Sådan far, sådan son

ja ni har nog hört uttrycket förut, jag tycker det är rätt intressant att försöka se i vilken grad man tar efter/ärver sina fäders beteenden

nå, jag har grubblat rätt mycket på förhållandet mellan mina egenskaper och mina närmaste förfäders (morfar, farfar, far) och upptäckt att de sociala svårigheterna med utanförskapskänslor kan dras som en röd tråd genom den manliga delen av släktträdet. farfar var en barnslig narcissist och morfars liv har präglats av en oändlig grå monotoni där mormor varit hans enda "motor". hon var hans enda knytpunkt ut till omvärlden.
min pappa hade såklart ett mycket knepigt förhållande till farfar, som var känslomässigt rubbad. det gick inte att komma åt honom, så var det, och det fick man acceptera.
min egen osäkerhet/vilsenhet genom uppväxten antar jag stammar en del i att jag inte haft en tydlig och stabil manlig förebild, alla var de lite "kokko" så att säga. även om de flesta familjer har knasigheter för sig känns min ändå rätt extrem

nu har jag ju såklart även en kvinnliga släktingar och de har varit genomgående bra, men just föräldern av samma kön har extra stor inverkan på en.
jag vet idag att jag aldrig kommer att vara i närheten av deras nivå, det känns skönt att man inte har låst sig i alltför allvarliga psykiska problem. jag var visserligen på god väg men har kämpat mig igenom den tuffaste biten. hellre göra grovjobbet nu än att få tidernas ångest vid 50 år och ångra mina misstag (alternativt förneka allt jag tidigare gjort). jag har liksom varit tvungen att omprogrammera mig för att bryta de negativa mönster som jag sett varit så hämmande och förgörande för morfar och farfars själsliv.

sammanfattning: jag har helt klart en del sociala problem och dessa kan jag inte avfärda som ren slump eller som en konsekvens att mitt "eget" handlande, det finns något inrotat i generna på något sätt verkar det som.

när ni tänker efter, hur mycket efterliknar ni era fäder, och hur ser ni på det?
(till tjejerna, hur mycket liknar ni era morsor)

De senaste fem åren har jag märkt hur jag börjar likna min farsa mer och mer. Det är i själva verket en grymt skrämmande process eftersom jag alltid har sett mig själv som väldigt olik honom. Det har dock visat sig vara endast på ytan - i allt väsentligt känner jag igen mig mer och mer. Det leder i sin tur till att jag har börjat fundera mer över mitt eget beteende - jag är till exempel försiktigare med alkohol numera. Har sett på alltför nära håll hur det har gått för honom.

För egen del tror jag att min morfar påverkat hur jag agerar idag. Min far och hans far var mer av det "rätta" virket gällande beslut och känslomässiga yttringar. Morfar berättade tidigt att affärer och vänner SKALL vara åtskilda fenomen. Pappa och Farfar hävdade att ärlighet varar längst.
Morfar var en jägare och alltid med på ett upptåg. Farföräldrarna hade kärlek och ömhet samt stöd och ingen var jägare eller hade vapenintresset. Idag så är jag en envis kille som älskar jakten (specifikt småviltet), jag är envis gällande affärer men tyvärr har svårt att visa känslor på det viset jag skulle vilja. Så genetiskt tror jag att saker och ting går vidare.

jag har märkt att jag har jävligt lätt att bli irriterad på flickor som står en nära..
Om jag liksom har erkänt för dem att jag "älskar dig".. Då följer även symptomen att jag inte tar ngn skit av dem, och säger saker rakt av, oavsett vad d e..
Iaf, d leder till lite dumheter ibland då man blir lite väl arg för saker som man egentligen inte borde bli (så?) arg över..
Håller på att försökra få bort d betendet, då man helst vill ha sådana flickor kvar i längden, trots att man kan tycka att de är så jävla irriterande..

