Citat:
Ursprungligen postat av
Ok-perfekt
Nej, jag kände mig förnedrad. Hade en relativt bra barndom, men jag saknade:
Bankkonto
Körkort
Rösträtt
Dessutom led jag av skoltvånget. Jag hade ångest mellan 12 och 22 års ålder. Sedan tog det kanske 5 år att bearbeta det och börja leva.
Nu är jag bara tacksam. Lite orolig att mina barn ska fara lika illa.
Jag kan hålla med. Det kan var höga toppar men också helt förfärligt mycket tvång. Jag förstar inte de som säger att livet var så lätt och okomplicerat. Skoltvång med tråkiga meningslösa lektioner. Skolmat som man inte hade tagit i med tång som vuxen, grå falukorv och pulvermos. Tvång att "lära sig att prova något nytt" med föräldrarna. Vilket alltid innebar någon sur torr fiskrätt och aldrig en ny god pastarätt eller hamburgare. Om man inte åt det så fick man inte lämna bordet. Jag gick till och med ner i vikt mellan 9 och 10 årsåldern. Sommarkvällar när var tvungen att lägga sig 20.00 samtidigt som grannbarnen som var 2-3 år yngre var ute och lekte. Man kände sig ganska ofta ganska så förnedrad. Till det kan läggas andra saker som inte var förnedrande men som var hemska. Man hade aldrig pengar. En veckopeng som inte räckte till något. Man kunde bara få tvspel, filmer och andra "dyra" grejer två gånger per år. Samtidigt som ens föräldrar hade kunnat förgylla ens barndom med tvspel och filmer varje månad. En sak har jag lärt mig i alla fall. Jag ska alltid skämma bórt mina barn och inte sätta dem på fångläger diet eller förvägra dem nöjen som är billiga för vuxna och som ger barnen en enorm glädje.
