Min mor har Bröstcancer, jag förkrossad.

Du är en idiot av stora mått, känner du dig nöjd där du slänger ur dig dumheter i en tråd som denna? skäms.

OnT: min mor har nyligen fått besked om att det är förkalkningar i ena bröstet, biopsi har tagits och hon får besked om 1 vecka. I värsta fall är det ett förstadium till cancer, men oddsen talar för att det är harmlöst. Det värsta är naturligtvis väntan, man ska på sätt och vis vara lättad över att ha fått även ett dystert besked, då det ju innebär att behandling kan påbörjas.

Tillsägelse till billigtprotein.se för OT trams
Eliza CT/moderator

försöker alltid tänka att har men levt frisk och kry 30-40+ så får man vara glad oavsett vad. Kanske ingen hjälp men döden är en del av livet, så är det bara. Redan när man är född är man gammal nog att dö

Om din mamma är sportig, vältränad och i övrigt så frisk som du beskriver så ökar ju chansen att hon ska klara behandlingen väsentligt. Det kan ju bli lite tufft, men behåll modet. Det går jättebra för många.

Jag hoppas för all del att det ska gå bra för tid, håller tummarna.

Min mor fick cancer, diagnosen kom som en chock.

En dag frågade jag morsan varför hon var så gul i ena ögat till svar fick jag att hon inte visste, att hon också hade lagt märke till det för någon dag sedan.

Dagen efter bestämde sig farsan och morsan sig för att åka till läkaren och kolla vad det var.

Jag tänkte inte mer på det, "morsan är lite gul i ögat och är just nu hos läkaren", inga konstigheter enligt mig.

När de kommer hem och går innanför dörren så bryter de båda ut i gråt och lämnar beskedet, hela världen rasade för mig, min älskade mamma som är den allra bästa av sitt slag har cancer.

Vid det här laget var man förbannat nere och grät, hoppades på att nästa läkarbesök skulle ge beskedet att det var en godartad tumör, att den skulle gå att operera den och att den inte spridit sig.

Pallar inte berätta hela händelseförloppet, blir bara ledsen. Hur som helst så kunde de konstatera ganska snart efter diagnosen att det handlade om en "elakartad" tumör och det enda de kan göra är att bromsa tillväxten.

Tids nog så somnade hon in, blandade känslor. Hon hade lidit (något fruktansvärt) flera månader, så det var skönt att hon fick somna in till slut, men efterarbetet mannen, fan vad hårt.

Man tror aldrig man ska återhämta sig, men tiden läker ALLA sår ("ALLA" därav att det som hände var min värsta mardröm bokstavligt talat), även om det tar väldigt lång tid så blir det bättre fast ett djupt ärr kommer alltid att finnas i mitt hjärta.

Det finns stunder jag tänker på henne och blir ledsen, men för det mesta så vet jag att hon har det bra där hon är nu och jag kommer till henne tids nog

Håller tummarna som sagt att du inte ska få gå igenom samma skit som jag gjorde, det är det absolut värsta jag varit med om (ganska självklart dock).

Hoppas er det bästa.