Saknar ni eran barndom?

Trots att jag inte alltid hade lätt som barn så saknar jag min barndom och mina tonårs år mer än något annat. Dom tiderna när man körde vråltrimmad moppe, satt nere vid havet och tjuvrökte eller satt uppe vid sjön med grabbarna runt en brasa och drack öl, det var de bästa dagarna i livet. Ibland känns det som att man aldrig kommer ha så kul som man hade då.

Livet var en annan sak. Man sket fullständigt i alla konsekvenser. Körde moppe när man var full eller hög, tog sig in på ställen där man absolut inte borde ha varit. Satt och kollade på stjärnorna ute i skogen. Det är minnen man alltid kommer ha med sig. Nu är man helt plötsligt anständigt och både cannabis, cigg, äggkastning, klättring och andra dumheter har man lagt på hyllan .

Vad skulle man inte göra för att få vara 15-16 igen?

Min största skatt i livet är att jag blivit vuxen. Att få bestämma själv. Slippa ångesten med skolan. Eget jobb, pengar. boende. Tack för att jag kom igenom skiten.

Jag hade gärna velat uppleva 90-talet igen. Kanske därför som jag lyssnar på mestadels 90-tal och 00-tals musik. Eftersom det var den typen av musik som fanns då när jag växte upp. Min flickvän hade nog velat uppleva 2010-talet igen då hon är född i slutet av 90-talet.

Nej, vidrig upplevelse från födseln till nu

När jag läser tråden noterar jag att de som inte längtar tillbaks skriver "jag". De som längtar tillbaks skriver "man". "Man hade inget ansvar för något. Man var ute hela tiden, man hånglade med tjejer..." osv.
De som hade det bra, verkar helt övertygade om att det var så för alla. De som hade det dåligt, är smärtsamt medvetna om att deras problem var något helt individuellt.

Min teori är att kollektivistiskt lagda människor trivs betydligt bättre som barn, jämfört med mer individualistiskt orienterade personer. Att förlita sig på ett kollektiv verkar vara en framgångsfaktor i barndomen, men en belastning i vuxen ålder.

Min barndom var ett litet helvete. Allt kändes fel, ingen verkade förstå mig - allra minst jag själv. Lyckan var att fylla arton.

Jag känner lite samma. Har först i vuxen ålder faktiskt insett hur dysfunktionell ens uppväxt varit, men där i nuet var man lyckligt ovetande och jag saknar den ansvars- och relativt problemfria tillvaro man hade som barn. Enda problemet i scenariot är att en återgång till barndomen hade inneburit ytterligare en tonårsperiod, och den saknar jag inte det minsta.

Ja, saknar barndomen skarpt. Ogillar framför allt känslan av hur hjärnan "stelnat" nu när man blivit vuxen, antar att alla känner av det, hur spänningen och nyfikenheten försvinner gradvis. Blir också lite deprimerad numera varje gång jag åker hem för att besöka föräldrarna bara för att se hur gamla och passiviserade de blivit. Antar att det påminner mig om att åren går...


Vad intressant iakttaget.
Jag är dock själv också individualistiskt lagd, men saknar helt klart barndomen mycket. Men kanske just därför, jag var blyg som en liten ros som barn och har varit det hela livet, men som barn fick man ju vänner ändå relativt enkelt i alla fall upp till högstadieåldern, men då räknar jag också barndomen som över sedan länge iom. tonåren är mer en övergångsperiod till vuxenlivet. Tycker mest det är just tonåren är den period jag ogillar mest i livet, det är då motgångarna börjar haha.

Jag går i perioder med vilken ålder jag liknar. Ett tag tänkte jag på tonåren och kände igen mig, just nu tycker jag att jag tänker mycket som när jag var 5-7 år kanske. Var för det mesta glad och väldigt orädd.

Saknar min lätta barnkropp som var mycket lättare att styra, fick lite motoriska problem sedan.

Men jag saknar inte vissa saker i min barndom som min tidigt utvecklade panikångest.

Saknar känslan av berusning man hade. Hur allting kändes så intensivt. På julen exempelvis med doften av granbarr och ljus. En serietidning man bläddrade i vars bilder framkallade lycka. När man fortfarande hade förmågan att leva helt i nuet. Glömma allting annat ett tag och må så bra just den stunden. När det var tillåtet att somna under en fest utan att vara osocial. Ansvar sköttes av någon annan. Själv fick man lov att bara vara.

Som vanligt är det lätt att förtränga det dåliga och enbart komma ihåg en barndom med guldkant.
Hade jag bytt att vara vuxen mot barn igen? Nej, i varje fall om jag inte kunde ta med mig min vuxenkunskap i barnets kropp. Då hade det varit grymt, även om man hade varit överjävligt lillgammal.

Ja och nej. Jag har haft en väldigt fin barndom med mycket vänner och i backspegeln näst intill pittoreskt sammanhang med flera barnfamiljer på samma gata som alltid lekte, två stabila föräldrar med sunda värderingar och inga mobiltelefoner. Men visst finns det fläckar i den bilden också, så all in all är jag rätt nöjd med att ha vuxit upp.

När jag började plugga 2020 insåg jag hur splittrad jag var i min hjärna, svårt med fokus. Tänkte tillbaka på tiden som grabb när man knappt ville gå på toaletten för att man ville fortsätta bygga med lego eller något. Då tog man närmsta Schampoo-flaska och satt och glodde på ingredienserna tills man var klar. Nu tar man mobilen med sig in på toa och sitter och dö-scrollar. Så när jag började plugga så gjorde jag en förändring genom att i princip sluta helt med sociala medier, och JÖSSES vad jag mår bättre av det. Fick tillbaka en del av den där känslan man hade när man byggde lego som grabb faktiskt.

Nej, jag kände mig förnedrad. Hade en relativt bra barndom, men jag saknade:

Bankkonto
Körkort
Rösträtt

Dessutom led jag av skoltvånget. Jag hade ångest mellan 12 och 22 års ålder. Sedan tog det kanske 5 år att bearbeta det och börja leva.

Nu är jag bara tacksam. Lite orolig att mina barn ska fara lika illa.