Moral, upplysningen och postmodernismen

”är konservatismens första och viktigaste princip en tro på en evig, universell och transcendental moralisk ordning. Denna ordning, och de normer som den förespråkar, är inte skapade av människan och kan inte heller omformas eller förstöras av människan. Dessa normer existerar oberoende av människan som ”permanenta ting” och förtäljer för henne vad som är det sanna, det goda och det sköna. En konservativs politiska uppgift är således att möjliggöra för människan att leva i enlighet med normerna och vaka över staten så hon inte bryter emot desamma. De permanenta tingen är således konservatismens essens.”

Att framhålla värdet av sunda värderingar tillhör framförallt den konservativa idéläran, varför moral har funnit sin hemvist inte bland någon av de två vänsterideologierna utan inom just det konservativa lägret. Men många frågor om moral och etik lämnas helt oberörda även om en diskussion och en del klargörande skulle behövas. Vilken är, till exempel, den ontologiska förklaringen till moral (något givet från en högre makt, något rationellt, något som formas av samhället etc)? Hur bör konservativa förhålla sig till begrepp som universalism, kontextualism, moralisk relativism, och etik?

Etiken i väst har huvudsakligen formats av två epoker eller paradigm; moderniteten och postmoderniteten (nämnas bör också den kristna uppenbarelseetiken). Upplysningsfilosofin, som har präglat moderniteten, är en fundamental del av liberal idétradition och deras framstegstro, rationalism, och individualism. Tänkare som Kant och Sartre byggde på arvet från Platon och Aristoteles upp en världsbild av människan som alltings mått där den humanistiska etiken utgår från människans särställning i världen som en förnuftsvarelse. I denna syn utgår moralen som sådan från människans förnuft, den är något rationellt som man under rätt förutsättningar kan tänka sig till och beräkna, och är därför också universell till sin natur. Utifrån denna synen på moralen blir etiken ett system uppbyggt av regler och instruktioner, stiftade av stater och förmedlade till medborgarna, men också ett regelverk som antas gälla överallt, i alla kulturer. En gemensam etik.

Den postmoderna synen på etiken är en reaktion på denna universalism och förnuftstro där den enskilda individen uppfattas som en del av en partikulär social gemenskap, vars kontext påvekar det moraliska förhållningssättet i förhållande till tillvaron. Moralen förstås som icke-rationell, den följer inga grundläggande moralprinciper baserade på rationella överväganden, vilket medför att det är både omöjligt och oönskat att skapa en universell etik. Etiken är formad utifrån olika historiska skeenden och vissa postmoderna tänkare går så långt att de hävdar att det inte finns några absoluta värden eller moraliska sanningar som är universella.

Konservativa förespråkar ofta, vill jag tro, ett ganska regelstyrt och lagbundet samhälle? Därför blir den postmoderna kritiken av det moderna paradigmet extra intressant i det att man förutsätter att moralen föregår allting annat, både förnuftet och det sociala, och manifesterar sig i mötet med andra människor. Regler och lagar blir istället ett system av rättvisa som berövar individen hennes förmåga att vara moralisk; att autonomt reflektera moraliskt och agera moraliskt istället för att agera utan djupare reflektion efter en lag eller uppmaning. Det går att känna igen detta i konservativas generella kritik av storebrors-samhället och dess berövelse av det egna ansvaret.

Så vad säger ni? Hur bör en konservativ förhålla sig till etik och kan den postmoderna kritiken leda oss till en renässans av moralen eller är dess ontologiska förutsättning felaktig?

Då jag inte tror på någon högre kraft (eller snarare att en eventuell högre kraft inte har någon direkt påverkan på oss) så tror jag inte heller att det finns några universiella värden bland människor. Etik och moral har uppkommit genom kulturer, därför skiljer sig dessa värderingar väldigt mycket från folk till folk.

Olika grenar av konservatismen skiljer sig väldigt mycket åt på punkten individuell frihet och hur mycket staten har att göra med individen. Jag personligen är liberalkonservativ av mig och tror på en liten stat, men absolut inte en icke-existerande stat. Detta för att statens syfte helt enkelt är att ha någon form av organisation för dess miljoner/miljarder invånare, t.ex. vård och straff för brottslingar.

Du verkar tycka att det finns en motsägelse mellan att vara konservativ och tala för tidlösa moraliska värden, men samtidigt stå för statligt ingripande? Detta är såklart för att en norm aldrig följs 100% av alla. T.ex. i svensk etik och moral så ska man inte hota och man ska vara diplomatisk innan man tar till våld, men det kommer alltid att finnas de som avviker från normen och därför är det på sin plats med en stat som ser till att normerna följs (detta alltså när ett normkringgående leder till någons skada eller förlust, inte t.ex. att det ska vara straffbart att vara bög, när hetero är normen). Att jag inte vill ha en för stor stat är då för att resultatet blir att staten bestämmer normerna, till skillnad från syftet; att den ska upprätthålla befolkningens ursprungliga etik och moral.

Immanuel Kants betydelse i detta sammanhang är stor. Hans teorier om "tingen-i-sig" ligger till grund både för den konservativa idébildningen och för postmodernismen, och teorierna om "det kategoriska imperativet" handlar om vad som egentligen är moral och varför den är bra. Jag har tidigare skrivit en artikel med titeln "Konservatismen, moral och Immanuel Kant":

http://traditionochfason.wordpress.c...immanuel-kant/


Hälsningar,
Jakob E:son Söderbaum