Iron Maiden - officiell tråd

Tagga nu för i helvete!

http://www.youtube.com/watch?v=35S2lcNuDeo

Phantom of the Opera/Remember Tomorrow
Purgatory/Killers
Hallowed Be Thy Name/Invaders/Children of the Damned
Where Eagles Dare/To Tame A Land
Rime of the Ancient Mariner/Powerslave
Alexander the Great
Seventh Son of a Seventh Son
Mother Russia
Fear of the Dark
Sign of the Cross
The Clansman
Dream of Mirrors
Paschendale/Dance of Death
Brighter Than A Thousand Suns
The Talisman

Sådana här frågor är riktigt svåra att svara på. Speciellt när det gäller de första 6 albumen och de senaste 4.

Jag tycker då om Iron Maiden, vem skulle inte kunna uppskatta dessa kungar?
Passande musik till World Of Warcraft.
Powerslave är mitt favoritalbum med Iron Maiden följt av Dance To Death.

Är det någon här som smakat trooper?

Phantom of the Opera
Killers
Children of the Damned
Revelations
Rime of the Ancient Mariner
Wasted Years
Infinite Dreams
No Prayer for the Dying
Afraid to Shoot Strangers
Lord of the Flies
Futureal
Dream of Mirrors
Paschendale
Brighter than a Thousand Suns
When the Wild Wind Blows

Surar fortfarande över att Infinite Dreams inte är med på setlisten denna touren. Även Killers och Still Life kunde fått vara med.

Nope, men är bra nyfiken faktiskt.

Jag har lyssnat på Iron Maiden i 30 års tid. Så ett och annat kanske jag borde dela med mig av.

Ja visst. Och jag börjar med att titta på skivan Piece of Mind från 1983. Jag köpte vinylen när den kom och den gjorde, minst sagt, intryck på mig. Jag hade då börjat lyssnat på Accept och Judas Priests nyare material så jag började fatta den nya stilen. En hårdare, snabbare hårdrock än den Deep Purple, Jimi Hendrix och Nazareth jag dessförinnan hade viss koll på.

"Piece of Mind" var Maidens fjärde skiva sedan debuten 1980. Och det sägs ju att den fjärde skivan alltid är lite speciell: se till exempel Black Sabbaths "Vol. 4", Zeppelins "Stairway to Heaven", Deep Purples "Machine Head" och Priests "Stained Class"... Gruppen har debuterat, den har experimenterat på andra skivan, tredje är "more of the same", och på den fjärde är man på en högre level så att säga. Föga förvånande då att Iron Maidens fjärde var en höjdare: "Piece of Mind".

För här är det action från början till slut, trumhinnorna attackeras av 40 riff i sekunden. Och trumskinnen attackeras med bravur av Nicko McBain som riffar på trummorna, spelar ett konstant solo. Lägg till detta massiv sång, drivande bas och gitarrharmonier och du kapitulerar. Ja, musikstilen är lite speciell, lite originell till och med för hårdrock - men denna stil är Maidens egen. Love it or leave it.

Man måste gå igenom låt för låt. "Where Eagles Dare" handlar om Macleans Örnästet, där solot är speciellt snyggt - ja, det svävar. Trots den smattrande attacken. "Revelations" är för sin del skriven av Bruce Dickinson, hans första låt med Maiden trots att han varit med sedan "Number of the Beast" -- men på den fick han inte skriva något av kontraktsskäl. En lite jobbig låt som tvärstannar två gånger, det är ju dessa taktbyten, men helheten är snygg. Och sann poesi finner man i raderna:
"Flight of Icarus" av Adrian Smith och Dickinson är min favorit: en aningen softare låt, anpassad för radio sägs det, men nog är den hård så det räcker. Ja denna melodiska hårdrock, må den leva... "fly on your way like an eagle, fly as high as the sun - on your way like and eagle, fly touch the sun"... Påminner vagt om "Riding on the Wind" med Judas Priest.

