Livet - en teori

Nu vet jag inte om det här kommer pga att jag intog lite roliga grejer igår kväll men jag känner att jag vill dela med mig av mina tankar.

Jag har en teori som jag och en polare snackade om när vi hade tråkigt. Jag vill inte höra nåt om Inception eller liknande (har inte ens sett filmen men vet lite grann om vad den handlar om.).

Min tanke var att tänk om vi människor egentligen är något annat som finns i en annan dimension, och vår värld t.ex. är som en testbana för forskare i den andra dimensionen. De kollar hur vi lever och hur vi reagerar på allt, arkiverar det och kanske använder det för att förbättra sin egen värld. T.ex. hur vi tänker, och kanske tar vara på våra uppfinningar eller liknande. Alltså, de gör alla experiment som vi i vår värld inte kan göra i våra samhällen. (Nu vet jag inte om USA redan håller på med sånt skit men det orkar jag inte tänka på.)

Det vi upplever som livet kanske bara är en dag för dem i den andra dimensionen. De kanske testar en individ i en andra dimensionen i en apparat som liknar denne i Avatar. De sätter in individen och låter denne leva där i ett ''liv'', och sedan använda sig av informationen i sin värld.

De kanske kollar hur vi reagerar mot mångkulturella samhällen, hur vi tänker angående konspirationsteorier osv osv.. Vad vet jag!

Vad tror ni om detta? Några tankar, kommentarer? Helst inga löjliga svar, är så förbannat trött på såna..

Omöjligt att bevisa. Visst KAN det vara så, kanske, men det känns troligare att det inte är så. Kanske vore något för dig: http://www.simulation-argument.com/

Det är därför det kallas teori. Alla teorier är teorier sålänge det inte går att bevisa.

Men tack för svar

För flera år sedan läste jag att en Cambridgeprofessor ansåg chansen för att vi lever i en simlation var 30%.
Men som sagts: det kan aldrig bevisa och saknar därför intresse.

Är mest nyfiken på hur han kunde räkna ut det

Eftersom TS frågade så snällt om vad jag tyckte så here it goes...


Som Dudin tar upp ovan så kallas hela det här konceptet tydligen för simulationshypotesen.

http://en.wikipedia.org/wiki/Simulation_hypothesis

Och som synes så finns det ganska många varianter. Men det du tar upp verkar vara någon slags simulering, gjord i någon slags dator, där varelser av något slag vill ha ut ett resultat för något syfte.

Jag hittade en film på YouTube där de pratar om det här med simulerad verklighet.

You are simply, very advanced simulation.
http://www.youtube.com/watch?v=Q5AFBytn4ls

Och här har vi Thomas Campbell där han förklarar sin syn på det hela:

Why Reality is a Computed Simulation
http://www.youtube.com/watch?v=H13_3AjFxRw

Om man ska räkna ut chansen att vi lever i en simulering, så tycker jag att det antingen skulle vara väldigt svårt, eller någorlunda enkelt. Att få en procentsats som 20% eller 50%, känns instinktivt som att det är lite taget ur luften. Det finns nämligen så många ingående faktorer, så ifall man presenterar sådana resultat, så låter det inte så seriöst. Instinktivt så känns det som att chansen antingen skulle vara väldigt liten, eller väldigt stor, och inte ett mellanvärde. Från länken Dudin gav kan man läsa:


Här ser man det just som att det antingen är väldigt otroligt, eller väldigt troligt. Sen utgår de ifrån att vi skulle vara en simulering av den framtida människans forntid. Det tycker jag de gör rätt i, för ifall någon skapade oss som en simulering så borde de ju ha en relation till vår form, för annars kan man ju undra vad poängen är. För det behövs nog ett motiv och inte bara en möjlighet. Varelser som liknar oss vill alltså göra en simulering där de använder enheter som liknar dem själva. Så då kan man tänka sig att det är människan om X antal tusen år som vill återskapa forntiden i en simulering. Då har vi ett motiv och vi har även en bra förklaring till varför de är så avancerade. Så då försöker man väl räkna ut vad chansen är att vi skulle vara först, och inte den senare simuleringen.

