Skälet till människans olycka (mycket text)

Jag har en teori jag skulle vilja lufta lite och dela med mig av. Det är inte en helt egen teori men jag kan inte heller namnge några andra upphovsmakare då det snarare är en egen sammanfattning av tankar och idéer jag samlat på mig.

Bakgrund:

Vi lever idag i ett materiellt överflöd. De flesta människor i västvärlden har allt de behöver och mer därtill. Ändå verkar människor i de rikaste länderna inte vara lyckligare än de som lever i relativ fattigdom eller enkelhet med våra mått mätt. Förutsatt att våra basala behov av mat, vatten, vila och värme är tillgodosedda så verkar det inte vara någon fördel att inneha stora materiella tillgångar ur ett rent lyckoperspektiv.

Strävan

De flesta är nog överens om att åtminstone ett viktigt mål i livet är att uppnå varaktig lycka. Att slippa oroa sig och slippa uppleva smärta, rädsla och obehag. Vägarna dit varierar men många gemensamma nämnare finns varav tre känns typiska för den genomsnittlige västerlänningen:

• Utöka materiella tillgångar för att skaffa sig fördelar gentemot andra samt slippa oro över pengar.

• Öka sin sociala status genom arbete, familj, utseende, klädsel eller ägodelar.

• Skaffa en livspartner och bilda familj.

Man sätter upp materiella mål i livet för att ha en motivationsfaktor att arbeta mot. Man strävar efter bättre avlönat arbete, akademiska titlar, en vacker partner, snyggare kropp, ett större hus, en båt eller något liknande. Allt detta med förhoppningen att det ska göra en lycklig och definiera vem man är som person; Den framgångsrika VD:n, den intellektuella, den vältränade snygga tjejen, familjefadern o.s.v. Det blir lite lättare att leva när man kan definiera sig själv på något sätt antas det.

Fungerar det?

När ett mål uppnås kan man uppleva en kortare period av tillfredsställelse och kanske till och med lycka men det är snabbt övergående och man tvingas sätta upp nya mål att sträva mot. Uppåt framåt! Detta sätt att leva betraktas generellt som normalt och beundransvärt av omgivningen. Metoden ifrågasätts sällan eller aldrig offentligt (I t.ex. skolan). Någon varaktig lycka är det inte tal om. Istället ökar frustrationen i och med att mållinjen hela tiden måste flyttas och ofta blir man till sist övermannad av stress och depression. Det är svårt på gränsen till omöjligt för människor att leva upp till sina egna och samhällets högt ställda krav och resultatet blir ofta dåligt mående och sjukdom, ibland med självmord som följd.

Varför gör vi såhär?

Människan har utvecklats till en varelse med förmågan att tänka på ett sätt som djur av allt att döma inte kan. Vi kan tänka i termer om igår och i morgon, alltså på sådant som redan har hänt och sådant som kan komma att hända. Detta är i stort vårt problem. Ångest över sådant som tidigare hänt och oro över framtiden präglar vårt beteende på ett negativt sätt. Visst är det nödvändigt att kunna planera för morgondagen och dra lärdom av historien men priset vi betalar är mycket högt. Vi har slutat att existera i stunden. Våra tankar far fram och tillbaka som löv för vinden, utan kontroll.

Prova att sätta dig ner och bestäm dig för att inte tänka på någonting. Låt hjärnan vila bara i en minut. Inom någon sekund kommer du att ha tankar i huvudet som du inte kan styra över och ofta är dessa negativa i någon grad. Nervositet över hur det ska gå på det nya jobbet, oro över relationen med partnern, ilska över någon oförätt. Det kan också vara positiva saker som förhoppningar inför den kommande helgen eller spänning inför onsdagens fotbollsderby.

Det dessa tankar har gemensamt är att de inte tillåter oss vara närvarande i den aktuella stunden och därmed skiljs vi ifrån allt omkring oss. Vi tappar samhörigheten med vår omgivning i och med att vi ständigt befinner oss i då- eller framtiden mentalt. Detta är vad som får oss att må så dåligt och all vår strävan är egentligen bara undermedvetna, och av oss misstolkade, försök att ta oss tillbaka till nuet, där vi hör hemma.