"Die With Your Boots On" målar upp domedagsvisioner, nästan trovärdiga. Maidens skräcklåtar är sagoboksskräck sägs det, men nog ryser jag en aning inför dessa rader:
Sista raden är vis: fanstyg må förutspås, men sant vara skapas i vårt hjärta. Vi kanske hamnar i krig, men då är vår plikt att inte låta förståndet fara utan att lindra nöd. Tidigare talas om domedagsprofeter som förutsäger "war for millions, in the hope that one appears" - och det är såklart förkastligt, att på detta sätt njuta av svartmålningen. Man måste stå emot smittan, förhindra att bli ett med eländet som kan komma. Man måste slå vakt om de förutsägelser man kan göra själv, om visionen av en bättre värld som ska komma efter debaclet: "the truth of all predictions is always in your hand".

"The Trooper" har delvis samma tema, krigångest à la åttiotal i form av ett fältslag med hästar och musköter. Det är tajt och melodiskt och gav Dickinson möjlighet att fjanta runt med en värja på scen...

"Still Life" är en annan höjdpunkt, baserad på en novell av Ramsey Campbell: om att glo ner i en damm där röster kallar på en. Mycket ångest är det, och Harris är ganska ångestdriven syns det... Vad bra då att det finns hårdrock att leva ut sina skräcksyner i. Campbells novell hette förresten "The Inhabitant of the Lake" och kom 1964.

"Quest for Fire" är en jigg, kanske inspirerad av Thin Lizzys försök i genren såsom "Emerald" och "Black Rose": keltrocken lever... Men för aktuell platta ett något svagare nummer. "Sun and Steel" åter rusar iväg på Miyamoto Musashis svärdsegg, med budskap från hans "Fem ringars bok"; det är en svärdskonst i harmoni med de fem elementen, våra vanliga fyra plus tomheten, shûnyatâ:
"You killed your first man at 13" heter det i början, och det var precis vad Musashi gjorde. Samurajen skred fram som en ung gud i detta 1600-Japan, kunde ostraffat döda envar som ställde sig i vägen.

Vad gäller "To Tame a Land" så har den viss episk bredd, denna tonsättning av Frank Herberts "Dune". Men boktiteln fick inte nämnas i låten för Herbert hatade hårdrock och Maiden i synnerhet, antagligen påverkad av hajpen kring föregående skivan "The Number of the Beast". O well, en lämplig slutvinjett för en mästerlig skiva är det allt, särskilt efter de klimaktiska raderna:
Detta var härliga allmaktsfantasier att njuta av i sitt pojkrum anno 1983, denna tid när plebicismen och jantelagen härskade oinskränkt. Då behövde man höra rader som dessa. "As the mighty eagle, I need room to breathe...!"

Nu råkade jag citera Judas Priest, ett band jag kanske håller aningen högre än Iron Maiden. Men som sagt, jag har lyssnat på Maiden bra länge och spår som "Flight of Icarus", "Sun and Steel" och "Still Life" har präglat mig. Liksom en rad spår på de tre föregående plattorna och på några av de följande. Så Maiden förtjänar sin status som rockikoner och Steve Harris ska ha kudos för sitt livsverk.

Mäktig läsning! Verkligen, tack för att du delade med dig.

[quote=lampros|massa text[/QUOTE]

Var det inte så att Bruce har bidragit till låtar på notb, men fick inte skriva att han skrivit dem pga kontraktet.

Sen håller jag inte med om att Riding On The Wind och Flight Of Icarus skulle vara särskilt lika. Därmot Running Wild och Wickerman, där är introriffet ganska likt.

Visst, de är inte lika rakt av. "Riding" är till exempel snabbare. Men jag tänkte: det är låtar om att flyga, det är lite vagt fantasyaktigt osv.

Eftersom mina broderingar kring Maiden tydligen gillas så tänkte jag idag skriva lite om gruppens begynnelse, om Steve Harris framför allt. Mina källor är Dave Bowler och Bryan Dray: "Iron Maiden - Infinite Dreams" 1996, samt en intervju med Steve Harris i Close-Up Magazine nr 63. Samt i någon mån Mick Walls Maidenbiografi "Run to the Hills". Reservationer för eventuella fell. Dvs: om du som läser detta ser något faktafel etc så ser jag gärna att du påtalar detta. Fakta måste vara korrekta.

