Iron Maiden - officiell tråd

Jobbade med en av bröderna för 20 år sedan. Han tog semester efter hur Iron spelade i europa.

Vi snackade mkt om Iron, vi kom bara fram till 2 saker.

Han ville e.g vara i min ålder. Jag såg första Run to the hills turnen

Jag fattade inte hemligheten med Iron. Trotts att han sade att Eddy är allt ?????

Ett av Nico McBrains egna äventyr med några vänner!

WhoCares - Holy Water
http://www.youtube.com/watch?v=dQYjEa3FdUo

Iron Maiden (9/10)
Killers (10/10)
The Number Of The Beast (8/10)
Piece Of Mind (9/10)
Powerslave (10/10)
Somewhere In Time (354/10)
Seventh Son Of A Seventh Son (10/10)
No Prayer For The Dying (6/10)
Fear Of The Dark (5/10)
The X Factor (8-9/10)
Virtual XI (5/10)
Brave New World (7/10)
Dance Of Death (7/10)
A Matter Of Life And Death (8/10)
The Final Frontier (6-7/10)

Javisst borde jag säga något om Maidens plattor. Jag gör det här. Jag ska tala om tidiga verk och lite annat.

Jag börjar med några ord om "Killers" från 1981.

Jag är författarparet Bowler/Dray ("Infinite Dreams", 1986) många tack skyldig för en sak. De gjorde mig nämligen uppmärksam på låten "Prodigal Son" och dess briljans. När jag läste deras bok hade jag gillat Maiden bra länge, men låten ifråga slog mig inte som så märklig. Men den är verkligen ett lysande epos. Och den finns på "Killers".

"Prodigal Son" är en annorlunda Maidenlåt: akustisk gitarr, flygande verser och soft approach, och så en stilla elgitarr i solot. Kanske kunde den innebära en ny musikalisk väg för gruppen? Detta frågade sig Bowler/Dray i sin bok. Men svaret blev: eftersom plattan den kom på -- "Killers" -- inte sålde så bra övergav Harris detta experiment. Nästa platta skulle vara enklare rock. Det var lite synd. Harris kunde ha diversifierat sitt band ungefär som Phil Lynott gjorde med Thin Lizzy.

Men för att återgå till "Killers" så är detta en fullgod platta, den har bara hamnat i skuggan av sin föregångare (som hette "Iron Maiden" och kom 1980, som jag kanske behandlar senare). Preludiet "The Ides of March" visar för sin del på influenser à la Yes. Låtarna som följer ("Wrathchild", "Another Life", "Genghis Khan") är glödande spår, lyriska utflykter med prägel av nya gitarristen Adrian Smith: ångestmättad speedrock och välturnerade chockrockare. Smiths mer friflygande spel passar bra ihop med Dave Murrays råare rock. På den föregående plattan däremot var det som om Murrays och Dennis Strattons spelstilar krockade: båda var vassa.

B-sidan på "Killers" med titellåten är briljant. Sedan kommer den ovan nämnda "Prodigal Son", som ger lite andhämtning med sin akustiskt dominerade sättning. Möjligen märks en viss vilsenhet mot slutet av plattan, en något slöfet avslutning är vad som möter. Men förmodligen är dessa "Purgatory" och "Drifter" med mera inga purfärska saker, de arbetades fram under turnerandet på 70-talet.

- - -

Sångaren DiAnno lämnade efter detta gruppen och ersattes av Bruce Dickinson. Och 1982 gav man ut den mer traditionella "The Number of the Beast". Den var för sin del en typisk "tredjeplatta": första skivan brukar vara originell, den andra vild och experimentell och den tredje lite vilsen medan den fjärde är "back to basics". Ungefär så är det med Maiden också, och "The Number of the Beast" utgör enligt mig en liten svacka. Den är den svåra tredje plattan.