Att vara i nuet - lycka:

Varje gång du gör något som du verkligen tycker om är det ett sätt för dig att ”kliva ur” ditt eget medvetande. Tankarna på det som varit och det som ska komma upphör omedelbart. Om du till exempel älskar att spela fotboll eller någon annan sport så upplever du säkert ofta att tiden bara försvinner medan du spelar. Du har inte tänkt på någonting alls under tiden du spelat utan bara reagerat instinktivt på vad som händer runt omkring dig och du känner dig levande och lycklig. Känslan sitter i även efteråt men bara en liten stund, tills du åter upptar ditt invanda tankemönster.

Precis samma sak gäller alla de saker man tycker om att göra oavsett om det är sport, måleri, matlagning, klippa gräsmattan eller spela musik. Det är i själva verket därför du tycker så mycket om det och vill göra det om och om igen, för att det stimulerar dig så pass att du går in i ett meditativt tillstånd av total närvaro och de tyngder som lagts på dina axlar av ditt eget ego lättar för en stund. Detta är för många det enda sättet att känna lycka och uppnå närvaro i nuet. Men det är få förunnat att få ägna sig åt det de älskar hela tiden. De flesta får bara den möjligheten ett par timmar varje vecka och många upplever det aldrig.

Missbruk

Vissa väljer att ta genvägar till det här meditativa stadiet och till frihet från tankar om igår och i morgon. I något skede i livet finner man något som gör att tankarna upphör att eka inombords och att oro och ångest försvinner under utövandet av specifika handlingar. Det kan vara intag av substanser som alkohol eller andra droger men även andra saker som t.ex. gambling, porr, sex eller dataspel. Det är naturligt att man söker sig tillbaka till det beteende som erbjuder befrielse och snart har man utvecklat ett beroende.

Det som skiljer denna typ av beteende från t.ex. utövande av sport är att man efteråt alltid drabbas av negativa känslor och ångest. Därför är det kontraproduktivt och leder i en nedåtgående spiral där den uppkomna ångesten dämpas genom mer missbruk o.s.v.

Att nöja sig

Tyvärr har den moderna människan accepterat detta som något naturligt. Att lycka inte är något man kan uppleva hela tiden och att man inte heller bör begära det. Man förlikar sig med tillvaron som en hård och orättvis kamp som kräver vassa armbågar och ständigt slit för att åtminstone få ta del av en liten bit av den materiella kakan; den enda kaka man känner till. I missnöjet som uppstår i och med denna förlikning föds också företeelser som främlingsfientlighet, krig, miljöförstöring, exploatering av både människor och naturresurser, psykiska sjukdomar och självmord.

Måste det vara såhär?

Det är just det jag skulle vilja att vi diskuterar. Jag är övertygad om att vi kan vända denna negativa utveckling, åtminstone på ett personligt plan, genom enkla metoder.

Jag mottager gärna kritik och diskuterar andra delar i det jag skrivit också.

Nej, det måste absolut inte vara såhär....

Jag läste precis ut Tim Parks bok "Teach us to sit still" för bara några timmar sedan. Det centrala i boken handlar egentligen hans problem med prostatan, men berör ganska mycket av det du skriver om ändå. Lösningen på hans (prostata) problem var Vipassana meditation. Vipassana meditiation går ut på att se saker som de är, att vara i nuet (även kallat mindfullness), precis som du skriver. Det är avslappnande och läkande för både kroppen och sinnet att bara vara i nuet.

Om nu lycka är att vara nuet, så kan meditation vara (för ganska många iaf) lycka.

Jag tror inte att vi kan eliminera dessa strävanden som du beskriver, det vi kan göra är att minska deras effekt på vårat liv, inte styras av dem lika mycket.

Lite off topic: Jag tycker det är intressant att vi i västvärlden så länge har ignorerat och/eller tittat snett på österländska kulturer. Meditation är flera tusen år gammalt och har stor spridning i asien och numera i hela världen. Det tyder på att någon nytta måste meditation, mindfullness, att vara i nuet göra. Annars skulle väl inte människor sysslat med det i så många tusen år?

Ett skäl till att vi "missat" grejen med meditation och dess positiva effekter skulle kunna vara att de spreds här lite för sent. Vi är redan indoktrinerade i denna sammhällsstruktur och allt vi gör och är kretsar kring de saker jag redogjort för ovan. Människor anser sig ha för lite tid och utrymme i sina liv för att orka ägna sig åt och ta in ny kunskap.