I Bowler/Drays bok läser jag bland annat att UFO-basisten Pete Way var en stor influens för den unge Steve Harris. Det var att stå med ena foten på medhörningshögtalaren såg tufft ut, det ville även Harris göra... -- Han hette alltså Steve Harris, Iron Maidens grundare. Han föddes i Londons East End 1956. Han spelade fotboll i West Ham United men la av 1971 och köpte en gitarr istället. Gruppen Iron Maiden bildades så 1975, med smeknamnet "The Irons" som även är ett smeknamn på West Ham. Än idag kickar Maiden boll; på turnéerna kan trogna fans bjudas in att se på vänskapsmatcher...

Det var i mitten på 70-talet och punken regerade. Men punk var inget för Harris, hans musiksmak hade grundlagts i tidigt 70-tal med band som Jethro Tull, Genesis, King Crimson och The Who, samt så klart Purple, Sabbath och Zeppelin. Stort intryck togs av Wishbone Ash och Thin Lizzy med deras "twin guitar attack", deras två gitarrister i både harmoni och duell.

Steve Harris intervjuades i Close Up Magazine 63 om sina influenser, vad som påverkade honom under 70-talet. Och han listade då sex favorit-LP:s. Alla är från början av 70-talet som synes:

. Genesis: "Foxtrot", 1972
. Jethro Tull: "Thick As a Brick", 1972
. Black Sabbath: "Vol. 4", 1972
. The Who: "Who's Next", 1971
. Free: "Free Live", 1971
. Wishbone Ash: "Argus", 1972

I Bowler/Drays "Iron Maiden - Infinite Dreams" läser man vidare att Harris satte en hög standard för bandet. Han var både konstnär och publikfriare, han ville ge valuta för pengarna. Man skulle till exempel spela ofta live, spela långa set och skriva mycket autografer, vilket låter som en ny anda efter punkens publikförakt och nihilism. Omtalat på sin tid var detta: när man slagit igenom var man den första att på länge spelade live i TV:s Top of the Pops. Annars var det alltid playback där.

I Mick Walls "Run To the Hills" kan man även läsa att bandloggan, den rödvita, vassa "Iron Maiden"-texten designades av Harris himself. Han var en man med många strängar på sin lyra...

- - -

Åter till historien om Maidens begynnelse. Det var 70-tal. Punken regerade och det var svårt att få spelningar, men man hankade sig fram på pubgig i landsorten. 1978 ljusnade det lite då heavy metal-klubben The Soundhouse öppnade i Londons Kingsbury, en oas för hårdrockare i dessa punkiga dar. Här kunde man headbanga och spela luftgitarr till "Hell Bent For Leather"...

Men visst levde hårdrocken även denna tid. Punken var viktig, den kom med nått nytt, ingen tvekan om det, men parallellt med denna fanns ju alla Lizzy, AC/DC, Nazareth, Scorpions och UFO, samt Purple-avkommor som Whitesnake, Rainbow och Gillan, plus Nordamerika med Rush, Van Halen, Aerosmith och Kiss. Nåt man fick med sig av punken var dock att det blev ballt att gå på rockklubb igen, disko höll på att bli ute, samt detta att ge ut singlar själv. Maiden gav ju ut sin "The Soundhouse Tapes", en demo med låtarna "Iron Maiden", "Strange World", "Prowler" och "Invasion", som spelades av Neal Kay på The Soundhouse genom hela 1979. Iron Maiden började bli ett begrepp.

Demon blev sedan en EP som sålde i 5000 ex. Låten "Iron Maiden" med sitt elvatonersriff början blev uppmärksammad i Sounds.

Sångaren på denna tid var Paul di Anno som ej hade något heavy metal-bagage, han hade inga manér från vare sig Gillan eller Robert Plant. Han kom från ett vitt reaggeband och sjöng punkigt. Ersättaren Bruce Dickinson gillade för sin del också punk; han drömde om ett band med låtar à la Van der Graaf Generator, spelstil à la Purple och punkens energi. Maiden blev alltså ett hårdrocksband med punkattityd, och till skillnad från punken som lägrade vid Kings Road med dess modeaffärer kom den nya hårdrocken (som Saxon och Def Lepard) från arbetarstäder som Birmingham och Sheffield. Punken ville vara arbetarklass, men hårdrocken var nog mer äkta arbetarklass i så fall; diAnno hade till exempel jobbat på bensinmack och gitarristen Murray hade stått i affär. Fina anor i dessa sammanhang...! Som jämförelse kan nämnas att Joe Strummer i The Clash var diplomatson.

