Jag har mobbat och mår nu dåligt över det

Hittade den här tråden av en slump nu och vill bara säga att ångesten för att ha mobbat kommer aldrig att släppa. Se det som en varning om du själv är en mobbare, oavsett som barn eller som vuxen. En dag vaknar du upp och förstår att det du gjorde var fel, men du kommer tyvärr få leva med det misstaget resten av ditt liv. Mobbning är inte ett brott som går att sona eller ställa till rätta. Jag skulle nästan vilja dra en parallell till mord, för åren du försakat någon går aldrig att ge tillbaka oavsett hur mycket du vill.

Jag bad i alla fall om ursäkt men har fortfarande några kvar att be om ursäkt till. Jag söker inte upp personerna, men när jag råkar möta någon jag behandlat illa så går jag fram och ber om ursäkt. Det brukar tas emot väl, men jag är fortfarande rädd för att riva upp gamla sår ifall personen ifråga har förträngt allt.

Finns det någon som blivit illa behandlad under skoltiden och kan svara på hur ni skulle känna ifall den som behandlat er illa senare i vuxen ålder bad om ursäkt? Jag är inte helt övertygad om att det är rätt sak att göra, då jag verkligen inte vill skapa någon negativitet.

Kan även tillägga att jag är glad över att jag kom på så tidigt att jag behandlade andra människor illa. Även om jag alltid kommer få leva med ångesten över vad jag gjort, så förstår jag att jag var ett barn med en outvecklad hjärna. Hjälpen och skyddsnäten i skolan ska inte komma från barnen, utan från vuxna människor. Det skyddsnätet, som kunde ha förhindrat mitt agerande, fanns inte när jag gick i skolan. Jag hoppas verkligen att lärare och vuxna människor i barns miljö lägger större vikt vid att förhindra mobbning idag än man gjorde när jag gick i skolan.

Kan tillägga att det inte går att dra någon parallell till livet idag utifrån om man var mobbare eller blev mobbad. Alla jag växte upp med lever idag riktigt bra liv med arbete och familj, oavsett om man var en mobbare eller blev mobbad. Hur man mår inuti kan jag förstås inte svara på, men jag tror inte att "vem man blir" har så mycket med mobbning att göra utan är nog mer en socioekonomisk fråga, eller vilken familj man växer upp med.

Jag blev mobbad hela min uppväxt. Har länge hatat mina mobbare och inte kunnat se dem i ögonen om man sågs som vuxen. Jag är kvinna och blev mest mobbad av pojkar. Var för kaxig, för tjock och för känslig så det var kanske kul för dem antar jag. Hade inga vänner efterdom vi hade flyttat så alla i min klass hade gått i dagis ihop.

Barn är elaka mot varandra. Varför hade du detta hat som gjorde att du ville mobba? Du kan ju inte ha mått helt hundra själv?
Står du upp för de som blir mobbade idag? Finns ju massa arbetsplats mobbning. Om du kan, tycker jag att det vore smart att skriva och be om förlåt.

Ingen människa mår bra av bitterhet, så om mobbningsoffret vill leva ett gott liv borde den försöka förlåta dig och gå vidare med sitt liv. Få har den inre styrkan dock.

Jag kämpar fortfarande med att försöka förlåta mina mobbare. Men ofta tänker jag, varför just jag? Varför skulle de välja mig? Så letar man fel. Tror min mamma inte lärde mig ha skinn på näsan utan hon hade en "vända andra kinden till" mentalitet. Och min mamma var nog allt för dominant och hon var den första mobbaren som tryckte ner mig och favoriserade syrran....Tror att det var en sadist unge som fick med sig andra och de andra ville själv inte bli mobbade så.... men fan att killar ska ge sig på tjejer.

Får jag barn ska jag lära dem att ge igen. Annars kommer jag själv och slår ner ungjävlarna.

Jag blev mobbad som liten. Inget jag tänker på varje dag nu i vuxen ålder, men jag önskar att de som gjorde det mot mig hörde av sig och bad om ursäkt. Det hade känts fint.

Jag blev mobbad - om det räknas som mobbning att bli kallad fula ord, bli skrattad åt, skvallras om, fälld, slagen och inputtad i skåp.

Jag hade blivit väldigt berörd om någon utav dessa personer som bar sig åt såhär regelbundet kontaktade mig och sa förlåt. Jag misstänker förvisso att dessa personer hade det svårt hemma. Men å andra sidan, vad är det för ursäkt, det hade ju jag med!