Men faktum är att människor i allt större utsträckning ägnar sig åt meditation även i västvärlden. Det har ju blivit lite trendigt vilket jag tycker är bra, för det betyder att vi vågar prova på det.

Det är väl bara så människan är, som du säger. Vi strävar alltid till något, och det är viktigt. Utan något mål blir allt meningslöst. Det är inte att nå målet som är viktigt, det är själva vägen dit. Därför är det också så viktigt med drömmar. Utan drömmar finns heller ingen mening.
Många talar om att finna sinnesro. Jag tror inte denna "sinnesro" existerar.

Jag kan hålla med om en del av det du skriver, men jag tycker ändå att det leder fel. Mycket av den ansträngning som du ser hos folk, och som fordrar planering etc., syftar nämligen just till uppnåendet av ett ögonblickstillstånd, i form av den så kallade samtiden (jfr samtidigheten). Felet är att man försöker uppnå denna "lyckliga stund" genom andra, genom sin status och genom sina tillgångar. Man vänder sig till omgivningen och jagar efter ögonblicket där istället för att uppleva det intuitivt, inom sig själv. Bara i närheten av de senaste prylarna och "levande modedockorna", t ex, existerar den sortens allmänna och upphöjda ögonblick.

Din analys riskerar att nedvärdera framtiden och det förflutna, trots att erfarenhet och utveckling rimligen är bland det viktigaste samhället har att tillgå. Men vi behöver inse och lära oss att vi både kan uppleva nuet på egen hand och tänka framåt/bakåt tillsammans. Detta balanserade förhållningssätt kräver en del av oss, inte minst förmågan att distansera oss till samtiden (det gemensamma ögonblick som folk vill befinna sig i, och jobbar för att nå), men det förändrar väldigt mycket. Inte minst förändras omgivningens betydelse helt och hållet, när den frikopplas från samtiden. Dessutom återställs nuet till sin riktiga funktion, nämligen den enskildes livsögonblick.

Sedan kan man väl säga, att även om det är viktigt att försöka hitta roten till vår olycka, så handlar inte livet heller enbart om lycka. Vi har ett ansvar på/för den här planeten. Lyckan får ses som en trevlig bieffekt.

Vi lever i den värsta tänkbara misär: dom flesta av bor i små betonggrottor radade över, under och på sidan av varandra i en ändlös räcka; vår miljö är så miserabel att det finns inga ord för det, vattnet är klorat och det enda någorlunda rena vattnet fås i små plastburkar, värmen är onaturlig och uttorkande eftersom den oftast kommer från det sjuka påhittet med varmt vatten som rinner genom en hjärnbehållare; vår intellektuella miljö är vansinnig ( vi hör med ögonen när vi läser ), dom bilder vi ser är redigerade och fullständigt verklighetsfrämmande. Vi är totalt utarmade och ju fler vi blir dessto värre kommer det att bli.

Roligt med lite respons.


Det är nog snarare så människan har blivit. Från början var vi nomader som vandrade mellan olika platser beroende på årstid och tillgång på mat. Jag vet inte om de var lyckligare då än vad vi är idag, men de levde i samklang med naturen på ett sätt som blir alltmer främmande för oss. Mycket går förlorat i det.

Sinnesro existerar helt klart men definitionen kanske varierar. Det handlar om att träna sig i att stilla sina tankar.

Tankeexperiment:
Tänk dig en sjö. Vattenytan är ditt medvetande. Havsbotten är ditt undermedvetna, din själ. Tankar är ringar på vattnet. Ringarna på vattnet gör att du inte kan se ner till botten.

(kortade din text lite för att förtydliga vad jag svarar på. I stort har vi nog samma uppfattning)

Den ansträngningen resulterar oftast bara i högst kortvariga ögonblick av tillfredsställelse och är alltid beroende på yttre faktorer. Tänk om du kunde försätta dig själv i ett sådant tillstånd oberoende av yttre påverkan. Och stanna kvar i det tillståndet hela tiden. Jag hävdar att det är möjligt.

Om du läser stycket "varför gör vi såhär?" så ser du att jag håller med dig i stort (även om jag inte anser att det är det viktigaste). Man ska lära av dåtiden och planera för framtiden, i viss utsträckning. Men vore det inte bättre om du själv kunde styra när såna funderingar ska äga rum. Hur ofta har man t.ex. inte legat vaken på natten och funderat över något och inte kunnat sova? Eller varit i ett socialt sammanhang men inte kunnat njuta av det för att man varit nedstämd eller grubblat över något problem?

