Saknar ni eran barndom?

Verkligen inte, min barndom var skit och nästan varje dag var en mardröm. Det var teaterspel och falska fasader varje dag man var tvungen att leva med bara för att kunna överleva, både på skolan och hemma. Den mest ohälsosamma perioden av mitt liv (både mentalt och fysiskt) finns i mina barndomsdagar.

Jag saknar inget av det och i sanningens namn så betraktar jag inte ens den perioden av mitt liv som min barndom utan någon annans barndom som bara injicerat minnena av denna period i mitt huvud. Ibland kan jag önska att min barndom varit annorlunda men jag skulle aldrig vilja åter genomleva den perioden av mitt liv.

Första gången jag verkligen inte kunde slappna av och vara mig själv var när min barndom var helt bortblåst och jag nått vuxen ålder. Mina barndomsdagar var en period av mitt liv där mardrömmar kunde manifestera sig och hänga över mig som en skugga långt efter att solen gått ner.

Jag saknar de positiva delarna. Resten hade jag klarat mig utan.

Ja, verkligen. Jag hade en helt perfekt uppväxt enligt mig själv. Även om jag blev mobbad när jag gick i ettan och hade en del jobbiga tider, så var de bra delarna så pass starka att jag hade kunnat leva om hela min barndom.

Brukar tänka på det innan jag lägger mig. Alla mina år som barn. Jag får till och med tårar i ögonen ibland när jag inser att jag aldrig någonsin kommer att uppleva det igen.

Om jag saknar att skrapa upp byxor och knän, att klättra i träd, bygga kojor, första andra (yngre) barns kojor, slåss med pinnar, vara skitcool och stanna uppe till midnatt, dricka 4kr-läsk utanför ICA, skippa lektionerna dagarna innan sommarlovet och istället hångla med tjejer i gräset utanför skolan?

Ja, jag saknar det så uti helvete.

det stämmer, jag saknar med min barndom..

mitt bästa sommarlov någonsin var när jag var 7 år gammal. TV programmet Tippen gick på TV och varje dag umgicks jag med 7 tjejer. Jag var den enda killen som bodde på mitt kvarter och jag lekte varje dag med tjejerna. Vi bruka palla äpplen, cykla, åka rollerblades, bada, ja mkt skit. Mamma bruka komma ut på gården och leta efter mig kl 21 varje kväll. Minns solnedgången varje gång jag skulle hem.. minns än idag lukten av sommarvärmen dom dagarna. Speciellt. Vilka tider.. vilka tider.. minns det som igår..ta mig tillbaka.

Lyckosvin, alla hade inte den turen! :P

Det var tider!

VI hade en tant som lite då och då kom ner på gården och delade ut saft och mariekex till oss. Hon spelade alltid på bingolotto, så en lördag kväll satt vi alla hos henne och spelade bingolotto.
Suck.

Jag vet inte om jag saknar den. Så mycket var bara hemskt och obegripligt. Men det jag saknar var att jag hade energi och aldrig frös, att jag klättrade i träd och cyklade runt utan hjälm, att vara hemma hos andra barn kunde vara kul, att vi var ganska fria att flänga runt som vi ville, fick laga mat, baka, diska. Jag saknar meningslösa sysselsättningar som att samla gråa stenar i lådor, det gjorde jag och en kompis ( inte uppskattat av föräldrarna ). Och det att vara klarsynt som barn och se hur absurd de vuxnas värld verkade vara. Palla äpplen var kul det med, och att ihop med en annan odåga till barn smyga runt och spionera på folk ( jag och en kompis hade en intensiv spionperiod ).

Saknar den som fan! Växte upp på landet, med en stor sjö utanför. Fanns alltid något att göra, alla var schyssta men ville man leka själv kunde man bara gå ut till en av ängarna bakom huset. Bodde även granne med min bästa vän och min kusin och mormor bodde 15 minuter bort. Min familj var alltid ute och åkte, oftast bara ut och åka nånstans.

Har ett starkt barndomsminne av att det är sommarlov, och jag har precis gått upp efter att ha legat i sängen med min syster och tittat på morgon-barnprogram. Jag öppnar dörren och slås genast av en varm pust i ansiktet, solen värmer ansiktet. Ute så brummar tusentals insekter, får bräker, hästar frustar och fåglar kvittrar. Sjön glittrar mellan träden. På ängen gungar rågen i vinden och jag kan riktigt känna doften av sommar och nyklippt gräs. Det var... underbart, jag saknar mitt barndomshem enormt

När jag får barn så tänker jag fan i mig flytta ut på landet. Vantrivdes ordentligt när vi flyttade in till stan då föräldrarna skiljdes och vi fick sälja gården.

Närmar mig 20, och det är först på senare tid som jag börjat förstå att jag aldrig kommer få uppleva min barndom igen. (Naturligtvis metaforiskt sett, har inte direkt gått runt och trott att jag kommer kunna spola tillbaka tiden när det passar.)

Från 0-10 var min barndom inget speciellt, hade ett antal kompisar och så, men vi hittade aldrig på något direkt. Det var först när jag började "hänga" vid vår lokala fritidsgården som all rolig skit började hända. Jävlades med fan alla i hela byn fram tills sent på natten.

Högstadietiden är det jag saknar mest utav allt. Hade så kul på alla möjliga sätt, träffade nya människor, och många av dem visade sig bli några utav mina bästa vänner överhuvudtaget, svinade lärare, sket i allt vad läxor och inlämningar hette, och bara njöt av tiden.

Saknar den kan jag inte säga att jag gör. Visst, det var inget fel på min barndom, både negativa och positiva upplevelser kommer från den tiden, men de positiva minnena är ändå flest - Med tanke på allt kul man gjorde som liten skit, sommarloven som verkade vara hur långa som helst, när man hittade på skit med sina bästa vänner osv, även om jag upplevde perioder av depression också.

När man gick högstadiet: 6-9:an, det var ju helt "ok" också, kan inte påstå att jag var den populäraste ungen, men sådant har aldrig intresserat mig, sket i skolan å man lirade spel med sina polare osv, var snarare mot 15 - 16 år som man på allvar tappade hoppet och blev krossad av verkligheten och blev deprimerad, något som suttit i mer eller mindre sedan dess.. Men anledningen till att jag aldrig skulle vilja vara barn igen är att man var en jävla idiot som unge Y'know, den tiden har varit, som vuxen kan man finna mycket mer som kan stimulera en och man utveckla sig på ett helt annat sätt.