Pär Lagerkvist böcker

Bödeln, läs bödeln, ett fullkomlig unheimliche språk.

Jag antar att du hunnit läsa den sen 04, men för säkerhets skull svarar jag ändå.

I Den svåra resan (från livmoder till grav?) utspelar sig i Danmark, uppskattningsvis omkring tio år efter Gäst hos verklighetens slut. Unge herr Lagerkvist har blivit äldre, tröttnat på Växjö och ensam flytt till Danmark för att därigenom söka bot mot meningslösheten. Han stannar till på ett pensionat, eller om det var ett hotell, för överklassens gåsleverpastejsätande rultiga kvinnor. Där spenderar han en tid, kommer i kontakt med en flicka i hans egen ålder. Hon brukar sitta ensam en bit bort från de andra och börjar efter en tid berätta om sin barndom för honom.
De utvecklar så småningom en Barabas/Sahak-relation.

Enligt mig är det det bland det bästa han skrivit.

Läste förresten ut Barabas igår. Var ganska länge sedan jag läste Lagerkvist, så minns inte om det är unikt för denna, men den berättades på ett mycket speciellt sätt. Det är sällan huvudrollen står i direkt fokus. Lagerkvist formulerar sig sällan i stil med "Nästa dag gick Barabas ut igen för att tala med de kristna". Oftast blir det som så att det formuleras ur bi-rollernas perspektiv: "Dagen därpå såg de kristna Barabas komma vandrande längs gatan".
Genom nästan hela boken är Barabas alltså ur fokus. Man får höra de andras tankar och funderingar kring honom, snarare än det som utspelar sig i hans eget huvud. Mycket effektfullt, med tanke på att berättelsen bl.a handlar om utanförskap.

Sibyllan är en av mina favoritböcker. Jag älskar Pär Lagerkvists språk.

Läste precis ut Pilgrim på havet!. Och jag måste säga att den är otroligt bra, vet inte om den fångar in mitt nuvarande mentala tillstånd, så pass mycket att jag relaterar till innehållet så pass mycket som jag gör, eller om den är bra, oavsett sinnestillstånd. Lagerkvist språk är otroligt fint, trots sin enkelhet, och det minimala ordanvändandet. Boken var klockren på det filosofiska planet, där likgiltighet beskrivs med hjälp av naturnära metaforer, och den ouppnåeliga "perfekta kärleken", beskrivs på ett så lättfattligt sätt. Fett jävla bra bok som jag rekommenderar alla att läsa.

Dvärgen är en bra ingång till Lagerkvists författarskap. Tyvärr brukar man i skolan få läsa Gäst hos verkligheten först vilket enligt min mening är tråkigare och rätt så intetsägande i jämförelse med hans andra verk.

Läste den nyligen också. Jag blev väldigt tagen av historien i början - han som skulle korsfästas (Jesus från Nazareth?) slungar ut en förbannelse över mannen som inte lät honom luta sig mot hans hus. Om det var Messias (vilket antyds) så är han minst sagt hämndlysten och är inte alls beredd att förlåta.

Ja, Bödeln är min absoluta favorit av de böcker som jag har läst av honom. Dvärgen gillade jag också. Gäst i verkligheten och Barabass tilltalade mig inte lika mycket.

Jag har mest läst hans senare, mer religiöst färgade romaner som Barabbas, Ahasverus död, Pilgrim på havet och Det heliga landet. Dessa tillsammans med Bödeln och Dvärgen finns ständigt med mig som referenspunkter i språk och stämning.

Men om man ska välja tre tidiga verk av honom och är helt obekant med Lagerkvists tidiga romaner, vad är en bra startpunkt?

Ett givet förslag är Kaos, samlingen från 1919 med kortnovellen Den fordringsfulla gästen & 1-aktaren Himlens hemlighet bl.a. prosa & lyrik.

Ja det dialektala talspråk som Lagerkvist använder i Bödeln är "speciellt". Förmedlar en gammaldags känsla vilket jag antar var författarens syfte. Märklig bok. Märklig men bra. Speciellt sista tredjedelen med händelsen på dansrestaurangen som bokens höjdpunkt. Knivskarp kritik av Tredje Riket. Där har dagens så kallade antifascister till bloggare och journalister något att lära!

Läste precis ut Gäst hos verkligheten. En vacker berättelse men den existentiella ångesten tar för mycket utrymme för min smak. Absolut en trovärdig skildring av en ung människas psyke men det gav mig inte så mycket att läsa sida efter sida om dessa deprimerande tankar och känslor. Välskriven men inte min kopp te.

Han skrev en kort (en akt?) pjäs också - Himlens hemlighet. Var många år sedan jag läste den, men den gjorde stort intryck på mig. Utspelar sig på ett halvklot där massa mystiska karaktärer "svamlar" (i positiv bemärkelse). Minns inte helt klart men har för mig att en karaktär går runt och frågar om "meningen" med allt. Han får givetvis inget svar och kastar sig i slutet av klotet. Nån säger likgiltigt; "han hoppa å...".

Vet inte var den pjäsen finns. Ingår förmodligen i någon samling. Nån annan kanske vet?

Ett tips alltså. En ganska typisk Lagerkvistsk frågeställning - meningen med livet och finns gud och är h*n god. Pjäser går ju fort att läsa om nu ts har press på sig att läsa mycket.

Sen är det väl klokt att läsa något OM Lagerkvists författarskap. Jag har inte själv läst nåt, men det borde väl finnas massor av litteraturvetenskapliga texter om honom.

“Han hoppa åv”, nära nog.

Ja, som nyss sagt ingår Himlens hemlighet i samlingen Kaos (1919). Jag gillar’n, och skulle gärna se den våga göras på blodigt allvar, utan ironi & annan säkerhetslina än originalets rätt smärtande instick av galghumor. (Ett sådant försök vore, även som brusten sträng, formidabel sensation i vår tid.) Det är så kommentaren till ynglingens hopplösa språng uppfattas, likt Vonneguts omkväde (So it goes.) i Slakthus 5.

Återutgivet finns stycket bl.a. I en akt (där på 15 sidor), men se till att det blir utgåva med 11 eller 21 nummer, inte 12; se respektive innehåll här, öppningens scenanvisning här. Mannen med meningen saknar den, men har kalott & kona. Vedgubben har meningen (om någon), men utgör singularitet. (Läs gärna Peter Nilsons Himlastegen ur novellsamlingen Messias med träbenet för en nog rätt medveten tagning av idén åt motsatt håll: upp.)

Himlens hemlighet, slutet:
Hela akten har har en märklig likhet med Ljeskovs Katarina Ismajlova (1865, till svenska först 1947; Sjostakovitjs opera f.f.g. 1934).