Problem i förhållandet

Hejsan!
Detta kommer troligen att bli en lite längre text, men skall försöka gå egenom förhållandet så grundligt som möjligt. Bör även nämnas att jag lider av en borderline sjukdom, vilket jag hoppas kunde vara orsaken till mina problem i förhållandet, vilket min mor vill intala mig åtminstone.
Nu till problemet.

Jag och min tjej har varit ihop i nästan fyra år nu, bott tillsammans troligen lika länge. Vi flyttade ihop i ett tidigt skede då hon nästan endast hängde vid mig. Redan från början fanns det varnings-signaler, hon ville bland anant förlova sig redan efter två månader, vilket jag tyckte var lite väl underligt. Sedan drack hon ganska radikalt och hade inte riktigt kontroll över alkoholen, blev nedstämd, lessen, självmordsbenägen.
Vid samma tillfälle som hon ville förlova sig med mig och jag sa nej gick hon in på wc:n och skar sig själv. Visste fan inte hur jag skulle reagera, ville ju hjälpa henne, men blev samtidigt besviken över hur något sådant kunde gå så långt.

Under denna tid var jag taxichafför, vilket betydde att jag var ofta i jobb på helgerna. Då jag var i jobb så drack hon, och ofta. Fick oftast hämta henne vid mid arbetsskift slut och lyssna på den fulla kvinnan som älskade mig över allt annat, även några dåliga försök till sex gjordes, men detta var mest avtändande.

Tiden gick, och jag började fundera över hennes självkänsla. Hon hade kommit ur ett jobbigt förhållande då vi hittade varandra, där misshandel såväl psykisk som fysisk hade förekommit.
Väldigt osäker på sig själv, blir osäker bland större ansamlingar av människor, vid nya saker o.s.v.

Ett tag försökte jag lämna henne då sexlivet verkligen suger. Hon har ingen aning hur man har sex, ej heller hur man tar iniativ. Då vi väl har sex så känns som om hon inte är där, vi har knappt något förspel och hon vågar aldrig ta mig på könsorganet.

Nåväl, som jag sa, försökte lämna henne, men då kom hon på idèn att hon ville ta livet av sig. Ringde då polisen som var efter henne och in till psyk.

Tiden gick, men vi höll kontakten. Det kändes som om hon ville göra allt för att såra mig, var med andra killar och höll på, vilket jag också gjorde men inte berättade för henne då jag tyckte att det inte hörde till då vi ändå inte hade något förhållande.

Sedan fick jag tydligen några problem, jag ville inte vara ensam, och jag ville verkligen inte att jag skulle mista vår gemensamma hund, det tog för sjukt att veta att jag aldrig skulle få träffa hunden mera. För hon svor verkligen att jag aldrig skulle få träffa hunden igen, om de inte passade henne förstås, t.ex. då hon stack till estland på ett nyår tyckte hon att jag kunde ju ta hunden, jag tackade nej.

Så vad gör jag då? Joo jag inbillar mig att livet skulle vara för svårt utan henne och hunden, så jag blir ihop med henne igen.

Tiden går och sexet suger. Har försökt prata med henne om vad jag tycker om, frågat vad hon tycker om, och vi verkar gilla samma saker, men aldrig att vi gör dessa.
Nej, en ställning och inget förspel, that's the name of the game.

Igen kom en nedåtgång i hennes humör en sommar, denna sommar var nog den bästa i mitt liv, men jag led så otroligt mycke av hur bitter hon var mot alla människor, alla har något fel som hon inte är sen att poängtera. Denna sommar hängde jag med ett gäng jag tyckte var bra just då, och vi hade verkligen skit roligt, medan hon satt hemma och var deprimerad.
Då började hon tycka att jag också kunde vara hemma någongång med henne, detta trots att vi satt med varandra varje dag hela veckan då båda var arbetslösa. Jag tyckte det var mer än rätt att jag flydde alla problem på helgerna och inte satt hemma och lyssnade på hennes sorgsna toner.

Sommaren kom och gick och denna vinter har varit tung för mig, har kännt mig deprimerad och nere. Vi skaffade då även en till hund för att de råkade finnas en sådan hund hon ville ha.
Ännu mera känslomässig press med andra ord för både mig och henne.

Nu har vi kommit till nu tid. Nu är jag verkligen orkeslös och deprimerad, orkar verkligen inte göra någonting annat än att komma på sätt att fly undan henne och hennes konstiga sätt att tracka ner på allt och alla. Sexlivet finns ej mera då jag känner att de finns ingen spänning då hon ändå inte vet hur man beter sig i sängen.

Jag har även en massa med andra kvinnliga kontakter som skulle göra lite vad som helst för att få tid med mig, men känner att jag kan ej ge dessa den tid de vill ha så länge jag är med henne.

Snälla flashback, hjälp mig, vad skall jag göra?
Hon säger att allt detta är endast i mitt huvud och att det skulle inte vara bättre med någon annan heller. Vilket får mig att tvivla på mitt eget omdömme.
Tack för er hjälp.

På något vis känns det lite komiskt att du säger dig ha borderline (som f.ö inte är en sjukdom), men det låter som om det är hon som har alla större problem? Nåväl.

Ingen av er mår bra i den relation ni har idag. Hon verkar hålla dig i ett järngrepp och du verkar inte riktigt förstå hur du ska ta dig ur det. Men det är bara du som kan göra det. Ta ett beslut, lämna henne, och stå fast vid det. Det är det enda du faktiskt kan göra.

Jag har tagit upp mina känslor för henne hur jag inte tycker att de funkar, men då säger hon bara att det är bara jag som tror det och det inte skulle vara något annorlunda om jag vore med någon annan.
Detta får mig givetvis att tvivla på mig själv och mina känslor just p.g.a mitt psykiska mående.
Hon säger att jag bara tror att hon försöker kontrollera mig, att det inte är så, att jag får göra hur som helst, men ändå märker man dendär besvikelsen och tonen att hon inte menar det...

Klart att det kan bli bättre med någon annan! Det är du själv som bestämmer över ditt liv, dina handlingar och vem du vill dela det med. Att dela det med henne låter ju inte direkt som något du vill göra, så sluta lyssna när hon manipulerar dig.

Ett: Hon är dum i huvudet. Ingen människa med empati skulle försöka ta livet av sig för att de blir dumpade. Sjukt egoistiskt och otroligt elakt.
Två: Ge fan i att köpa fler djur när ni är arbetslösa.