Iaf, min far har liknande betende, e lätt irriterad mot sådana som står en nära.. Och skit trevlig mot andra "främlingar".. Likadant här :P

Defintivt är det så som du säger Henkko, har på senare tid märkt att jag mer och mer liknar farsan i agerande och hur jag uppför mig osv.

Tror dock att det blir bättre och bättre för var generation, tex. så var det vanligt med aga förr i tiden, min farfar fick mycket smäll av sin pappa, min pappa fick mycket smäll av min farfar men jag har inte fått någe smäll av min pappa, jag tror att det man ogillar riktigt mycket med tidigare generation försöker man att 'rensa' ut från arvet precis som du försöker göra.

Jag försöker bli av med en hel del saker jag inte gillar med farsan och hittils går det väl rätt bra, jag vet tex. hur jag kommer och inte kommer behandla mina barn vilket känns tryggt även irriterande småsaker som jag ärvt försöker jag undvika, det går med vilja.

Från mamma har jag nog inte tagit så mycket alls, är en riktigt kopia av farsan, hehe men däremot brorsan är precis som morsan, städmani och vara go & snäll hela dagarna i ända, att han orkar.

snarare så att morsan har börjat likna mig

(har ingen pappa)

jag försöker göra allt som står i min väg för att inte gå samma väg..mot livslögnen men det är fan inte lätt när man fortfarande bor under samma tak. att klippa banden och bli en "egen" fristående individ kräver nog ett fysiskt avståndstagande också, men jag är tyvärr illa tvungen att bo kvar ett tag till!

det där med hur man "vet" att man kommer handskas med sina barn, det är vanskligt att ens prata om. jag kommer att bete mig som min far i vissa situationer, när jag inte förmår lägga band på mig, eller inte orkar tänka på hur jag agerar. instinkten har jag från min far, förmodligen har vi alla uppfostringsinstinkter från farsan, även om vi inte vill veta av dem.

Jag har märkt att jag är ganska lik min far, vilket är synd eftersom den mannen är en orgie i dålig självkänsla och ynkedom. Nu är det lyckligtvis inte dom bitarna som jag liknar honom i, utan det handlar mestadels om ytan. Jag är mycket lik min far utseendemässigt, d.v.s. en stor skäggig karl med grova skor och skit under naglarna. Så långt är jag min fars son, utåt sett. Dock är jag bestämd, rakryggad, står för vad jag tycker och har faktiskt en egen sorts "heder" (även om det gått inflation i ordet heder sen mångkulturen kom in i bilden) som han saknar. Min far är en skurk, helt enkelt. Därför hävdar jag att den yttre likheten jag delar med gubben är väldigt ytlig. Insidan av mig är en helt annan.

Jag har dock utvecklats i en helt annan riktning än mina föräldrar i mycket. Jag är väldigt uppfinningsrik och har förmågan att slå mynt av nästan vad som helst. Dessutom är jag självgående och en utpräglad ensamvarg, något som vare sig min mor eller far är. Jag har en tjurskallighet som ibland är alldeles fabulös och kan verka väldigt bufflig och elak. Dock är det inte så när man väl lär känna mig. Jag är trogen, generös och vänlig, men jag kan likafort svänga när jag ser att jag inte tjänar något på att vara god. I så fall kan den griniga och cyniska sidan komma fram igen.

På det hela taget är jag nog ganska mänsklig.

// Roger P.

Det var det jag misstänkte Det enda felet med dig är egentligen att du är skåning..

Det är inget fel, det är en ynnest endast värd slättens kejsare. Känn hur avunden biter i hjärteroten, Pär...

// Roger P.

Du skulle må bra av att besöka dessa djupa vikar och fina dalar vi innehar här uppe i landet. Vem vet du kanske kunde fullända din karaktär genom att lära dig att joddla

Jag har varit i Norrland under några somrar i min ungdom. Jag fiskade lax på spinn och harr på fluga. Det var trevligt och så, men Pitepalten kunde jag aldrig lära mig tycka om.

// Roger P.