskilt framträdande egenskaper, hon en vacker och god flicka. Hon är endast en aning låghalt, alldeles som romanhjältinnorna ibland hos sådana ömhjärtade författarinnor som Fredrika Bremer och Elin Wägner. Dessa två finna varandra helt och älska varandra utan gräns. - "Ja, det var Kärleken. Den fullkomliga. Den som är utan tankar, bara finns, är till i sig själv."
Om denna stora kärlek handlar novellen, den har intet annat innehåll. Den är lyrik av samma art som Hjärtats sånger, den 1926 utgivna diktsamlingen. Också här lyssnar man till en hjärtats sång; den stiger sakta, blir till jubel som fyller rymden, sjunker i trötthet och oro, och brister plötsligt. Sin höjd når den mot en bakgrund av toscansk sommar. Åter måste man göra den reflexionen att Lagerkvist är tillräckligt av diktare för att inte behöva undvika det banala; han vågar således skicka sitt unga par på bröllopsresa till Italien. - "Vita nuova", säga de två, då de tryckta intill varandra gå på upptäcksfärd i Dantes Florens: "Nytt liv igenom kärleken."
Det är inte bara de lyriska skildringarna från Italien som för tanken till romantiken. Älskaren är lik de gamla romantiska hjältarna, som inte hade något yrke, någon social placering: han uträttar ingenting, lever bara för kärleken. Dock finns det realiteter i denna historia, en tung och smärtsam verklighet, som hindrar det hela från att förflyktigas. Att kvinnan är en smula halt hör med till denna verklighet, men blir i deras stora lycka till ett ringa ting. Det verkligt svåra blir först så småningom klart: att hon inte kan få barn. En så trivial omständighet skulle ju de gamla romantiska berättarna inte ha noterat. I Lagerkvists romantiska nutidshistoria blir detta emellertid berättelsens avgörande moment, det som vållar denna sköna kärleksdikts tragiska upplösning.
Men är det då en nutidshistoria, och är det vad vi kalla verklighet? Författaren menar något annat. Han har berättat om "själarnas maskerad", han har fört oss till själens land, där allt är skönt och upphöjt. Sin berättelse slutar han så: "Detta är vårt besök i det land där själarna vistas. Där är inte som här. De har en tillvaro ovan denna, en högre och fullkomligare som strålar oss emot med sitt ljus. Det är själens land, där den har sitt egentliga hem. Och i det landet är det alltid fest. Där är alltid maskerad."
I ljuset av dessa ord vill Pär Lagerkvist ha novellen läst. Man kan känna sig osäker om hans intentioner, men själva de klargörande slutorden ha ingenting främmande. De låta välbekanta, man skulle nästan tro dem hämtade ur Platons Faidon.
Citat:
Det är en besjälad realism i dessa berättelser. Då jag söker efter ord att närmare karakterisera den konst som Lagerkvist nått fram till i Kämpande ande, stannar jag vid ett ställe i Själarnas maskerad. Den unge mannen tar avsked på natten, efter det första sammanträffandet med den älskade. - "De stodo inför varandra på nytt, han såg henne igen, för första gången sedan där inne, hennes rena skönhet med detta slutna, allvarliga över sig som gav en så djupt personlig karaktär. Blicken hade något strålande när den mötte hans. Sedan tycktes den skifta, få mindre glans, mer av värme i stället. Och ansiktet blev så där underligt bart, så inifrån levande, helt besjälat..."
Liksom detta ansikte ter sig nu hos Pär Lagerkvist verkligheten genomlyst av själ. Ser man tillbaka på hans produktion är det mycket i den som förefaller överspänt och oklart. Verklighetsinnehållet är ibland svagt. Han tycks ha förbisett det under sina experiment med olika genrer och former. Men då man ser på denna utveckling som helhet, finner man den inte bara intressant; det står klart att den också har något riktigt och ofrånkomligt. Lagerkvist är diktare av inre nödvändighet. Det har blivit tydligare nu, under den nya fas i utvecklingen som betecknas av Det besegrade livet och Kämpande ande.