Men jag tycker de tänker lite konstigt. De menar på att ifall mänskligheten i framtiden kan göra avancerade simuleringar, och även känner en motivation att göra dessa, så är chansen stor att vi är en simulering. Men blir det inte lite konstigt att utgå ifrån att ifall vi existerar här och nu, och har goda chanser att i framtiden göra avancerade simuleringar, så borde vi vara en? Bara för att något går att repetera, så kan man ju inte utgå från att någon redan har repeterat. Och även ifall det skulle gå att göra en simulering, så vet vi ju inte ifall en sådan simulering skulle te sig som vår verklighet. Hur vet vi att våra medvetanden skulle kännas som de gör? Vi måste alltså utgå från två saker: ifall det går att repetera så har någon redan gjort det (vi är alltså inte först ut), och en simulerad verklighet skulle te sig så här. Och vad är det som säger att deras simulering skulle likna deras forntid exakt? Varför kan de inte testa varianter som inte har hänt? Och ifall de gör det, så innebär det att vi inte kan utgå från det vi ser här, för att räkna ut chansen att de kommer att göra simuleringar. Det är bara om vår verklighet är en exakt kopia av deras, som vi kan göra sådana uträkningar med någorlunda säkerhet.

Det blir lite som att du måste anta att världen inte är en simulering för att anta att den är det. För ju verkligare världen är, desto mer underlag får du till att göra bedömningen ifall verkligheten är en simulering. Ifall du fick veta att verkligheten var en simulering; skulle du då känna att du hade på fötterna när du bedömde den ursprungliga chansen att en sådan simulering skulle komma att genomföras? Jag skulle tänka att jag inte kunde lita på om min granne verkligen var där när jag inte såg honom, eller att allt runt om mig bara var kulisser. Jag skulle ju veta att inget egentligen var verkligt, så hur skulle jag då kunna basera uträkningen på en uppenbar lögn?

Sen undrar jag hur det blir med simuleringar i simuleringen. Ifall vi genom att iaktta tekniken och möjligheterna i denna verklighet kan förutspå att simuleringar kan göras; borde inte tekniken i simuleringen kunna bli så pass avancerad att simuleringar började göras av simuleringens forntid? Och ifall man började göra så, så borde verkligheten få sämre och sämre upplösning. Men vår verklighet är ju så pass bra att de flesta inte tror att det är en simulering. Så vi skulle alltså befinna oss i den första nivån. Men vad är chansen för det? Man kanske kan argumentera för att chansen att de lät simuleringen gå så långt är liten, men är den det? Jag menar; ifall de kan göra en simulering av forntiden, så varför inte låta den jobba på och förbi nutiden? Då får man ju ännu roligare resultat; man ser hur det kommer att bli i framtiden. För jag antar att simuleringen går snabbare än verkligheten.

De menar också på att vi skulle kunna hitta bevis runt om oss på att verkligheten är en simulering. Och de tror sig faktiskt ha hittat ett bevis. Det är att verkligheten verkar vara kvantifierad. Det finns alltså diskreta steg, och det liknar ju hur det ser ut i en dator. Men här tycker jag också att det blir en lite konstig logik. Vi har i vår verklighet något som kallas för dator. Den fungerar internt genom att bearbeta information som är lagrad i diskreta värden. Men ifall vår verklighet är kvantifierad så följer det ju per automatik att allt i denna verklighet är kvantifierad. Så att datorn liknar fysikens lagar, är ju helt naturligt. Men varför skulle det här då vara ett bevis på att verkligheten är en simulering? Eller man kanske ska fråga sig vad definitionen av en simulering är. Är definitionen att den ska vara kvantifierad?

Men om de menar på att ett bevis för att världen är en simulering är att den är kvantifierad, och att man menar på att den verkliga världen inte är det, så blir det också problem. För som jag förstår det så bygger mycket av vår moderna elektronik på kunskapen om kvantmekaniken. Så deras vetenskapsmän skulle ha hittat helt andra resultat, och därför ha en helt annan bas för sin elektronik. Och då undrar man hur bra vi kan förutsäga deras grad av teknologisk utveckling.

