Säger ni "Ni" ?

Du-reformen var mer än "ni" och den gällde inte bara politiken och skolvänsendet utan hela landet i alla åldrar. Dess mål var flera, att ge upphov till nationalitet(vi alla är du) och uppmuntra läs- och skrivkunnighet(därför tror man att den har med skolan att göra).

Kanske dess största mål var att få svenskar med starka dialekter och olika samhällsklasser att förstå varandra. Du-reformen kom med ett grammatiskt system som formar oss än idag. Du talar säkert mer efter skrift, än stavar efter tal. I skåne innan sextiotal fanns inte du, utan "daj" och "dig".

Jag säger aldrig ni, men det kan fungera skriftligt. T.ex. tilltala flera på ett forum, som Flashback. "Du" däremot kan i vissa fall vara otrevligt, särskilt när man bör veta folks namn.

Det har aldrig fallit ur mode att tilltala folk vid sina titlar. Det märker du på att idag får man inte säga städare, utan lokalvårdare. Man får inte heller kalla en man sjuksköterska. Det är alltid bra att säga doktor, adovkat, mäklare(dom har ditt liv i sina händer). Tyvärr misstar folk sådana ändringar med PK eller icke-PK.

Att säga er är inte samma sak som att erkänna ni. Det förblir en juridisk, opersonlig term efter att ni försvann. De senaste 20 åren har er försvunnit, särskilt med stor bokstav som också är en betoning. Visst säger du er och Er annorlunda? Jag lägger mer vikt på större bokstav. Likaså börjar "dem" gå mot sin grav.

Ni är faktiskt en konsekvens av att säga Herr, Fru, Fröken. Vilket jag inte tror du någonsin gjort :-)

Jag sade fröken till min lärarinna på lågstadiet. Vi var tillsagda att göra så. Hon introducerade sig bara som Fröken, och inte Barbro.

Det gjorde jag med men det var mer som namn, inte som en tilltalsform i tredje person.
Jag sa "Fröken, kan DU komma hit lite", inte "kan Fröken komma hit lite", som man gjorde på äldre dagar innan NI-reformen.

NI-reformen var alltså den omstörtande förvandling där man skippade titlarna. Istället för att tilltala med "Direktören", "Fabrikören" eller i fall av fruar t.ex. "Majorskan" eller "Fru Karlsson" - eller "tant" om den som tilltalade var barn - gick man över till att säga "Ni". Många fann denna respektlösa nymodighet skamlöst provocerande.

När jag var barn på 70-talet hade dock du-reformen fått stort genomslag.

Att vara vad vi idag kanske skulle säga "pedagog" i skolan, för små barn, ansågs en tid vara ett acceptabelt och prestigefullt yrke för ogifta kvinnor(1800-1950).

Fröken blev en titel, jag använde den sannerligen. T.ex. för en kvinna som hette Eva, hon bodde ett par hus bort från mig och hade barnbarn. Jag sade inte när jag var barn och särskilt inte nu, "Fröken" till främmande, unga kvinnor.

Jag respekterar inte längre någon eller något, så min forte att alltid vara hövlig och adressera folk som ni har sedan länge upphört - nuförtiden är alla horungar i någon form, så jag bemöter dem som sådana.

Kan bara hålla med, önskar att jag kan ändra mitt första inlägg. Det handlade mer om klassändring än dialekt som jag delvis menade.

Innan reformen sade man "Farbror X", Far X , Mor X, osv. Skillnaden jag ändå tycker man ska göra är att reformen gällde pronomen vilket titlen då var. Det var alltså "lika" främmande för generationen innan reformen att kalla sin far vid namn skriftligt men sedan muntligt, som det vore att kalla sin pappa "hen" idag.

Det fanns inte han/hon/ni på samma sätt som idag innan reformen. Titlar är än idag ganska vanligt men inte "ni", eftersom titlar när de används förblir praktiska.

Så ingen förväntar sig "ni" idag om man inte nått en hög ålder. :-)

Det var inget politiskt beslut. Det var Bror Rexed från Rexed i Värmland som presenterade sig för personalen och lade bort titlarna.


https://sv.wikipedia.org/wiki/Du-reformen

Ni är plural. Använde det inte ens när jag pratade med kungen.

Varför var det nedlåtande? Jag förstod inte riktigt

Därför att normen var att visa respekt genom att benämna den andres goda status, och säga ingenjörn, doktorn, eller om det var nån man inte visste titeln på men förstod att den skulle respekteras så sa man herrn eller frun. Sa man ni så var det en signal om att man ansåg att personen inte hade någon sådan status. Du var familjärt och vänskapligt, det användes av alla och envar som stod varandra nära oavsett social status.

Äldre människor tycker att ordet "ni" är nedsättande. Det beror på att ordet "ni" var nedsättande förr.

Titta på gamla svenska filmer. Personer med hög status kallas aldrig "ni". De tilltalas med ord som "grosshandlarn", "doktorinnan", "herrn" och så vidare. Det är personer med lägre (eller riktigt låg) status som tilltalas med "ni".

Så här kan det låta i gamla filmer:

"Ni där! Gå genast därifrån!"

"Ja länsman, det ska jag göra."

"Tror doktorn jag blir frisk?"

"Det tror jag säkert! Nu får ni gå hem och sköta om er."

Det var faktiskt nedsättande att bli tilltalad med "ni". Att säga "ni" till en annan person var att säga att den som tilltalade honom "såg ner" på honom.

Därför finns det många äldre personer som inte tycker om att bli "niade". De vill att man ska säga "du" till dem (fast på ett artigt sätt). Därför blir det fel när ungdomar niar äldre för att vara artiga.

Så här tror jag att många äldre vill bli tilltalade:

"Oj, det där ser tungt ut, hur går det? Kan jag hjälpa dig att bära den där kassen?"

Jan Guillou skrev en gång en debattartikel, "Du är inte 'ni' med mig!" I den debattartikeln läxade han upp ungdomar som sa "ni" till honom, och krävde att de skulle säga "du".

Om jag förstått saken rätt så var "ni" nåt man främst använde mot lägre tjänstefolk och andra som man inte bemödade sig att ens säga namnet på.

Är det nån som är över en själv i hierarkin använder man titel (vilket för övrigt fortfarande gäller för kungligheter), är man på samma nivå använder man efternamn, är det din egen bekanta anställda dräng kan man tilltala honom med förnamn och är det typ en random hotellstäderska eller nåt fyllo man skall arrestera kan man nia.

(Med reservation för att jag inte är språkexpert, gammal eller speciellt väluppfostrad.)