Samhälle?

Jag är väl inte så intresserad av psykedeliska droger; har testat spikklubba och råopium som jag odlat själv. Helst ville jag ha amfetamin, fast det är ju inte för att det är psykedeliskt utan för koncentrationen. :roll:

Ok, hade för mig att du pratade mycket om droger

Jag är kunnig inom många områden och försöker hjälpa till där jag kan. Inom området droger är jag dock mest teoretiker. :idea:

Jag tror snarare att det är så att folk som mår dåligt automatiskt söker sig till de här frågorna, och då är speciellt mottagliga för de cyniska tankegångarna ("livet har ingen mening" etc.), och så uppstår en negativ spiral...

Många som tänker mycket, njuter också väldigt mycket av det. Jag kan tänka på meningen med livet utan att samtidigt ligga i badet och skära av mig handlederna. Att tänka på såna svåra nötter; att lära mig om vetenskap och annat jag är intresserad av, det har blivit som en drog för mig, så jag njuter av det i högsta grad!

Det är förmodligen inte sunt att vänta med att tänka på De Svåra Frågorna tills man är nere. Tyvärr är det nog så det ser ut för väldigt många. Kanske skulle man lägga filosofi (på lämplig nivå, såklart) som ämne i grundskolan. Det skulle nog många må bra av senare i livet.

Ok, med risk för att låta som en total idiot tänker jag härmed förklara hur lilla lilla jag tänker.

Jag föddes. Det är jag helt övertygad om. :roll:
Jag har kanske 5 trevliga 'minnen' innan 9 års ålder, första minnet från ca 5 års ålder. Mitt allra första minne utspelar sig i min säng, funderandes över livets mening. Jag kom då fram till att jag aldrig skulle acceptera att själen, medvetandet ska dö tillsammans med min fysiska kropp. Jag har fortfarande samma åsikt.

Som liten hade jag en hel del traumatiska upplevelser, vilket ledde till en inte så angenäm tonår, så från att ha i stort sett inga 'bra' barndomsminnen alls, och inte veta om jag var mestadels lycklig eller olycklig som barn, mådde jag skit. Mina tankegångar då var om livet verkligen skulle vara så. Skulle jag må dåligt resten av mitt liv, och vad skulle hända sen? Existerar jag för att vara en tragisk liten misslycka? Nu mår jag förhållandevis skitbra, och tänker inte ihjäl mig på detta, som förr.

Jag hävdar å det starkaste och grövsta, att själen eller medvetandet inte går i graven med kroppen.
Men ingen kan ju veta...
Jag har iaf hittat en 'teori' som inte gör mig spritt språngande galen, och den tänker jag stå fast vid, ett tag till iaf. :twisted:

Men varför vi existerar från första början får jag nog grubbla på ett tag till.

Varför tror du att det finns en anledning varför vi existerar?
Hur vet du att vi existerar, hur vet du vad existens är?
Och, om det finns en anledning till att vi "existerar", varför
tror du att människor kommer att kunna förstå den?

Ingen "vet" eller kan någonsin veta om vi existerar. På sätt och vis är det ett eget val man gör, om man väljer att tro att vi existerar eller inte.

Personligen känns det som en idiotisk återvändsgränd att inte acceptera "jag tänker, därför finns jag" - för då kommer man ändå ingenstans och då kan man lika gärna lägga ner hela filosoferandet.

Och jag förstår inte varför "jag tänker alltså är jag" skulle vara sant?

För att den överskattade brakskiten, djurplågaren och prästfjäskaren René Descartes (Cartesius på snobbig latin) har sagt så.

Du kanske inte tänker?

Hur vet man att man existerar om man inte vet vad existens är?
Resonemanget att man "tänker altså är man" är helt dumt,
på vilket sätt bevisar det existens?

Om man tänker borde man rimligtvis existera. Om man inte tänker är det ju mindre troligt att man existerar.

Kan du tänka dig situationen att någon tänker men inte existerar? Det tycker i alla fall jag känns mer konstigt än att i och med att man tänker existerar man.