Thomas Campbell talar om att allt är information och data. Jag gillar honom och tycker att hans teori är en bra modell för oss här i väst. Och det är även så han presenterar sin teori; det är ett sätt att förklara allting i termer som vi i vårt datorpenetrerade samhälle kan ta till oss. Han talar om att det som finns utanför vår verklighet är något som vi inte kan föreställa oss. Allt är uppbyggt som bubblor som i sin tur kan innehålla flera mindre bubblor, som blir subssystem till det större systemet. Men subsystemet kan inte förstå sig på det yttre systemet. Campbells modell går sen ut på att alla system drivs av samma drift. Det är att ordna sig själva. De genomför tester för att sänka sin grad av oordning.

fortsättning följer...

När det gäller det här med simulering så kommer jag också att tänka på Christopher Langan som jag länkat till i tidigare inlägg. Han har ju utvecklat en teori som han kallar Cognitive-Theoretic Model of the Universe. Han pratar om att vår verklighet är implementerat i ett språk, och han anser liksom Thomas Campbell, att medvetandet är en del av ekvationen. Ett språk är ett sätt att förmedla, ordna och styra information. Och det är ett språk en programmerare använder när han talar om för sin dator vad han vill ha gjort.


http://megafoundation.org/CTMU/Q&A/Archive.html


Men vad anser jag själv? För det första så har jag läst om olika teorier där man ifrågasätter kvanmekaniken. En av de som gör det är en ganska okänd herre som heter Frank Znidarsic. Han menar att kvantvärlden är en delmängd av den klassiska världen. Jag vet inte riktigt vad jag anser om hans teorier, men jag tycker allt sånt här är intressant. Här har ni en intervju ifall ni verkligen vill veta vad han menar.

AlienScientist Interview with Frank Znidarsic Part 1 of 2
http://www.youtube.com/watch?v=8ykCWaVcjSA

AlienScientist Interview with Frank Znidarsic Part 2 of 2
http://www.youtube.com/watch?v=1-ruFNzr7kk

Sen tror jag på det paranormala. Jag tror alltså att vi kan se utanför denna verklighet (dock inte förstå den fullt). De erfarenheter som sen finns från denna yttre verklighet talar om astralplan och märkliga världar, men inte om någon ”programmerare” som sitter och tittar in.

Själv tror jag att alltet fungerar så att vi börjar med en startpunkt där total frihet råder. Här är allt möjligt, men eftersom det inte finns några begränsningar, så blir alla resultat utan mening. Vi kan dock införa en begränsning vilket ger oss en måttstock och resultat börjar ramla in. Man skulle kunna tänka oss att vi börjar med oändligt många dimensioner, och att vi sen skapar subsystem med färre dimensioner. I dessa så är verkligheten mindre komplex och därför finns här också mer mening. Ju mer kontrollerad en miljö är, desto mer mening finns det i en handling. Meningen skapar motivation för enheterna som befolkar världen. Motivationen får dem att testa olika saker och mäta resultatet av testet. När test genomförs och resultat erhålls, så ordnas data i en struktur (vi får en sänkning av entropin). Oordningen och regelverket är det som får allt att röra på sig. Oordningen löses sakta upp och ordnas genom regelverket till en ordnad struktur. När subsystemet är tillräckligt utvecklat så tar det med sig sin motivation och sin kunskap till den yttre verkligheten. Den har gjort den begränsade verklighetens regelsystem till en naturlig del av sig själv.

Vad jag menar är att den yttre verkligheten är meningslös tills den undre verkligheten har utvecklats så pass att den kan använda den övre. Det folk kallar himlen ser ju enligt många ut som en idealiserad version av jorden. Den ser alltså ut som verkligheten här nere. Om inte här nere hade varit först, så hade inte himlen sett ut som den gör. ”Formen” skapas alltså på den lägre nivån och sen så dras den upp till den högre och används där, osv.

Gången är alltså att något med liten mening och tanke, men med oändlig potential, begränsar sig själv, och låter sen begränsningen utgöra det motstånd som krävs för detta något att lära känna sig själv. När det lärt sig känna sig själv, så kan det släppa begränsningen och blir en tänkande gud med makt att använda den friare verkligheten till något med mening. Den kan sen skapa mer förfinade världar med intressantare test. När dessa världar har spelats ut så kan ännu mer avancerade världar skapas.