- - -

Iron Maiden stod på gränsen till sitt genombrott. Man hade en tämligen originell spelstil. Basisten Harris var kapellmästaren, drev låtarna med sitt aktiva basspel, och på det kom gitarristerna Murray och Stratton i full attack, massor av riff: inget för det otränade örat. Man hade helt egen musik, spelade aldrig covers så vitt jag vet; nåväl, man gjorde det en gång i karriären, med låten "Women in Uniform", men det var ett misstag sägs det... Lägg till detta sångaren diAnno med sin tuffa attityd och läder och man såg verkligen en ny hårdrock: bort med vida jeans och ockultism, in med spandex och snabbare låtar.

Det var den legendariska "NWOBHM", New Wave of British Heavy Metal, med band som Maiden, Saxon och Lepard plus det uppåtsträvande Judas Priest och Motörhead. Allt gav draghjälp åt halvgamla akter som Rainbow och Whitesnake, samt Black Sabbath som bytte sångare från Ozzy till Ronnie James Dio. Det var ljuva tider...

- - -

Det var allt jag kom på att skriva just nu. Senare kanske jag kan nämna något om Maidens genombrottstid på 80-talet. Kanske även något om skivorna i sig. "Piece of Mind" från 1983 har jag redan behandlat. Jag gillar alla plattor före det, sedan även "Seventh Son" och "No Prayer", så det finns lite att botanisera i.

Jag spelar av lite på lampros inlägg!

Piece of Mind har kommit att bli något utav en favoritskiva av Maiden, men som många av er vet kan sådant gå i omgångar. Jag tror nästan hälften av Maidens skivor vid något tillfälle varit "favoriten" hos mig. Where Eagles Dare, Revelations, Die With Your Boots On, The Trooper, Still Life och To Tame a Land skulle alla komma rätt långt upp på en Maiden-lista. Jag kan ha nämnt det tidigare, men Tom Morello (från Rage Against The Machine, Audioslave, The Nightwatchman) har pratat om att han gillade Maiden.. Deras dubbelgitarrer och just Piece of Mind-skivan även fast han själv föredrar att vara ensam med gitarren.

Nyligen inhandlade jag Def Leppards "On Through The Night" (1980) dvs. bandets första skiva. Den och i viss mån "High 'N' Dry" (1981) är lika Iron Maiden med Paul DiAnno och tidiga 1980-talets Judas Priest. Senare blev Def Leppard mer "Pop-Metal" medan Iron Maiden stannade som "Heavy Metal". Har man dock förbisett Def Leppard totalt för att det är "för poppigt" kan man ge nämnda skivor en chans. Det är riktigt bra drag, väsentligt "skitigare" och fullt med sköna riffs!

Mina betyg på skivorna (skala 1-10)

Iron Maiden (7/10)
Killers (7/10)
The Number of the Beast (6/10): Överskattad
Piece of Mind (7/10)
Powerslave (10/10): Bästa plattan!
Somewhere in Time (7/10): Inte alls lika bra som Powerslave eller SSOASS, lite överskattad
Seventh Son of a Seventh Son (10/10): Ännu ett mästerverk
No Prayer for the Dying (2/10): Fruktansvärd
Fear of the Dark (3/10): Nu börjar det gå utför!
The X Factor (8/10): Iron Maiden's mörkaste platta, synd att den är så förbisedd
Virtual XI (5/10): Inte alls lika bra som första med Blaze, medioker
Brave New World (10/10): Märks tydligt att Maiden är tillbaka i storform
Dance of Death (8/10): Jävligt bra
A Matter of Life and Death (7/10): Lite småtråkig ibland
The Final Frontier (5/10): Medioker