Min mor har Bröstcancer, jag förkrossad.

Hej alla FB:are, känner att jag måste skriva av mig lite angående cancer.

Detta hände på ett helt obeskrivligt sätt, kan berätta lite snabbt.

Min mor är typ den människan i hela världen som är hälsan själv, alltid tränat mycket olika sporter och är även aktiv nu i sina äldre dar.
Allt detta hände så extremt snabbt och väldigt konstigt, vi sitter och äter middag, allt är som vanligt när min mor helt plötsligt börjar gråta och säger att hon har hittat en knöl i sitt ena bröst..

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra, och tappar både gaffel, kniv och mat rakt ner på bordet medans min syster bryter ut i gråt.

Allt detta hände för ca 1 år sen, och allt har gått bra med behandlingar osv.. Men är fortfarande orolig över att hon ska få ett "återfall", eftersom min kompis morsa precis fått det och fått dödsbesked och diverse.

Diskussionsunderlaget är:
Har ni själva varit i denna situation, isåfall vad har ni för erfaranheter av det? Har det gått bra/dåligt?
Tacksam för svar.

både min farmor och faster har fått cancer, den ena en knöl i bröstet och den andra hjärncancer. Båda är glada och friska idag. Det vart dock riktigt jobbigt då jag står dem bägge väldigt nära. Min faster var som en mor för mig när jag var liten. Kändes riktigt illa när deras besked kom. min farmor lever idag utan ena bröstet.

En kusin till mig hade bröstcancer och dog vid 25 års ålder, fast det kanske inte var till hjälp

Okej, roligt att de iallafall lever och är lyckliga. Det är just detta jag vill ska hända min mor, men man vet ju aldrig men den här riktigt läskiga sjukdomen.

För det är ju liksom inte så att de ligger insjukna på sjukhus hela tiden, utan de ser helt friska ut på utsidan och så kan så mycket vara fel på insidan.

Min 89 årig mormor har bröst cancer men hon mår prima även för sin ålder

Kul att de lever och är lyckliga! Exakt detta jag vill ska hända min mor, men man vet aldrig med denna sjukt äckliga sjukdom.

De kan ju vara helt vanligt utåt, och så står så mycket fel till inne i kroppen. Man kan inte riktigt fatta det..

Har en faster som för bara nått år sen fick bröstcancer, hon är väl 55 år gammal ungefär, hon klarade det jättebra och är helt frisk idag

Så länge cancer inte hunnit sprida sig tills att man hunnit plocka bort cancercellerna, så är risken liten för att det ska hända igen, dock så kan det ju bli bröstcancer i andra bröstet förstås, men det är nog en rätt så liten risk.

Min mor har alltid varit sjuk, från nån blodsjuk dom som gjorde att hon inte producerar blod till bröstcancer. Cancern fick hon när jag var typ 11 bast, så jag fattade aldrig RIKTIGT hur allvarligt det var, men idag är hon frisk o glad, inget återfall! Dock fick precis en av fars vänners återfall av prostatacancer, så det var ju lite tråkigt! Men du får helt enkelt lita på att allt kommer gå bra, och om det skulle komma tillbaka så går man ju på regelbundna checkar efteråt, så då hittar man det förhoppningsvis i tid! Hoppas allt går bra käre Flashback kompanjon!

Jorå, jag har varit i en liknande situation.
För några år sedan drabbades morsan av cancer och en (inkapslad) tumör stor som en grapefrukt plockades ut. På det följde en hel massa cellgifter och skit, men hon mår bra nu och går bara på kontroll en gång i halvåret.
Det viktigaste egentligen är att möta det med en positiv inställning. Nog går detta bra, läkarna vet vad de gör, det fixar sig, hon ska bli frisk. Ingenting blir bättre för att man är negativ, överlever man kan man sedan titta tillbaka på det och tänka att jo, det var nog helt ok ändå, för jag hade stöd från så mycket folk runt omkring mig och de visste att jag skulle klara det. Det är svårare att vara ett bra stöd om man går runt och oroar sig för att någon ska dö.

Så, försök tänka bort det och koncentrera dig istället på att vara ett bra stöd för henne. Om det nu trots allt skulle sluta i det värsta, så vet du med dig att du ändå gjorde vad du kunde för henne.

Okej, låter nästan exakt likadant som det som hände min morsa. Man försöker ju att inte tänka på det allt för mycket, men man har ju sina dagar när man bara inte kan sluta tänka på det.

Men har försökt vara så positiv jag kan, och nu ser det ju mycket bra ut. Även om läkarna inte vet om all cancer är borta, så har de ju iaf plockat ut cancercellerna från lymfkörtlarna.

Hur tar hon det/ser på det hela? Mycket av hur hela familjen mår angående det har ju med den sjuke själv att göra. Gällande morsan var det liksom "äsch, det ska inte komma någon cancer här och mucka med mig" typ, och hennes lugn påverkade hela familjen.
Annars får man göra tvärtom (utan att låta det gå över gränsen för nonchalans, såklart) och ha en "det fixar sig"-attityd. Tveka inte för en sekund på att det kommer att bli bra igen.
Självklart är det påfrestande för alla, men låt det inte gå ut över allt annat och gräv ner dig, det blir det inte bättre av.

Dessutom, en grej morsan sa precis efter cancerbeskedet: "Jag vet inte om jag kommer att dö av detta, men det blir iaf inte bättre av att jag går och bölar över det".