Sen har vi det här med reinkarnation. En varelse som levt i en värld, men sen stigit upp i den omgivande verkligheten, kan välja att stiga ner igen för att göra ett nytt test. Sen håller den på så i en loop, tills den tycker att den lärt sig allt som finns att lära här. Den kanske då stiger då upp till ännu en omgivande verklighet, väljer sen en annan värld med andra förutsättningar att stiga ner i.

Så tanken på att världen består av data, och att varelser skapar världar som de sen genomför test i, är kompatibel med det spirituella. Men att kalla det för en simulering, och att se allt som att det genomförs i ett datacenter full med utomjordiska datanördar.... nä.

Jag tror nog att nummer (2) i citatet från Dudins länk är korrekt. För om det finns en yttre verklighet så följer ett antal saker. När mänskligheten utvecklas andligt och den yttre verkligheten bli mer påtaglig, så kommer den rikta om vårt fokus från det datoriserade till det spirituella. Att köra simuleringar av mänsklighetens förflutna kommer därför inte att stå högt på dagordningen. Dessutom kommer dessa simuleringar sakna den övre verkligheten, då dessa människor saknar kunskapen för att kunna göra en korrekt modell av den. Simuleringarna blir därför ofullständiga. Och det faktum att människor kan uppfatta (enligt mig) en övre verklighet, skvallrar om att det inte är en simulering.

Tack för din åsikt, ska läsa igenom allt så fort jag har tid!!

Tack så hemskt mycket för ditt svar, har läst igenom allt du skrivit och är helt mållös faktiskt.
Mycket av det du säger håller jag med om, och jag skulle väldigt gärna se dig diskutera på TV med en annan påläst, vis man.

Jag håller med om att OM vi skulle vara en simulering, då borde de vi blir simulerade av ha samma typ av värld eftersom allt känns så sammanhängande. Som fysikens lagar, till cellerna och hur alla organismer lever i symbios.. Skulle vara väldigt svårt att simulera en värld som är så ''perfekt'' på något sätt (Notera citattecknet eftersom vår värld är allt annat än perfekt...)
Helt fascinerande

Det där med hur vi människor tänker på himlen som vår värld vi lever i har jag också tänkt på. T.ex. när jag var liten sa min mamma att om jag kom till himlen så fick jag göra vad som helst, vad jag än ville. Man behöver aldrig slita, jobba eller något som man inte vill. Det känns som en förbättring av vår värld.

Fan vad kul att du orkade skriva. Tack igen!

Fyfan vad jag skäms, ska väl skriva människa istället..

Jag tror också att det är en bättre värld, utan smärta, där du får pröva på olika saker du inte kunde göra här. Men den som verkligen är DU, är inte du, utan din själ, och den har ett annat mål än att ha kul. Jag tror den strävar efter att bli perfekt – precis som jag förklarade i mitt inlägg. Den vill ner på jorden igen för att lära sig ännu mer. Och de hemska med allt är att du lär dig betydligt fortare ju mer motstånd du utsätts för. Är dock motståndet för stort så kan det bli en övermäktigt och man kommer ingenstans.

Så om ditt liv är lite jobbigt så ska du inte vara så ledsen för det. Så länge du känner att motgångarna får dig att omvärdera saker, och får dig att växa, går nog allt enligt planen. Jag läste någonstans att själar har en liten möjlighet att välja vilken kropp de ska reinkarneras i. De kan då använda en databas som gör det möjligt att se in i framtiden (Akashic Records), för att få en någorlunda bra bild om vad det handlar om. Och jag tror att yngre själar som inte har gått så många varv nog oftare väljer enklare liv där allt går deras väg, medan de som gjort fler varv ökar på svårighetsnivån. Det är precis som ett dataspel. Sen läste jag någonstans om en person som fick exakt allt han pekade på. Allt i hans liv gick som på räls. Och han var olycklig för det kändes bara fel. Det kanske var hans själ som insåg att den inte kom någonstans.

Sen kan jag inte låta bli att bli lite nyfiken på vad det var du hoppades få göra där uppe?


Ja, där gjorde du allt bort dig.
Sen blir det lite extra kul när man ser din avatar.

Det du beskriver är en omöjlighet av en enkel anledning. En civilisation som är avancerad nog för att kunna skapa en sådan simulering har för länge sedan överkommit de problem och utmaningar som vi i denna värld står inför.