Jag tror inte att det finns ett allomfattande natursamvete som bestämer vem som har ansvar över det ena eller andra. Saker och ting existerar och förändras både på grund av oss och oberoende av oss precis som en plötslig invasion av gräshoppor kunde förstöra förstöra skörden och möjligheten till föda för tusentals människor för många år sedan. Eller hur ett meteoritnedslag skulle kunna förvandla jorden till ett rykande inferno på några minuter. Är meteoriten ond? Gräshopporna? Nej, de bara är vad de är. Självklart bör vi ta hand om vår miljö och allt som lever på jorden om vi kan. Det tror jag också att vi automatiskt skulle göra om vi kunde återställa balansen i oss själva.

Jag fattar hur du tänker och jag menar att den inställning till omvärlden du har, och det faktum att världen ser ut till viss del som du beskriver, är ett av resultaten av den livsstil vi anammat. Du fick bli ett levande exempel på vad jag menar

Om detta är vi helt och hållet överens!

Kanske svarar lite mer utförligt senare.

En mycket välskriven text TS.

Du har mitt medhåll på varenda ord.

Jag tror att människornas problem har att göra med den samhällsordning vi lever i. För människan i dagens samhälle är inte ändamålet utan endast ett medel, för att uppnå någonting utanför människan själv - nämligen kapitalets tillväxt.

Vi lever i ett vampyrlikt samhälle där döda ting tillväxer på levande organismers bekostnad!



Människornas liv kretsar sålunda kring att sälja sin arbetskraft för att producera varor och sedan använda sin lön för att konsumera varorna, så att hon kan gå tillbaka till arbetet och producera ännu fler varor - unt so weiter! När människan producerar, då konsumerar hon sin arbetskraft. Och när hon konsumerar, då producerar hon sin arbetskraft.

Självklart måste människan producera och konsumera för att överleva och må bra. Men grejen är alltså den att produktion och konsumtion inte är någonting vi sysslar med för att tillfredsställa våra behov, utan som sagt för att öka kapitalet. Lyssna på någon politiker eller annan makthavare, vilken som helst. Alla pratar de om att det är viktigt med tillväxt, och då tillväxt i största allmänhet - inte specifikt av någonting som löser våra problem, utan av kapital i största allmänhet. Det är talande.




Vi är människor, i grund och botten djur bland andra, och vi fodrar inte speciellt mycket för att leva i välbefinnande. Vi behöver näring, skydd och trygghet. Vi behöver känna tillhörighet med andra, vi behöver sällskap och närhet. Har vi detta så mår vi bra. Och vi har tillräckligt med produktiv kraft i dagens samhälle för att kunna säkra allt detta med bara typ en timmes arbetsdag. Resten av tiden skulle vi kunna tillbringa fritt och hålla på med allehanda stimulerande projekt tillsammans.

Men våra grundläggande behov tillfredsställs inte i någon högre grad i det här samhället. Och i den mån de gör det, så är det alltid villkorat och alltid under hot från ett håll eller annat. Även om vi skulle känna oss nöjda, så kan vi inte nöja oss - vi måste hela tiden arbeta för att bevaka den ställning och de privilegier vi har, för annars kommer konkurrensen att tvina ner oss på en lägre nivå. Konkurrensen genomsyrar hela samhället, och det är en mekanism för att få oss att agera enligt systemets logik och vara effektiva och lojala undersåtar, samt något som framgångsrikt förhindrar enhet och samhörighet bland människorna.

Om våra behov börjar tillfredsställas på riktigt och människorna börjar uppleva sant välbefinnande, då skulle de ifrågasätta samhällets maktordning där några styr och flertalet lyder, de skulle ifrågasätta poängen med att tillägna större delen av sina liv åt någonting främmande, som inte tillhör dem. Men systemet utvecklas aldrig särskilt långt i den riktningen. Produktionen är inte inriktad mot att tillfredsställa behov, för det är inte lönsamt, det främjar inte fortsatt produktion och konsumtion.

Nej, vårt problem är att vi lever i ett hamsterhjul och springer på utan att egentligen komma någon vart. Vi måste hitta en utväg tillsammans för att kunna leva ett gott liv, vilket inte är så svårt som man kan tro om man inte klarar av att tänka utanför systemet.