Citat:
Ursprungligen postat av
Kablammo
I have not been asked, as I should have been asked, what the name 'Zarathustra' means in precisely my mouth, in the mouth of the first immoralist: for what constitutes the tremendous uniqueness of that Persian in history is precisely the opposite of this. Zarathustra was the first to see in the struggle between good and evil the actual wheel in the working of things: the translation of morality into the realm of metaphysics, as force, cause, end-in-itself, is his work. But this question is itself at bottom its own answer. Zarathustra created this most fateful of errors, morality: consequently he must also be the first to recognize it. Not only has he had longer and greater experience here than any other thinker…what is more important is that Zarathustra is more truthful than any other thinker. His teaching, and his alone, upholds truthfulness as the supreme virtue… To tell the truth and to shoot well with arrows: that is Persian virtue. – Have I been understood? The self-overcoming of morality through truthfulness, the self-overcoming of the moralist into his opposite – into me – that is what the name Zarathustra means in my mouth.
Citat:
Ursprungligen postat av
Kablammo
Från Ecce Homo.
En viktig poäng som tål att upprepas även om inlägget gjordes för tre år sedan. Zarathustras etik hade ju - i den mån vi överhuvud taget kan uttala oss om den mer än 3000 år senare - ingenting gemensamt med Nietzsches moralfilosofi. Vilket Nietzsche själv var medveten om, som framgår av citatet ovan.
Nietzsche revolterade mot den kristna etiken och såg sig själv som en sanningssägare. Det han uppskattar hos Zarathustra är just att han sätter sanningen -
aša - i högsätet och konstraterar den mot lögnen -
druj. Nietzsche ser därför en själsfrände i Zarathustra.
Ironin i detta är att Nietzsche och Zarathustra menar helt olika saker när de talar om sanning. Nietzsche menar en objektiv sanning som sätts i kontrast mot den kristna teologin. Zarathustra menar tvärtom
Ahura Mazdas gudomliga världsordning som alla människor bör rätta sig efter när han talar om sanning.
Begreppen sanning och lögn har alltså för Zarathustra en betydelse som är snarlik den kristna etikens godhet och ondska. Det är för övrigt ingen slump då den tidiga kristendomen färgats starkt av zoroastrismens dualistiska världsbild.
Satan är en tämligen obetydlig bifigur i gamla testamentet, men i kristendomen får han en central roll som Guds evige motståndare. Han blir en motsvarighet till zoroastrismens
Angra Mainyu och stora delar av den dualistiska kristna eskatologin med Himmel, Helvete, Skärselden, de dödas återuppståndelse och den Yttersta Domen kommer från zoroastrismen.
Den sanning som Nietzsche hyllar hos Zarathustra är alltså inget annat än den för Nietzsche förhatliga godheten från den kristna etiken.