"Children of the Damned" från denna 1982-skiva kan hur som helst ge ekon av Sabbaths "Children of the Sea": den förra är epokgörande, denna är förhållandevis omärklig. "The Prisoner" är en iscensättning av Pat Coogans TV-serie om den surreala Ön, "The Island" med sina konspirationer och intriger i psykotropisk 60-talsanda. "22. Acacia Avenue" är en fortsättningslåt; del ett kom på första skivan och här får vi veta mer om Charlottes liv på gatan. En bättre version gjordes, enligt mig, live i Dortmundhalle 1983.

Titellåten på "The Number..." har snott tre takter från "When the Saints"; kolla själv, man kan sjunga "Oh when the saints, go marching in" istället för "I left alone, my mind was blank"... Det är trallvänlig sång med spökig text: det är, kan man säga, soffhörnsockultism och sagoboksskräck. Fast lite av sann ångest finns det nog i den: "Torches blazed and sacred chants were praised, was all this for real or just some kind of hell?"...

"Run to the Hills" är en bra livelåt, ingen tvekan; Maidens själva signum och ett givet extranummer. Slutvinjetten "Hallowed Be Thy Name" lånar från "Stairway to Heaven" tycks det mig, i det att den går sakta först och sedan ökar i tempo. Åter är det ångest som dryper från väggarna:
Här kommer Murrays gitarr in och tar över drivet, kompat av ännu ett "running low" från Bruce med orimligt långt tonhållning på sista ordet. Snyggt!

Så kommer paniska rader:
Temat med vägen till avrättningen kan påminna om KSMB:s "De väckte mig på morronen tjugo över tre..." om en modern dödsfånges sista dag. Den slutar: "det sista jag såg var blixten på fotografen, å jag tänkte nu dör jag nu vaknar jag aldrig igen - igen - igen"... Ja denna 80-talsångest. Men det kanske är tidlöst?

Harris text till "Hallowed..." har förvisso sina poänger, som när fången letts ut på gården och allt snart är över. En sista reflektion delas med:
Så kommer ännu ett tempobyte, följt av snabbare riff på slutet med Bruce sjungandes på toppen av sin förmåga, på toppen av sina oktaver: "Yeah-i-yeah-i-yeah, hallowed be thy name"... Inte sitter jag likgiltig för en sån uppvisning, inte ens i dessa sena tider - sena i bemärkelsen att det var länge sen jag hörde låten första gången.

- - -

Vad finns det mer? Det finns "Piece of Mind" från 1983, som recenserades här. Jag går nu vidare till "Powerslave" från 1984. Den hade för sin del ett snyggt omslag för en gångs skull. "Aces High" är en låt om stridsflygare, bombplan och VKII, och nog har den sin charm. Det är adrenalinrush liknande den som stridspiloter måste ha för att göra sitt jobb, allt annat lika. "Fly to live, live to fly, do or die, aces high"...

"Losfer Words" är för sin del en transartad instrumentalare, inte precis sånt som amatörgitarristen tar ut hemma i sovrummet. "The Duellists" känns också lätt berusande; ekvilibrismen från första plattan är ett gångbart recept, här förfinat ytterligare med produktion av Martin Birch, gamle Purple-producenten som lämnade allt när han äntligen fick sätta händerna i Maiden. Från "Killers" och framåt proddade han praktiskt taget bara Harris och grabbarna.

Sidan B på "Powerslave" har den egyptologiska titellåten. Den har en underbar pentatonik i solot: den baseras på den femtoniga skalan, inte på den sedvanliga åttatoniga. "The Rime Of The Ancient Mariner" avslutar plattan (dikten i sig behandlad här), en som sig bör lång seglats i Coleridges vatten. För lång...? Låten stannar upp med ett recitativ, av samme skådespelare som läste ur Uppenbarelseboken på "The Number of the Beast":
Det är seglatsens mörkaste passage, med döda kamrater som stirrar på sjömannen där på skeppet. Så ljusnar det liksom i Maidens låt: basplink i dur och triumfatoriska rader följt av ett solo, lite ihoplimmat känns det, men Kerrangs Mick Wall var för sin del lyrisk över detta stycke.

Och det hade han all rätt att vara. Man kan säga: alla hårdrocksband med självaktning måste göra ett epos nån gång, en lång låt baserad på Moby Dick eller Loch Ness-odjuret eller Mahâbhârata eller vad, och detta var Maidens bidrag. Sen gick det inte att köra den här stilen mer; "Mother Russia" på "No Prayer For the Dying" var sista rycket, "bara" sju minuter lång, medan "The Rime" är uppåt 12 minuter tror jag.

- - -

Det var något om Maiden och några centrala verk. Det är barock metal, tät och märklig: drivande bas, tempobyten och en orkan av riff. Plus riffande trummor...! Och mäktig sång. Men som sagt, låten "Prodigal Son" var lite mer nedtonad och jag kan ibland, i det senare Maiden, sakna det patos som denna låt förmedlar.

Powerslave är från -84.

Det finns ju ett gäng 9-10 minuterslåtar på de tre-fyra senaste plattorna också.

Jag gillar när Maiden blir episka. Även om det självklart finns stor behållning i deras kortare låtar, men Harris låtskrivande och litterära/historiska influenser passar som handsken för de längre låtarna.

Tack för upplysningen. Nu har jag ändrat i inlägget.

Annars, bra skrivet återigen. Kul att läsa när man inte har något annat för sig.

Nu ska jag granska Iron Maidens första platta från 1980, Iron Maiden.

På denna tid hette sångaren Paul DiAnno. DiAnno var en bra sångare i tidiga Iron Maiden, utan tvekan. Han hade profil, energi, allt. Det rockade liksom. Respektlös attityd...! Han blandade punk i hårdrocken och det var verkligen på tiden. Det var bort med långt hår och vida jeans och in med en vassare look. Men han tappade geisten efter ett tag. Och han bidrog endast marginellt till låtskrivandet ("Prowler", vad mer...?). Och han började, sägs det, till och med bära plommonstop på scen, som en gest åt ska-banden... Kul grej men missriktat.

När Bruce Dickinson blev sångare i Maiden var han nog bra. Men DiAnnos insats i början är i en klass för sig anser jag.

Övrig line-up i Iron Maiden vid tiden för debuten var gitarristen Dennis Stratton, som ju var med på denna först LP:n. Han var skicklig men i övrigt utan särprägel, hans sound var lite för likt Murrays för att stå ut: total attack. När Adrian Smith kom med '81 blev det en bättre gitarrduo, Smith var mer melodisk och dann. Om detta har jag nyss talat i denna tråd. Liksom att bandets ledare var Steve Harris, basisten.

Det ska handla om Maidens första riktiga fullängds-platta som kom 1980. Men för det måste man först gå tillbaks till 1979.

1979 var Iron Maidens aktier i stigande: deras demo snurrade för fullt på The Soundhouse, Geoff Barton skrev om dem i Sounds och affärsmannen Rod Smallwood erbjöd sig att bli deras manager. Den 28 november fick man så sitt kontrakt med EMI, och i februari 1980 kom debutsingeln "Running Free": en DiAnno/Harris-låt med tunga trummor, tajt solo och text om att vara ung och jagad av snuten: "now the cops are after me /but they ain't got a thing on me"... Den sålde bra så man fick spela på Top of the Pops, och med Harris gedigna attityd till musiken skulle man så klart spela live i studion. Detta hade inte hänt på programmet sedan The Who gjorde't 1973.

- - -

Första LP:n kom att heta just "Iron Maiden" och gavs ut i april 1980. "Prowler" inleder härligheten med snabba riff, ett tempobyte och rå sång av DiAnno, alltsammans kännetecknande för Maiden. Lustigt dock att andra låten -- "Remember Tomorrow" är en (i början) stilla ballad, maidenifierad med gitarrsmatter och taktbyten, men den visar att man även fixade lugna partier. Poesi finns här också:
Detta kanske mest är ord staplade på varandra, men medge att här finns klang. Rocklyrik måste kunna stå för sig själv, det får inte bara vara ett bihang till texten. Vad som gör en rocklåt stor är balansen mellan text och musik. Att giganter som Lynott och Jim Morrison även var poeter med utgivna diktsamlingar är ingen slump.

Därnäst på första Maiden LP:n kommer "Running Free" samt "Phantom of the Opera", den sista en massiv sak med täta riff och splittrade nivåer, men med sammanhållen gestalt. Liknar inget annat, kan bara vara en Maidenlåt. Det gäller även B1:s instrumentala "Transsylvania", den kan ej spelas av en ordinär gitarrist vill jag mena... "Strange World" är åter en stilla ballad; notera att "punkaren" DiAnno klarar den med bravur, hela Maidenprojektet var verkligen rockens högre skola. Det räcker inte att som i punken bräka fram sången, nej man måste kunna hålla en ton.

"Im happy here in my strange world" sjunger man, och det kan gälla för envar människa i denna föregivet hårda värld. Vi har atombomber, miljöförstöring och alla slags hot, men vad ska vi göra, sätta oss och grina? Man måste leva, "il faut essayer de vivre" som fransmannen sa. Happy here in my strange world...

- - -

Så följer låten "Charlotte the Harlot". Sån här machomusik blev ute sen sägs det, det var Spinal Taps "Big Bottoms" som satte spiken i kistan för detta 1984. Men dessförinnan skrev Maiden till och med en uppföljare till horan Charlottes äventyr, och i stort är väl rock utan låtar om horor och sprit svårt att tänka sig...

Sist på Maidens första LP kommer titellåten, en gammal trotjänare med unikt riff i början. Återigen en typisk Maidensak: tempobyten och 100 knyck, agressiv sång och en ljudmatta av bas och gitarr. "Bomber" Harris kunde lungt sätta ena foten på medhörningshögtalaren och skåda ut över publikhavet medan han ploppade på sin bas... Visst är det en imponerande ljudskulptur Harris och grabbarna skapat, visst är "Iron Maiden" från 1980 en imponerande debut. Allt låter tajt från första stund, här finns inga lösa muttrar. Att produktionen, som Harris brukar säga om denna platta, skulle vara dålig förstår jag inte alls.

Det är för övrigt rätt anmärkningsvärt hur Iron Maiden kunnat hitta en sådan egen stil. Melodiös hårdrock men ändå snabbt och "trashigt". Rent musikaliskt har inte IM en enda brist. Det känns som om varenda stycke är planerat in i minsta detalj.

Håller med.

Den enda låten jag tycker är dålig som Iron Maiden har gjort är "The Angel And The Gambler". Rätt bra facit ändå. IM har en sjukt hög lägstanivå när det gäller musikskapande.

Tycker om många av Maidens mer progressiva låtar, men ibland fastnar det tycker jag.

The Thin Line Between Love and Hate tycker jag mycket om, men någonstans i slutet blir det bara exakt samma sak och segar ner hela intrycket. Där hade man kunnat ta bort cirka en minut utan att förstöra låten överhuvudtaget.

Satellite 15....The Final Frontier har sitt intro. Jag har faktiskt inget större emot introt, men vill man lyssna på låten/skivan ofta blir det väl träligt. Det hade räckt med ett 1-1,5 minuters intro här.

Det finns säkert flera exempel, men det är vad jag kommer på just nu. Tycker det däremot är kul att Iron Maiden inte bara kör massa The Wicker Man, Rainmaker, Can I Play With Madness och Run to the Hills även om jag gillar de flesta i det stuket också. Att de försöker utvecklas. Många som inte gillar Maiden brukar väl påstå att de skriver liknande låtar om och om, men hur är Strange World, Stranger In A Strange Land, Rainmaker och When The Wild Winds Blow "likadana" låtar?

The Final Frontier växer faktiskt lite som album för mig, men det vore kul om nästa skiva är en omvändning som "Seventh Son of a Seventh Son" eller "Brave New World" var när de kom. Inte nödvändigtvis progressiva, men något som skiljer sig rejält från senaste album!